Jojje OlssonBästa läsare,
Förra veckan skrev jag här i nyhetsbrevet om hur oppositionen gått samman för att utmana regeringspartiet Democratic Progressive Party (DPP), efter att de två största oppositionspartierna Kuomintang (KMT) och Taiwan People’s Party (TPP) ingått ett avtal om att ställa upp tillsammans i presidentvalet 13 januari.
Men vilken skillnad en vecka kan göra. För sedan dess har några av de märkligaste scenerna i Taiwans politiska historia utspelat sig. Försök nu att hänga med i svängarna; för även om det inte är helt lätt så är det både oerhört komiskt och väldigt viktigt.
Efter det ovannämnda avtalet så var det meningen att KMT och TPP förra lördagen skulle träffas för att tillsammans meddela vem som blir president- respektive vicepresidentkandidat. Istället utlyste de varsin presskonferens för att förklara att de blivit osams om tolkningen av de opinionsundersökningar som skulle avgöra detta.
Förenklat så hade de båda parterna på förhand kommit överens om att “analysera” en rad mätningar för att utse ledaren för den gemensamma kandidaturen. Eftersom KMT är ett större parti än TPP, så gick den senares partiledare Ko Wen-je med på att ge KMT:s kandidat Hou Yu-ih ett “försprång” i form av att Hou skulle anses vinna de mätningar som ligger inom felmarginalen.
Dock hade de båda partiernas analytiker inte på förhand kommit överens om hur stor denna “felmarginal” egentligen skulle vara.
Den standardiserade felmarginalen i dessa sammanhang är 3 procent. KMT menade nu att Ko Wen-je i förra veckans förhandlingar gått med “plus/minus 3 procent” om resultatet, vilket alltså innebär 6 procent. TPP insisterade å sin sida på att överenskommelsen helt enkelt och utan krusiduller gällde 3 procent.
Detta kom att ha avgörande betydelse för tolkningen. För enligt KMT:s “felmarginal” vann den egna kandidaten fem av de sex analyserade mätningarna, medan resultatet enligt TPP:s maringal på 3 procent gav resultatet 3-3.
Se videon nedan för en kortare genomgång av detta krångel:
Det är värt att notera hur Hou Yu-ih inte vann en enda av de sex mätningarna som analyserades, medan Ko Wen-je till och med vann en av dem med över 8 procent. Det står därmed utom rimligt tvivel att Ko som presidentkandidat med Hou som vice dito vore det starkaste alternativet.
Men detta spelade alltså ingen roll, då de båda partierna hade sina egna och helt olika tolkningar som utgångspunkt.
Det spelade heller ingen längre roll huruvida Ko Wen-je verkligen visste att han för en dryg vecka hade gått med på “plus/minus tre”, eller om han varit medvetet tvetydig för att ha möjligheten att dra sig ur överenskommelsen när resultatet väl presenterades.
Oavsett vilket så föll vad som kallas det “blåvita samarbetet” – KMT: partifärg är blå och TPP:s dito är vit – samman, med ömsesidig misstänksamhet mellan de två lägren som följd.
(Ovanstående är ett utdrag från nionde delen av en pågående artikelserie i Kinamedia nyhetsbrev om Taiwans presidentval 13 januari i år. Ambitionen är att erbjuda Sveriges bästa bevakning av detta viktiga val.
Just denna del är gratis för alla att fortsätta läsa i sin helhet via Substack. Överväg gärna att prenumerera på nyhetsbrevet för att ta del av framtida texter om valet:)
