Agnes Chow, en av de mest namnkunniga unga aktivisterna från den stora folkliga demokratirörelsen i Hongkong som Kina krossade 2019-20, har flytt till Kanada och meddelade denna vecka att hon inte kommer återvända.
Hon beskriver sin älskade hemstad som en polisstat och ett skräckvälde, där hon inte längre kan leva.
Nyheterna kring Chow har skapat chockvågor jorden runt: Detta är det första vi hört från demokratirörelsens hjältinna sedan 2021, när hon villkorligt frigavs från de två fängelsestraff hon dömdes till att för att ha deltagit i protesterna i hemstaden. Uppenbarligen blev hon samtidigt belagd med munkavle av myndigheterna.
Efter fängelset, och efter sin långa tids tystnad, skulle Chow tydligen belönas med att få tillstånd att studera i Kanada, under den kinesiska polisens uppsikt. Som en del av sin inskolning i lydnad och lojalitet för framtiden skickades Chow dessutom på en politisk hjärntvätt i Kina – en dagstur, som hon förbjöds berätta om i förväg för sina advokater i Hongkong.
Det är viktigt att komma ihåg att demokratirörelsen till en stor del drevs just av oron över relationerna med Kina, särskilt då att misstänkta från Hongkong skulle kunna föras till Kina för rättegång, som ju är en diktatur helt utan rättssäkerhet.
När den svenske bokhandlaren Gui Minhais kollega Lee Bo greps i Hong Kong och smugglades över gränsen till Kina den 30 december 2015, gav det upphov till stora protester. Den kinesiska regimen tvingade sedan Lee, precis som med Gui Minhai, att låtsas offentligt att han på eget bevåg plötsligt rest till Kina utan att ens berätta för sina nära och kära.
Trovärdigheten var förstås noll för dessa påhitt. Men alltsammans har nu överskuggats av att den kinesiska regimen krossat hela demokratirörelsen, bedrivit klappjakt på alla dess ledare, och dessutom piskat fram en ny nationell säkerhetslag som förvandlat Hongkong från rättstat till lydstat, med samma diktaturfasoner som på det kinesiska fastlandet.
Detta bryter Deng Xiaopings löfte om att Hongkongs politiska och rättsliga system inte skulle ändras på 50 år, alltså inte före 2049.
Agnes Chow insåg förstås omedelbart att det låg en stor fara i hennes egen resa — det vill säga att hon liksom exempelvis Gui Minhai inte skulle få återvända, utan istället “försvinna” i Kina — men gick med på att göra resan eftersom den framställdes som ett villkor för att hon skulle få tillbaka sitt pass (som kinesisk medborgare från Hong Kong) och sedan kunna resa till Kanada. Rättsvidrigt förstås, men så fungerar Kina.
Inne i Kina togs hon bland annat till internetföretaget Tencents högkvarter i Shenzhen, uppenbarligen för att imponeras på — och framför allt, fotograferas.
Hon kunde lätt föreställa sig att bilderna skulle användas i propagandan, för att framställa hur hon – demokratirörelsens ikon – skulle ha bytt sida: jätteföretaget Tencent har en nyckelroll i den kinesiska censuren, inklusive i folkmordets Xinjiang, och är ett exempel på hur kinesiska företag och andra “privata” aktörer i Kina lydigt tjänar staten och partiet, och kan tjäna stora pengar på det.
Men Agnes Chow har nu återtagit sin yttrandefrihet. Tystnaden var för hennes del en tillfällig kompromiss.
“Jag vill inte tvingas resa till Kina igen, jag vill inte tvingas göra saker”, förklarar hon för det japanska medieföretaget NHK i en intervju denna helg:
I en annan intervju på japanska talar hon om det avskräckande fallet med en annan student som gripits i Hongkong efter att ha återvänt dit från Japan, och dessutom om rädslan för de kinesiska hemliga polisstationer som dykt upp som svampar ur jorden just i bland annat just Kanada, USA, och Europa inklusive Sverige, just för att förfölja oliktänkande utomlands.
“Vi ska förfölja dem, så länge de lever,” var mycket riktigt kommentaren från Hongkongs regeringschef, den före detta polischefen John Lee.
Uppenbart missnöjd med att Agnes Chow tillåtits resa till Kanada, utan att först ha hotats så illa att hon aldrig skulle våga tala med media igen (så som man framgångsrikt hanterade fallet med Gui Minhais tre bokhandlarkollegor, vilka nu bor i Hongkong men lydigt slutat framträda i media), så hotar ståthållaren John Lee nu med att förfölja Agnes Chow vart hon än beger sig — detta i ett officiellt pressmeddelande som hör till de mest bisarra någonsin.
Unless the anti-government figure Agnes Chow Ting surrenders and turns herself in, she will be hunted for life, #HongKong SAR CE John Lee said on Tuesday, emphasizing that the Hong Kong police will fully pursue any criminals who endanger national security. https://t.co/Qafh00ZsJ9
— Global Times (@globaltimesnews) December 5, 2023
Men detta är John Lees och kommunistpartiets vanliga stil. Lee är bland annat känd för att tala om de demokratiaktivister som lyckades fly från Hongkong innan de kunde gripas, som “råttor på gatan”.
Detta groteska ordval är dock inte originellt, utan upprepar egentligen bara den tongivande fras från Kinas högste ledare själv, om hur fienden ska behandlas som råttor på gatan, och alla ska skrika: “Slå [ihjäl] dem.”
Lee tillsattes som ståthållare efter krossandet av demokratirörelsen; hans huvudsakliga merit var att han som polischef lydigt genomförde Pekings order att stoppa demonstrationerna, och genomdrev en klappjakt på alla som protesterat, särskilt studentledarna, inklusive Agnes Chow — som visat sig särskilt svår att knäcka.
Chow har en status som få andra i hela den tragiska historien om Hongkong och Kina. Inte undra på att många av hennes vänner kallar henne för den “riktiga Mulan”. Kampen går vidare.
Men för den cyniska regimen i Peking, som avskyr demokrati och yttrandefrihet, handlar det enbart om makten över den forna brittiska kolonin Hongkong, som återlämnades av Storbritannien till Kina 1997 — en kolonialmakt byttes ut mot en annan, vars ledare var fast beslutna att krossa allt motstånd från stadens befolkning.
I sin nya bok Indelible City: Dispossession and Defiance in Hong Kong har journalisten och författaren Louisa Lim gått igenom brittiska arkiv som visar på britternas chockerande naivitet och, värst av allt, oviljan att lyssna på röster från Hongkong om farorna med Kinas kommunistparti.
Detsamma gäller egentligen hela västvärlden, som lät Kina trampa sönder Hongkong och införa diktatur i kinesisk stil, utan att egentligen agera nämnvärt mot regimen i Peking.
På sätt och vis är det inte underligt att regimen anser sig ha grönt ljus både i Hongkong och i folkmordets Xinjiang och Tibet — tre destinationer som den store ledaren personligen besökte i triumf, efter att allt motstånd krossats, sommaren 2022.
En annan studentdemonstrant i Hongkong som inte lyckades fly är Tsang Chi-kin, en ung man som sköts av polis i bröstet på kort avstånd under protesterna, men mirakulöst överlevde — polisens kula passerade hjärtat med tre centimeter.
Tsang greps dock och dömdes under hösten till närmare tre års fängelse(!). Poliserna gick fria, liksom i samtliga andra fall av polisvåld.
Nu har Tsang också tvingats medverka i Hongkong-polisens nya Youtube-kanal, och måndagen den 4 december syntes han i ett lokalt tv-program göra en veritabel tvångsbekännelse om sin medverkan i protesterna.
Man får kalla kårar när denne en gång frejdige och frispråkige unge man servilt frambär sin tacksamhet för hur han behandlats av regimen — samma regim som nästan dödade honom för att ha deltagit i demokratidemonstrationerna.
I klippet ser vi honom som en tränad papegoja, som skyller sitt deltagande i demokratidemonstrationerna på andras inflytande, istället för sina egna övertygelser. Det är just övertygelsen om yttrandefrihet och demokrati, som myndigheterna vill utrota, med hjälp av filmer som denna.
Förödmjukelsen av Tsang Chi-kin är exakt samma totala underkastelse som vi chockerades av i de tre inspelningarna med vår egen medborgare Gui Minhai, och många andra.
Detta mer än någonting annat avslöjar den djupt intoleranta kinesiska regimen, som helt och hållet kört fast i tron om sin egen ofelbara överlägsenhet.
