Bild på palatset Potala i Tibets huvudstad Lhasa. Att regionen nu istället benämns "Xizang" av kinesiska myndigheter ses som ett försök att sudda regionens kulturella identitet. (Bild: USAID U.S. Agency for International Development, CC BY-NC 2.0 DEED via Flickr)

Så använder Kina och Ryssland språket för att förändra historien

Rysslands president Vladimir Putin har länge hävdat att Ukraina inte är ett riktigt land, en åsikt som han redan 2008 rapporterades ha gett uttryck för under ett Nato-möte i Bukarest. Putin har sedan dess återkommande propagerat för denna ståndpunkt, vilken också har använts flitigt för att rättfärdiga det brutala anfallskriget mot Ukraina.

Det är dock inte bara i Ryssland som historien skrivs om och språket förvrängs för att tjäna regimens syfte. Även i Kina har historia och språk varit föremål för ständiga förvrängningar och revisionism.

I oktober förra året började Kinas myndigheter plötsligt att referera till Tibet som Xizang i engelskspråkiga sammanhang, alltså det kinesiska namnet (西藏) på den bergiga och omstridda regionen i väster.

Den förment autonoma regionen fick detta nya engelska namn då kinesiska myndigheter dömde ut namnet Tibet som “geografiskt vilseledande för det internationella samfundet”. Det nya namnet var menat att “korrigera” detta.

Yang Haiying, professor vid Shizuoka University i Japan som specialiserar sig på mongolisk etnografi, menar att fallet Tibet följer samma mönster som när kinesiska myndigheter för några år sedan började använda termen ”Nei menggu” istället för Inre Mongoliet i passen för invånare från den regionen.

För Radio Free Asia uppger Yang att det rör sig om en ”de-etnifiering” av regionerna. Genom att separera namnen på regionerna från de etniska folkgrupperna som bor där försvagar man samtidigt deras säregna kulturer.

Istället för att exempelvis säga att det bor tibetaner i Tibet, reduceras de till att bli tibetaner i Kina. Det riskerar att minska legitimiteten för den tibetanska kulturen då det inte längre finns klara språkliga kopplingar mellan landområde, kultur och folkgrupp. Något som undermineras ytterligare av att Xizang är den han-kinesiska benämningen av området och inte den tibetanska.

Intressant nog finns också liknande lingvistiska konflikter när det kommer till Ukraina. I både ryska och ukrainska används prepositionerna na (на) och v (в) för att bland annat uttrycka på och i. Huvudregeln är att använda prepositionen v när det kommer till länder, då denna preposition uttrycker att det är något avgränsat som avses – exempelvis ett suveränt land.

Fram till Sovjetunionens upplösning 1991 användes nästan uteslutande prepositionen na för Ukraina. Därefter ökade användningen av prepositionen v, särskilt i diplomatiska sammanhang.

I Ryssland ökade alltså användningen av v under 1990-talet, för att sedan gradvis återgå till na i takt med att Rysslands imperialistiska ambitioner ökade.

År 2009 kom det till och med ett formellt utlåtande från det ryska språkinstitutet om saken, som bland annat hävdade att användningen av v är “naivt politiskt och nationalistiskt tänkande” som “vi måste stå ut med” i kontakter med Ukraina. Ett föga ödmjukt utlåtande om ett land som vill ha samma språkbruk som för alla andra suveräna stater.

I dag används nästan uteslutande na av ryska politiker och i statlig media. Att använda v tolkas ibland till och med som ett sätt att uttrycka indirekt stöd för Ukraina.

Efter Rysslands illegala annektering av Krim 2014 märktes det hur olika mediekanaler blev mer konsekventa i sin användning av v eller na, vilket visar på språkanvändningens stora politiska sprängkraft.

Även på polska används liknande prepositioner – w, do och na – med Ukraina som ett av få undantag på länder där na används istället för w eller do.

Strax efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina gick dock Polens språkråd ut med en officiell rekommendation att endast w bör användas för Ukraina framgent, för att betona dess suveränitet.

Men språket är inte det enda verktyget när auktoritära regimer ska legitimera sina ambitioner.

När det historiska museet i Nantes i Frankrike planerade en utställning om Djingis Khan med inlånade föremål från kinesiska museer, krävde de kinesiska motparterna att utställningen vare sig nämnde honom eller det vidsträckta mongoliska välde som han etablerade på 1200-talet.

Mongolernas störtande av den kinesiska Song-dynastin och dess övertagande av makten i Kina genom den mongoliska Yuan-dynastin passar inte längre Kinas historieskrivning.

Istället krävde kinesiska myndigheter att utställningen skulle framställa Djingis Khan och de mongolstammar han enade som “nomadstammar som gynnades av Kinas storartade kultur, blev kinesifierade och kom under Han-kulturens inflytande”.

Detta fick dock ett tvärt nej från museidirektören, som föredrog att leta efter utställningsföremål från andra museum.

Utställningen kunde slutligen öppna i slutet av 2023 – tre år försenat – efter att museer i Mongoliet bistått utställningen med en stor mängd föremål. Deras enda krav för att låna ut föremål var att reklambilder för utställningen skulle innehålla en bild på just Djingis Khan.

Vidare påpekade museidirektören för det historiska museet i Nantes att det var ironiskt att en utställning som hade som mål att utmana en eurocentrisk bild av 1200- och 1300-talet höll på att utebli på grund av att Peking vill framhålla en ”sinocentrisk” bild av den aktuella perioden.

Att tona ner historiska händelser som underminerar en ärofylld han-kinesisk historieskrivning är en del av den större ambitionen att cementera påståendet att Kina har en obruten historia om 5 000 år.

Det understödjer också argumentet att Kina bör ses som en civilisation snarare än blott en simpel nation bland andra. Detta narrativ används i sin tur för att underblåsa nationalistiska idéströmningar, där Kina framställs som förmer än andra “vanliga” länder.

Som koncept är inte heller en civilisation lika bunden av nationsgränser som ett land är, vilket följaktligen ger bäraren av en obruten civilisation möjligheten till större anspråk i sitt närområde – exempelvis i territoriella anspråk i Sydkinesiska havet.

Exemplet med Ryssland och Ukraina visar tydligt hur språkbruk kan avslöja underliggande föreställningar och expansiva ambitioner. Redan innan 2010-talet användes ett språkbruk om Ukraina som implicit underkände dess suveränitet och Putin lät undslippa sig att han inte ens tyckte det var ett land.

Därför gör vi också bäst i att också lyssna på det språkbruk som Xi Jinping och kinesiska myndigheter faktiskt använder när landets etniska minoriteter ska rättas in i ledet, eller då Kina vill utöka territorium och inflytande bortom sina nationsgränser.

Senaste nytt på Kinamedia