USA och EU får upp kidnappade förläggare på dagordningen

Det behövdes att en britt kidnappades, innan intresset för den bortrövade svenska förläggaren Gui Minhai växte. Fallet med Gui, som kidnappades av kinesiska myndigheter för tre månader sedan, har dragit svalt intresse från svensk media och inte minst svenska myndigheter.

Förra veckan skrev jag inlägget ”Sverige blir ett skämt efter ännu en kidnappning i Hongkong” här på InBeijing, om hur utländska journalister skämtar om Sveriges försiktiga hållning gentemot Kina då svenska medborgare kidnappas.

Vad som skedde förra veckan var att ytterligare en förläggare i Hongkong vid namn Lee Bo – den femte sedan i oktober – rövades bort på grund av publicering av böcker kritiska mot Kinas politik och ledarskap. Liksom Gui Minhai hade Lee Bo även ett europeiskt medborgarskap, närmare bestämt i Storbritannien.

Och på den knappa vecka som Lee Bo har varit försvunnen, har brittiska myndigheter lyckats göra frågan mer aktuell än vad Sverige vågat eller mäktat med på ett kvartal.

Redan förra onsdagen, samma dag som det bekräftades att Lee Bo var försvunnen, tog Storbritanniens utrikesminister upp fallet vid en presskonferens på högsta nivå i Peking genom att ställa den kinesiska utrikesministern mot väggen.

Utrikesminister Hammond uttryckte bland annat en ”djup oro” och uppmanade kinesiska myndigheter att berätta var Lee befinner sig samt garantera hans välmående. Han sade även att Kina begår ett ”flagrant brott” mot Hongkongs självständighet om det visar sig att kinesiska aktörer ligger bakom bortförandet.

Under helgen rapporterades även att brittiska utrikesministeriet med anledning av kidnappningen överväger en utredning angående lämpligheten med Storbritanniens allt närmare ekonomiska och politiska relationer till Kina.

Också EU kom i fredags med uttalande som sade att ”den konstanta bristen på information” angående hur de fem bortrövade förläggarna mår eller befinner sig är ”extremt oroande”. Man uppmanade vidare myndigheterna i Kina, Hongkong och Thailand att undersöka fallet i enighet med lagen.

Den uppmärksamhet som britterna lyckats dra till fallet fick till och med USA att under söndagen säga sig vara störda av rapporterna angående dessa försvinnanden. Amerikanska utrikesministeriets talman John Kirby sade under en presskonferens att USA ”delar Hongkong-bornas oro” vad gäller kidnappningarna.

På så vis har Storbritannien, EU och USA på mindre än en vecka gjort respektive starkare uttalanden än den humanitära stormakten Sverige med sin feministiska utrikespolitik. Och detta trots att någon amerikan inte ens rövats bort.

Det positiva – men samtidigt ironiska – är att tumultet kring Lee Bo fått svenska aktörer att uppmärksamma Gui Minhais situation. Vår förre utrikesminister Carl Bildt tweetade förra veckan om detta efter att ha läst en artikel i Washington Post:

Vidare bemödade sig Sveriges television under helgen med ett kortare inslag i nyhetsprogrammet rapport, som kan ses här 8 minuter och 50 sekunder in i klippet.

Kanske var det besvärligt för Sveriges television att motivera varför man sände inslaget nu, och inte under någon av de övriga nästan 100 dagar som Gui Minhai varit försvunnen. För att få en vinkel sade Sveriges television att de ”för första gången kunnat prata med Guis dotter”, vilket blir extra spännande då de skyddar hennes identitet.

Detta är givetvis nonsens. Såväl internationell som svensk media har flera gånger tidigare talat med dottern; redan i november så intervjuade SvD henne och där framgick även hennes riktiga namn med personliga detaljer.

Också i Sveriges radio är det relativt tyst om fallet. Det verkar som att public service har en knepig syn på nyhetsvärdering, i alla fall om man jämför det utrymme som de etniska svenskarna Martin Schibbye och Johan Persson fick då de kidnappades i Etiopien.

Reaktionen mot kidnappningarna är givetvis allra störst i Hongkong, där cirka 6 000 personer marscherade genom stadens centrala delar till Kinas Liasion Office under gårdagen.

Några av de tusentals demonstranterna i centrala Hongkong under gårdagen.

Liaison Office fungerar som de kinesiska myndigheternas representationskontor i Hongkong. Demonstranterna som tågade dit visade sitt missnöje bland annat genom att vifta med brittiska kolonialflaggor och skyltar med texten ”Hong Kong is not China”.

Bland annat Reuters rapporterar närmare från gårdagens protester:

Thousands of people took to the streets of Hong Kong on Sunday in a reprise of anti-China protests of over a year ago, demanding to know the whereabouts of five missing people linked to a local publisher of books critical of Beijing’s leadership.

(…)

Dressed in yellow and holding up yellow umbrellas, the hallmark of anti-China protests that crippled parts of the city in late 2014, the protesters demanded to know the whereabouts of the missing booksellers.

”Today’s Lee Bo is you and me tomorrow,” the protesters shouted.

The demonstrators gathered outside government headquarters – the scene of pro-democracy protests in late 2014 – carrying banners that read: ”Release Hong Kong Booksellers Now!”

Reuters skriver även om Kinas reaktion, som även innefattar nationalistisk statlig medias rättfärdigande av kidnappningar och bortrövanden:

China’s Foreign Minister Wang Yi skirted a direct question on whether the men were under Chinese detention at a recent press conference. The Guangdong and Shenzhen Public Security Bureaux, and the Hong Kong and Macau Affairs Office in Beijing, have not responded to repeated Reuters’ requests for comment.

China’s state-run Global Times tabloid, however, wrote in a recent editorial that the booksellers were exercising an ”evil influence” in China through their political books. The newspaper went on to say that it was ”reasonable” for law enforcement agencies to ”circumvent the law when they seek cooperation from an individual for investigation.”

Det är förvisso sorgligt att Sverige i dag måste förlita sig på andra regeringar för att föra upp kidnappningar av egna medborgare till ljuset. Men låt oss nu hoppas att svenska myndigheter åtminstone kan samarbeta med sin brittiska motpart för att sätta mer press på Kina.