Marcus BjörkSedan restriktionerna efter Covid-19 lyftes har Japan haft en rekordhög invandring från Kina. I slutet av 2023 bodde 822 000 kineser permanent i Japan, efter en ökning med 60 000 personer eller 13 procent under bara det senaste året.
Uppskattningar gör gällande att 13 500 – nästan en fjärdedel – var dollarmiljonärer. Wall Street Journal publicerade i våras även grafik som visar att allt fler kineser investerar motsvarande drygt 350 000 kronor i Japan för att få en affärsvisum:
Japan har alltså seglat upp som en ny favoritdestination för den växande gruppen av medel- och övre medelklass som utvandrar från Kina. Det är dock inte första gången i historien som Japan lockar kineser, framför allt inte intellektuella sådana.
Under Meiji- (1868-1912) och Taishō-eran (1912-1926) bedöms runt 100 000 kineser studerade i Japan. Det ledde i förlängningen också till att det var i Tokyo som grunden lades för den revolution som 1911 störtade Qingdynastin och gjorde Kina till en republik.
År 1905 bildades organisationen Tongmenhui i Tokyo i syfte att störta dynastin. Sun Yat-sen valdes till ledare och skulle sedermera bli Republiken Kinas första president.
Att det var just i Tokyo som kinesiska intellektuella samlades och planerade för Kinas framtid berodde mycket på att Japan erbjöd en mer långtgående yttrande- och tryckfrihet än Qingdynastin. Detta främst under den liberala Taishō-demokratins era, en period som brukar sägas ha inletts efter Japans seger över det ryska imperiet i det rysk-japanska kriget 1905, och varade fram till sent 1920-tal.
Att Qingdynastin skickade studenter en masse till Japan berodde i stor utsträckning på att man försökte kopiera Japans industrialisering och militära modernisering. Förhoppningen var att studenterna skulle komma tillbaka med kunskaper och färdigheter till gagn för Kinas utveckling.
De kinesiska studenterna kom samtidigt över västerländska skrifter av bland annat Rousseau och Montesquieu i japanska översättningar. Detta hade en radikaliserade effekt på många av studenterna som började ifrågasätta Qingdynastins legitimitet, även om det var långt ifrån självklart att lösningen på Kinas problem stod att finna i dessa västerländska idéer.
Qingdynastins nederlag i de båda opiumkrigen (1839-1842 och 1856-1860), samt två blodiga uppror, hade dock cementerat en bild bland kinesiska intellektuella om landets bristfälliga utvecklingsnivå. Känslan var att det nuvarande samhällssystemet nått vägs ände och att man behöver hitta en ny väg framåt för landet – något man hoppades finna genom studier i Japan.
De republikanska idéströmningarna underblåstes även av rasistiska tendenser i det kinesiska samhället, då Qingdynastin etablerades och bestod av manchuer, ett tungusiskt folk som var en minoritet i det han-dominerade Kina. Att denna etniska minoritet utgjorde landets styrande elit var en nagel i ögat på han-nationalister.
Grogrunden för de radikala kinesiska idéströmningarna i det tidiga 1900-talets Japan fanns alltså i den försvagade tilltro till den rådande politiska ordningen och dess framtid i Qingdynastins Kina.
Det ligger nära till hands att dra paralleller till dagens Kina, med ökat förtryck och ekonomiska och demografiska bekymmer. Många av de kineser som nu utvandrar uttrycker just en desillusion och vanmakt över samhällsutvecklingen i Kina – särskilt efter alla drakoniska lockdowns under coronapandemin.
Ett alternativ till det kinesiska kommunistpartiets diktatur går också att finna i den närbelägna välmående och demokratin Taiwan. Att Kina nu hotar med att inför dödsstraff för “separatistiska” åsiktsyttringar om Taiwan är ett tecken på det hot som regimen upplever från en växande grupp kinesiska intellektuella utom partiets kontroll.
Att utvandring från diktaturer som Kina skapar en fritänkande diaspora är något som det också finns andra exempel på under 1900-talet. Efter att “de vita” förlorat mot bolsjevikerna i det inbördeskrig som följde den ryska revolutionen 1917, flydde många av dem till Paris. Där bildade de en diaspora med ambitionen att en dag återta makten i Ryssland.
De förföljdes också av den nybildade sovjetstaten som såg dem som ett hot. Denna ryska diaspora välkomnade de dissidenter som ideligen gav sovjetregimen huvudvärk genom att vittna om de omfattande människorättsbrott som pågick.
Inte minst nobelpristagaren Alexandr Solzjenitsyns bok GULAG-arkipelagen underminerade sovjetregimens legitimitet, med vittnesmål om de brutala arbetsläger som fanns i Sovjetunionen. Manuskriptet till denna bok fick smugglas ut från Sovjetunionen och utgavs av YMCA Press i Paris.
Detta förlag hade bildats av just den ryska diasporan efter revolutionen och blev med åren en form av infrastruktur för att sprida information och litteratur utom sovjetregimens kontroll, vilket var ett tydligt tecken på diasporans potentiella betydelse för opinionsbildning.
Tidigare har Hongkong på liknande vis utgjort ett nav för regimkritisk litteratur på kinesiska. Något som gradvis förbjudits sedan Xi Jinping kom till makten 2012.
Hur känslig Kinas regim har blivit för kritik blev uppenbart när den svenska medborgaren och bokförläggaren Gui Minhai kidnappades av kinesiska agenter från sin lägenhet i Thailand den 17 oktober 2015. Detta efter att ha gett ut regimkritiska böcker på förlaget Causeway Bay Books i Hongkong. Gui sitter fortfarande frihetsberövad i Kina och dömdes 2020 till tio års fängelse i en skenrättegång.
Att det nu håller på att växa fram ett ny kinesisk diaspora i Tokyo, på behörigt avstånd från kommunistpartiets klor, kan därför upplevas som ett hot mot partiets legitimitet. I Peking är man givetvis medveten om hur det framgångsrika störtandet av Qingdynastin planerades i Japan.
Kinesiska intellektuella i Japan tvekar inte heller att öppet jämföra sig med och dra paralleller till de intellektuella som befann sig i Tokyo kring förra sekelskiftet.
The Economist intervjuade flera kineser som utvandrat till Japan i sin podcast Drum Tower som publicerades tidigare i år. Avsnittet – som tidningens prenumeranter kan lyssna på här – beskrivs enligt följande:
At the beginning of the 20th century, Japan was a sanctuary for Chinese intellectuals, reformers and revolutionaries. Now, over 100 years later, Tokyo has once again become a hub for liberal-minded Chinese. And unlike others who have “run” from China, they still nurture hopes of returning to a better, freer homeland.
Delar av den regimkritiska bokutgivningen på kinesiska har också flyttat från Hongkong till Tokyos Jinbocho-distrikt, som har blivit en samlingspunkt för kinesiska intellektuella. Att protester mot drakoniska lockdowns under Covid-19 i Kina också hölls i Tokyo är i sig tecken på en livskraftig och regimkritisk kinesisk diaspora.
Under sommaren hölls i Tokyo vidare manifestationer på årsdagen av massakern vid Himmelska fridens 1989. Även denna form av minnesceremonier brukade tidigare hållas varje år i Hongkongs Victoria Park, vilket numera medför risken för fängelsestraff efter den nationella säkerhetslag som infördes i staden sommaren 2020.
