GästartikelArtikeln är skriven av Lars Hässler som är jurist, författare och mångårig världsomseglare.
Ponera att Gustav Vasas son Johan III dör och efterträds av sin son Sigismund som genast bestiger tronen. Tänk er vidare att Johans yngre bror, hertig Karl, motsätter sig detta och inbördeskrig bryter ut.
Efter några år besegrar hertig Karls styrkor Sigismund som då stjäl statskassan och flyr till Gotland med återstoden av sin militär. Sveriges ärkefiende Ryssland stöder Sigismund och ryska krigsfartyg patrullerar sundet mellan svenska fastlandet och Gotland. Dessutom stöder Ryssland att Gotland – vars geografiska form faktiskt påminner om Taiwan – ska få vara representerat i FN.
Ungefär så ser Kina historiskt på ”problemet” med Taiwan. Men historiskt sett hände följande: Mellan världskrigen invaderar Japan, ett ö-rike nästan helt utan naturtillgångar, Manchuriet i Kina.
Västmakterna hade då redan lagt under sig stora delar av den så kallade tredje världen som kolonier, och Japan ansåg sig ha rätt till en egen koloni. Detta ogillades starkt av framför allt USA som ställde ultimatum till Japan; lämna Kina eller råka ut för en oljeblockad. Japan valde krig och attackerade Pearl Harbor på Hawaii 1941.
Innan dess hade USA stött Nationalistkinas president Chiang Kai-shek (1887-1975), även kallad Generalissimo, i kriget mot Japan. 1921 hade Mao Zedong (1893-1976) bildat det kommunistiska partiet och skapat en stor armé av fattiga bönder.
De båda bildade motvilligt en ohelig allians mot de japanska inkräktarna under andra världskrig. Efter Japans kapitulation 1945 blossade striderna direkt åter upp mellan Mao och Chiang, varpå Maos styrkor segrade i inbördeskriget och ropade ut Folkrepubliken Kina 1949.
Chiang stal då den kinesiska guldreserven och flydde med sina soldater till ön Formosa, dagens Taiwan. Han hade fortfarande USA:s stöd, och amerikanska krigsfartyg patrullerade sundet mellan Kina och Taiwan för att förhindra en eventuell invasion.
Dessutom stödde USA att Taiwan fick representera Kina i FN, och röstade emot att Peking skulle få ersätta Taipei i FN när så blev fallet efter en omröstning 1971 där förslaget antogs med bred marginal. USA godkände inte heller Peking som Kinas rättmätiga regering förrän 1979, långt efter majoriteten av världens länder.
Varför stödde då USA Chiang-Kai-shek och regimen i Taipei så länge? Det beror på historisk anledningar. Medan USA stödde Josef Stalins sovjetiska kommunistregim med massiva mängder vapen och utrustning i kriget mot Hitlertyskland, vägrade USA att ge motsvarande hjälp till Mao Zedongs kommunistregim i kriget mot Japan.
USA valde istället att under alla väpnade konflikter stödja Chiang Kai-shek och hans korrupta nationalistparti Kuomintang. Chiang hade nämligen kommit till makten dels genom att liera sig med revolutionären Sun Yat-sen (som störtade kejsardömet 1911), dels genom att liera sig med den inflytelserika Charlie Soong och hans familj.
Charlie hade tre döttrar; Soong Ching-ling som älskade Kina och gifte sig med Sun Yat-sen, Soong Ai-ling som älskade pengar och gifte sig med Kinas rikaste man tillika Kinas finansminister och Soong Mei-ling (1898-2003) som älskade makt och gifte sig med Chiang.
Soong Mei-ling, mer känd som Madame Chiang Kai-shek, blev hela 105 år gammal och kom att spela en avgörande roll i förhållandet till USA. Hon var ofta gäst i Vita huset under Franklin D. Roosevelt (1882-1945) och fick talade ofta inför USA:s kongress.
Roosevelts sändebud till Kina, General Joseph Stilwell, sade om Generalissimo: ”We are allied to an ignorant, illiterate, superstitious peasant son of a bitch”. President Harry Truman kallade Chiang för ”Generalissimo Cash-my-check” och lät inte Soong Mei-ling övernatta i Vita Huset.
Truman ansåg att Chiang and Mei-ling och hela Soong-familjen var tjuvar. Han anklagade dem för att ha stulit minst 750 miljoner dollar som investerades i Sao Paolo och New York, och menade att allihopa borde sitta i fängelse.
Chiang Kai-shek, som inte talade engelska (det var ofta Mei-ling som tolkade), var även sällsynt illa omtyckt av Storbritanniens premiärminister Winston Churchill.
Det fanns ytterligare anledningar för USA att stödja Chiang Kai-shek och Kuomintang. Amerikanska missionärer hade verkat i Kina under flera decennier och skickat hem rapporter till sina församlingar att kineserna var ”ungefär som vi amerikanare”, i varje fall när de omvänts till kristendomen.
Den kvinna som hade mest inflytande på hur USA såg på Kina var missionärsdottern tillika Nobelpristagaren (1938) i litteratur Pearl Buck (1892-1973), som skrivit boken ”The Good Earth” om en kinesisk bondefamilj. Denna bok fick ett stort genomslag i USA – den toppade försäljningslistorna i flera år och gjorde att amerikanarna fick ett positivt intryck av Kina.
Ännu en anledning var USA:s president Franklin D. Roosevelt själv. Hans farfar hade verkat i Kina, gjort sig en förmögenhet där och talat gott om landet inför den blivande presidenten när han var ung (farfadern hade tjänat pengar på opium – det vill säga han var droghandlare).
I sammanhanget bör även ”The China Lobby” nämnas, delvis finansierad av Chiang Kai-shek och familjen Soong. Denna lobby bestod av Kinavänliga politiker och statstjänstemän, framförallt vid det amerikanska utrikesdepartementet. Dessa kallade sig ”The Wise Men” och leddes av ”The First Wise Man”, Henry Stimson. Andra kända namn var Dean Acheson, McGeorge Bundy, Averell Harriman med flera.
När Mao så kommit till makten 1949 uppstod en kontrovers i USA om ”vem som förlorade Kina”, ungefär som om Kina varit en amerikansk koloni. Den amerikanske senatorn Joseph McCarthy inledde en häxjakt på misstänkta kommunistanhängare, framförallt i utrikesdepartementet.
En av de anklagade var John Service, en Kinakännare som talade perfekt kinesiska, och som 1937 hade besökt Mao Zedong och Zhou Enlai i grottorna i Yan’an i norra Kina dit Mao och hans armé flytt under den långa marschen. (Grottor som jag själv besökte 1981, som förste västerländska backpacker resandes på egen hand i Maos Kina).
Service fick att gott intryck av Mao och hans arme, ett intryck som skulle stå honom dyrt. Först 1973 blev Service ”rehabiliterad” och fick ett erkännande för sin insats under andra världskriget.
Kommer då Kina och Taiwan att åter förenas under gemensamt styre, och i så fall fredligt eller med våld? Mycket talar emot en invasion. Sundet mellan fastlandet och Taiwan är cirka 100 sjömil och ofta stormigt.
Taiwan har få stora hamnar där trupper kan landsättas och få stränder – inte som i Normandie där tusentals soldater med lätthet kunde landsättas under andra världskriget – och en lång bergskedja mitt på ön, där försvararna kan gräva med sig och föra gerillakrig.
Chinese invasion of Taiwan: the best beaches to land, per Taiwanese military's estimate.
The red dots are the top 4 candidates. pic.twitter.com/S7ZNtnA6L1
— Wen-Ti Sung / @wentisung.bsky.social (@wentisung) March 6, 2023
En eventuell invasion skulle sannolikt börja med luft- och robotanfall på Taiwan, för att bomba landet tillbaka till stenåldern innan trupplandsättning. Kina vet visserligen inte hur USA skulle agera vid en invasion, men vapenhjälp skulle Washington i alla fall säkerligen bidra med.
Men Kina skulle inför en invasion troligen omringa ön med krigsfartyg och flyg, vilket skulle innebära att amerikansk hjälp skulle behöva slå sig igenom en blockad. USA:s flotta skulle i sin tur säkerligen blockera Malacka-sundet, och på så sätt hindra oljetillförsel till Kina.
USA har militärbaser som mer eller mindre omringar Kina: Guam, Sydkorea, Japan, Australien och Filippinerna. Dessutom har Kina gjort sig till ovän alla nationer runt Sydkinesiska havet och kan knappast förvänta sig stöd därifrån.
Både Kina och Taiwan har naturligtvis följt och analyserat Rysslands krig mot Ukraina. Det har knappast undgått Xi Jinping att Ryssland har fastnat i ett ställningskrig i över ett års tid, med stora förluster i människoliv och material.
Kinas militär är lika hierarkiskt uppbyggt som Rysslands, vilket innebär att lägre befäl inväntar order och inte tar egna beslut. Samtidigt har Ukraina fått inte bara materiellt stöd – dess officerare har även fått taktisk utbildning enligt västerländskt tänkande. Det vill säga att beslut får och ska tas av befäl i fronten.
Taiwan har nu dragit slutsatsen att inte förlita sig på stora enheter (krigsfartyg, stridsvagnar och stridsflygplan) utan även satsa på drönare, robotar, smarta minor – det vill säga asymmetrisk krigsföring.
Vad som talar för en attack skulle vara Xi Jinpings ställning i Kina. Landet är inte längre världens folkrikaste nation (Indien har gått om), de gigantiska fastighetsbolagen, som står för cirka 30 procent av Kinas BNP är i praktiken konkursmässiga, statusen som ”världens fabrik” håller på att implodera då internationella företag vill diversifiera sina leveranskedjor.
Förtrycket av inhemska minoriteter i Tibet och Xinjiang och även Hongkong tar stora resurser, och ger Kina dåligt rykte. Men det största framtida problemet är demografin. På grund av ettbarnspolitiken kommer Kinas befolkning de närmaste decennierna minska från dagens 1,4 miljarder till cirka 800 miljoner, vilket innebär ett enormt arbetskraftsproblem och även ett gigantisk försörjningsunderskott mot den allt äldre befolkningen.
Med tanke på den bakomliggande historien är det lätt att förstå Kinas frustration och ilska över ”utbrytarprovinsen” Taiwan och USA:s odelade stöd till densamma. Men historien står inte still och tiden har sin gång.
Under 1990-talet hände nämligen något oförutsett. Taiwan – och även Sydkorea – som båda varit kapitalistiska högerdiktaturer, började öppna upp. I dag är länderna demokratier och tillika framgångsrika ekonomier med världsledande varumärken som Samsung och TSMC, världens ledande tillverkare av halvledare från Taiwan.
Kina, sedan Xi Jinping kom till makten 2012, har istället blivit alltmer auktoritärt och aggressivt. Risken finns att Xi inser hur han inte har tiden på din sida, och att ett framgångsrikt krig som återtar Taiwan kan stärka hans position och makt.
Det får framtiden utvisa, men Taiwan har rätt att behålla sin frihet och någon gång i framtiden även till självständighet. Nationer som har förlorat delar av sitt territorium kan inte alltid räkna med att återfå dem.
Lars Hässler kan nås via Facebook.
