Magnus FiskesjöDen senaste tidens erkännanden från kinesiska soldater om hur de deltagit i regelrätta massmord på uigurer är djupt chockerande. Kinas regim kommer förstås att lägga locket på, som vanligt.
All nyhetsrapportering om Kinas grymheter i uigurernas hemland i regionen Xinjiang är strikt förbjuden. Trots flera läckor med både interna partidokument och den egna polisens drönarfilmer, har regimen på det hela taget varit framgångsrik i sin strävan att få tyst på internationella media.
Det kinesiska folkmordet är som en jättelik blodtörstig haj som simmar vidare, strax under ytan. Ibland skymtar en fena. Och nu har vi plötsligt fått en hastig glimt ner i hajens gap.
Soldatveteranerna som berättar vad de varit med om på kinesiska sociala medier, som nyligen läckt ut internationellt, har sannolikt redan försvunnit ur sikte. De inblandade kommer vidare sannolikt att straffas hårt för vad de avslöjat.
I dialogerna från Douyin – kinesiska TikTok – som återgetts på appen X, vill några soldater först inte vill bidra med detaljer när massakrerna på uigurer kommer på tal. ”Detta är hemligt” skriver en; ”Min stridskamrat, du avslöjar hemligheter!” säger en annan.
Andra påminner om att ”det här är hemligt i Kina i stort, men alla i regionen vet vad som hände”. En skriver: ”Jag vågar inte längre säga att jag har varit soldat”.
一张2009年新疆维稳的帖子，引发一众退伍老兵的回忆。
其中有人提到，“抗压能力差的回来接受长时间心理干预”“整村整村的干”“不分性别年龄” pic.twitter.com/xHJoV4lNyT— 李老师不是你老师 (@whyyoutouzhele) September 4, 2024
Andra veteraner uttrycker sig öppet online, om än korthugget — antagligen i tron att dessa rader inte skulle kunna fångas upp utomlands, och trots att de gång på gång uppmanas att raders vad de skrivit, som till exempel:
”Det stämmer att vi dödade alla oavsett kön eller ålder.”
”Den viktigaste ordern var att vapnen skulle användas.”
”Några byar besköts med artilleri under natten och på morgonen var de utplånade.”
”Det var så mycket blod att jag spydde en hel dag, första gången jag var med.”
”En stridskamrat förlorade förståndet, efter att han kom hem.”
”De som hade dålig stamina fick gå i psykologisk behandling under lång tid efteråt.”
En av dem inkluderar en bild på en tungt utrustad soldat, och skriver, ”Såhär såg vi ut den gången!”
Minnena från dessa massakrer lever alltså kvar över hela Kina, och inte bara i uigurernas hemland. Men dödandet verkar inte ses som någon triumf. Vid ett tillfälle får en före detta soldat frågan om hur många ”får” han egentligen slaktade. Svaret blir kryptiskt: ”Nu är vi alla får” — antagligen en påminnelse om dagens allt striktare diktatur och övervakning av alla kineser.
Men även om veteranerna kämpar med sina minnen, är det förstås uigurernas överlevnad som nation och folk, som detta egentligen handlar om.
En uigurisk kvinna som numera lever i exil beskriver hur hon som ung student, bara ett år efter dödandet 2009, besökte en bar i Liaoning i nordöstra Kina. En före detta kinesisk soldat kom fram till henne och frågade om hon var uigur. Ja, svarade hon.
Mannen, som osade både sprit och hat, berättade då hotfullt att han minsann varit med om att utplåna en hel by i södra Xinjiang. Hon skyndade sig därifrån, för att inte bli lynchad.
Det är inte helt klart var och när de massakrer ägde rum som soldaterna nu skriver om på Douyin. Enligt vissa uppgifter var det 2009. Uigurer och kazaker i exil brukar markera en hel serie av de allra blodigaste övergreppen som har ägt rum i Xinjiang på platser som Baren 1990, Karamay 1994, Ghulja 1997, Urumqi 2009 och Yarkand 2014.
Men det kan också vara fråga om händelser som inte dokumenterats, eller om minnen som flyter ihop. Ett avsnitt i dialogerna verkar referera till de massarresteringar som inleddes våren 2017. All denna blodspillan var förstås ett slags förspel till det organiserade folkmord vi ser i dag, som sattes i verket 2017 med målet att slutgiltigt utplåna de uigurerna och kazakiska folkens kultur i Kina oavsett hur mycket mänskligt lidande som krävs.
Planen inkluderar en hel bukett med åtgärder: Ett nytt massivt lägersystem, fängelser och straffarbete; tvångssteriliseringar och tvångsgifte med kinesiska kolonister; konfiskering av hundratusentals barn som isoleras och hjärntvättas för att glömma sitt eget språk och bli kineser istället; systematiska gripanden av en hel generation uiguriska författare, artister, akademiker och andra intellektuella; samt förstörelsen av deras kulturarv, historiska gravplatser, pilgrimsorter, så att även historien utplånas och den uiguriska nationen aldrig ska kunna återupprättas.
Sverige och EU har hittills låtit det stanna vid att periodvis uttrycka sin ”oro” över grymheterna, men samtidigt fortsätta med Kinahandeln som om inget hade hänt. Som om FN:s folkmordskonvention och konventionen om barnens rättigheter aldrig undertecknats.
Men kanske Maria Malmer Stenergard och de andra nya ministrarna ta vara på all information som nu finns tillgänglig så att Sverige kan ta ledningen i förberedelserna för en internationell folkmordstribunal? Som Kofi Annan sade: Om vi vill undvika fler folkmord, får vi inte låta de skyldiga gå fria.
