Jojje OlssonSent under fredagen lämnade Vladimir Putin Kina efter ett två dagar långt besök, under vilket det ”strategiska partnerskapet” mellan Peking och Moskva utökades och anpassades ”för en ny era”.
Detta enligt ett långt gemensamt dokument som Putin utfärdade tillsammans med Xi Jinping. Reuters återger de viktigaste punkterna i dokumentet enligt följande:
* Gällande Ukraina så bekräftar Kina på nytt sitt stöd för Ryssland att slå vakt om sin suveränitet och territoriella integritet, sin säkerhet och stabilitet, och motsätter sig utomstående aktörers påverkan i Rysslands inre angelägenheter.
* I frågan om Taiwan så bekräftar Ryssland på nytt sitt stöd för ett Kina-principen, och uttalar fast stöd till Kinas agerande för att skydda sin suveränitet och territoriella integritet och att ena landet.
* Vidare uttrycker Kina och Ryssland sin ”målmedvetenhet” att försvara båda ländernas legitima rättigheter och intressen, samt motsätta sig alla försök att hindra ländernas ekonomiska, teknologiska eller utrikespolitiska potential.
Det gemensamma uttalandet innehöll även löften om närmare koordinering för att motverka USA:s destruktiva och fientliga hållning，inklusive vad man beskriver som en ”inneslutning” av de båda länderna.
Som bland andra CNN noterade så innefattar denna koordinering ”ökat militärt förtroende och samarbete”, vilket märktes av att Rysslands högsta försvars- och säkerhetspolitiska tjänstemän reste tillsammans med Putin och medverkade i samtal om Ukraina:
While slamming US military alliances, the two leaders pledged to “deepen” military “trust and cooperation,” saying they would expand joint exercises and combat training, regularly conduct joint sea and air patrols, and improve the “capabilities and level of joint response to challenges and threats.”
(…)
Putin also traveled to Beijing with top security officials who the Russian president said Thursday would join informal talks on Ukraine. Newly appointed Russian Defense Minister Andrey Belousov, and his predecessor Russian Security Council Secretary Sergey Shoigu, both attended.
Vladimir Putins andra besök i Kina på ett drygt halvår sker just efter att Xi Jinping varit i Europa. De två sista ledarna han träffade där – efter Frankrikes president Emmanuel Macron – var Aleksandar Vucic i Serbien och Viktor Orban i Ungern.
Just som skedde med Ryssland denna vecka så uppgraderade Kina relationen med Ungern och Serbien under detta besök, vilket jag skrev närmare om i veckans upplaga av Kinamedia nyhetsbrev.
I Ungerns fall uppgraderades relationen formellt till den högsta möjliga bilaterala statusen på samma nivå som Pakistan, Belarus och Uzbekistan. Och i Ryssland fall var stämningen denna vecka så hjärtlig att Xi Jinping tog initiativ till en kram inför kamerorna med Vladimir Putin; en gest som ingen av de båda ledarna ses ägna sig åt särskilt ofta.
Bro-hug, quite the move by Xi pic.twitter.com/zqroysovMP
— Damien Ma (@damienics) May 17, 2024
Hur mycket vissa europeiska ledare och näringslivsföreträdare fortfarande vill tro att Kina är en neutral part och till och med en del av lösningen i Ukraina, så blir det allt svårare att ignorera hur den senaste tidens diplomatiska aktiviteter ger vid handen Pekings nyckelroll i att forma en ny parallell världsordning.
I en enkät om innebörden av Kina och Rysslands uppgraderade strategiska partnerskap ”för en ny era” av Atlantic Council noterar analytiker hur relationen nu är att jämställa med en allians även om någon sådan formellt inte existerar, samt att detta stärker en ”axel av diktaturer” som även inkluderar Iran och Nordkorea.
I samband med Putins besök intervjuade även Financial Times två analytiker som framhåller hur Kina ökar samarbetet med nationer där övergrepp mot mänskliga rättigheter som en del av förberedelsen på en långsiktig konfrontation med väst, vilket i sin tur visar hur grunden för Kinas parallella världsordning börjar ta form:
China is “agnostic about the nature of the political regimes and human rights records of some of its partners in the global south, such as Russia, Iran or Venezuela”, says Philipp Ivanov, founder of the China-Russia programme at the Asia Society Policy Institute’s Center for China Analysis. Beijing foresees a long-term competition and confrontation with the west, he adds, and to offset it, China is investing in its economic relations with the non-western countries around the world.
“The Chinese parallel order is now taking shape,” says Richard McGregor, a senior fellow at the Lowy Institute in Sydney. “We used to say they are building it. Now we can see the sinews.”
Artikeln har den talande rubriken ”China-Russia: an economic ‘friendship’ that could rattle the world”, med fokus på det utökade ekonomiska samarbetet mellan länderna som hållit den ryska ekonomin på fötterna trots omvärldens sanktioner.
Samarbetet sträcker sig utöver ökad handel med energiråvaror. Det är importen av allt från maskinutrustning till mikrochip från Kina som håller igång den ryska militärens industriella bas och gör att den kan fortsätta kriget i Ukraina, vilket jag skrev närmare om här på Kinamedia för en dryg månad sedan.
I en artikel med flera diagram över Rysslands import av produkter med så kallade dubbla användningsområden från Kina, visar The Economist denna vecka hur exempelvis importen av halvledare och mikrochip samt utrustningen som krävs för att tillverkare denna har ökat med 170 procent sedan krigsutbrottet, då heller inte inräknat de vidareexporter från tredje land som också har ökat:
Men det är alltså inte bara Kina och Ryssland som samarbetar för att omdana den nuvarande världsordningen genom etableringen av en ny parallell sådan. I senaste numret av Foreign Affairs finns en artikel med rubriken ”The Axis of Upheaval” som beskriver hur framför allt fyra länder som utökar sitt samarbete i detta syfte.
Denna gruppen av fyra innefattar som nämnt ovan även Iran och Nordkorea, vilka också har intresse av en alternativ världsordning:
The group is not an exclusive bloc and certainly not an alliance. It is, instead, a collection of dissatisfied states converging on a shared purpose of overturning the principles, rules, and institutions that underlie the prevailing international system. When these four countries cooperate, their actions have far greater effect than the sum of their individual efforts.
Working together, they enhance one another’s military capabilities; dilute the efficacy of U.S. foreign policy tools, including sanctions; and hinder the ability of Washington and its partners to enforce global rules. Their collective aim is to create an alternative to the current order, which they consider to be dominated by the United States.
Vid sidan av det faktum av den ryska militären använder iranska och nordkoreanska vapen i Ukraina så uppmärksammas även hur länderna har verkat destabiliserande på flera platser i Asien, Europa och Mellanöstern med en slags anti-västerländsk agenda som gemensam nämnare.
Och som framkommer i artikeln ”The New Propaganda War” i The Atlantic – som var nummer ett i veckans upplaga av Kinamedia nyhetsbrev – så är desinformation och annan så kallad gråzonstaktik en lika viktig del som militära inslag i ambitionen att skapa en parallell världsordning.
I texten noteras hur Kina, Ryssland och en rad andra diktaturer på senare tid har fokuserat sin propaganda utåt snarare än inåt som tidigare. Det vill säga att istället för att blott hylla det egna systemet så ökar ansatserna att misskreditera demokrati och smutskasta koncept som mänskliga rättigheter, för att motverka att den egna befolkningen lockas av detta.
Artikelförfattaren historikern Anne Applebaum menar vidare att Kina och Ryssland tillsammans håller på att vinna det globala propagandakriget genom att förstärka varandras narrativ. Något som hon själv erfarit i samtal med unga afrikaner, asiater och latinamerikaner som via statliga kinesiska medier anammat uppfattningen att Ukraina är nazistiskt och Nato bär skulden för Rysslands invasion av landet.
Som jag skrev här på Kinamedia för en knapp månad så håller EU fortfarande tillbaka mot Kina medan USA har börjat agera på allvar för att motverka Kina och Rysslands ambition om en parallell världsordning.
Trots att Kina och Rysslands ledare mellan hjärtliga kramar öppet talar om att öka det militära samarbetet i tider av krig, så fortsätter många européer övertyga sig själva om att Kina inte är på motsatt sida i den globala geopolitiska konflikt som nu pågår – eller att partnerskapet länderna emellan blott är tillfälligt, vilket tydligt inte är fallet.
Det är oklart huruvida detta enbart beror på ekonomiska incitament, samt vad som egentligen skulle behöva ske för en förändring av denna uppfattning om allt ovanstående inte är tillräckligt.
