Så har relationen mellan Kina och Sydkorea förändrats i grunden

Uttrycket An Mi Kyung Jung (안미경중) – ”för säkerheten, USA; för ekonomin, Kina” – har i tre decennier varit en vedertagen politik i Sydkorea, som innebär att landet har lutat sig mot den kinesiska ekonomin för tillväxt och alliansen med USA för skydd mot Nordkorea.

Så gott som varje betydelsefullt dilemma som sydkoreanska beslutsfattare ställts inför de senaste 30 åren har hanterats med detta mantra.

Men i takt med att Nordostasiens geopolitiska landskap snabbt förändras, börjar även vedertagna sanningar nu ifrågasättas i Sydkorea. Då Kina nu ses allt mindre som en ekonomisk möjlighet och alltmer som ett hot har Sydkorea sökt sig närmare mot USA och dessutom förbättrat relationerna med Japan.

Denna utveckling besvärar Kinas ledare Xi Jinping, som enligt kinesiska medier överväger att genomföra sitt första statsbesök till Sydkorea sedan 2014.

Från gåsmarsch i Peking till skönsång i Washington

Under de nio år som gått sedan dess har mycket hunnit förändrats i Sydkorea. Vid tiden för Xi Jinpings förra statsbesök leddes Sydkorea av sin första (och hittills enda) kvinnliga president, Park Geun-hye, som pratade flytande kinesiska och var så pass vänligt inställd till Kina att hon accepterade en officiell inbjudan till en militärparad på Himmelska fridens torg i Peking.

Bilden av Park, bredvid Vladimir Putin och Xi Jinping i hjärtat av Peking 2015 skapade onekligen intrycket av att Sydkorea valde att passivt se på när Kina rustade upp.

År 2023 kan Sydkorea snarare beskrivas som kaxigt. I slutet av september, samma dag som den biträdande sydkoreanske utrikesministern tog emot sina kinesiska och japanska kollegor i Seoul, arrangerade Sydkorea sin egen militärparad, där man visade upp vapensystem från landets inhemska försvarsindustri.

Den sydkoreanska försvarsindustrins snabba tillväxt har gjort att landets vapenexport nu är världens åttonde största, och väl positionerad för den europeiska marknaden där lager tömts som tömts i och med kriget i Ukraina behöver fyllas på.

Sydkoreas nuvarande president Yoon Seok-yeol har förvisso mött Xi på neutral mark i samband med G20-mötet på Bali 2022, men han har hittills inte besökt Kina.

Rent visuellt – för att inte tala om geopolitisk – går det nog inte att komma längre från ett stelt podium vid Himmelska fridens torg än att sjunga första versen av ”American pie” tillsammans med USA:s president Joe Biden i Vita huset, vilket Yoon gjorde vid ett statsbesök i april.

Med andra ord – om Sydkorea för tio år sedan sökte sig mot Kina, så har man nu lagt om kursen helt. Något som bland annat märks genom att Yoon redan nu har haft fler trilaterala möten med USA och Japans ledare än någon annan sydkoreansk president:

In only a year and 3 months (of a 5-year Korean presidential term), Yoon has had twice the number of trilateral meetings with the US and Japan of any previous South Korean president pic.twitter.com/12beWyc53Q

— Joel Atkinson 舟綽 (@Joel_P_Atkinson) August 19, 2023

Mycket har också hänt i Kina sedan 2014. Det var året då Xi Jinpings personlighetskult började formas på allvar. Många av hans främsta rivaler utmanövrerades och fängslades i en omfattande anti-korruptionskampanj, som beredde vägen för en ingående omstrukturering av Folkets befrielsearmé.

Två år senare lovade Xi Jinping USA:s dåvarande president Barack Obama att Kina inte skulle militarisera Sydkinesiska havet. Det löftet bröt han snart, och kinesisk expansionism i Sydkinesiska havet skapade stor oro i regionen, som bara växte i takt med att Kinas militärövningar runt Taiwan trappades upp och förtrycket i Hongkong tilltog.

Samma år införde Kina även tuffa sanktioner mot Sydkorea när landet upplät mark åt ett amerikanskt robotförsvarssystem.

Växande misstänksamhet och ändrade förutsättningar

Utbrottet av Covid-19 ledde till att Kina 2020 slöt sig mot omvärlden, samtidigt som Sydkorea av ovanstående skäl redan betraktade landet med misstänksamhet. Det första dokumenterade fallet av detta virus utanför Kina var i just Sydkorea, och pandemin spädde därmed på den allmänna synen på Kina som ett säkerhetshot.

Sedan dess har sydkoreanska och kinesiska ”nätkrigare” har drabbat samman i närmast löjeväckande debatter på internet över allt från ursprunget av fermenterad kål (kimchi i Sydkorea; paocai i Kina), till vem som egentligen kan göra anspråk på den sydkoreanska nationaldräkten hanbok (hanfu i Kina) och diskvalificeringen av flera sydkoreanska skridskoåkare under vinter-OS i Peking.

Nyligen rapporterade koreanska medier även om en misstänkt kinesisk ”polisstation” i centrala Seoul.

Spänningarna har fått Seoul att minska utrymmet för kineser att investera i bostäder, samtidigt som färre sydkoreaner än någonsin studerar i Kina och lagändringar debatteras för att minska möjligheten för kineser med permanent uppehållstillsånd i Sydkorea att rösta i lokala val.

Rent säkerhetspolitiskt har Kinas militära upprustning använts som ett argument för att Sydkorea borde skaffa egna kärnvapen, vilket jag tidigare har skrivit närmare om för Kinamedia.

Kinas gemensamma militärövningar med Ryssland och landets tendens att se mellan fingrarna med Nordkoreas brott mot FN-sanktioner gör inte direkt saken bättre.

Kina har i tre årtionden haft stort ekonomiskt inflytande över Sydkorea i egenskap av dess största exportmarknad. Men i år är Sydkorea på väg mot sitt första handelsunderskott med Kina sedan 1992, då landet nu importerar mer från Kina än man exporterar.

Dessutom var den sydkoreanska exporten till USA i fjol större än dito till Kina för första gången sedan 2004, vilket kan ses enligt grafiken nedan från Financial Times tidigare i år:

Förändringarna reflekterar delvis det faktum att den sydkoreanska exportsektorn har gått trögt, men är framför allt ett resultat av amerikanska sanktioner mot Kina som även förbjuder sydkoreansk export av avancerade halvledare och teknologi för att tillverka sådana.

Förhållandet mellan de båda länderna håller nu på att förändras i grunden. Kina förblir visserligen en av Sydkoreas huvudsakliga handelspartners för en överskådlig framtid – men Seoul genomför nu målmedvetet en diversifieringsstrategi, framförallt inriktad på Mellanöstern och Europa, för att skaffa sig flera handelspartners, öka Sydkoreas roll i internationella sammanhang och fortsatt minska beroendet av Kina.

Utvecklingen har redan skapat diplomatiska spänningar mellan länderna. Bland annat Reuters rapporterade i somras om hur koreanska myndigheter kallade till sig Kinas ambassadör för en uppsträckning, efter att denne varnat Sydkorea för att spela på fel häst i den geopolitiska rivaliteten mellan Kina och USA:

South Korea summoned China’s ambassador on Friday to issue a protest, describing comments made by the envoy warning Seoul against making ”wrong bets” in the Sino-U.S. rivalry as ”provocative” and a possible interference in internal affairs.

Xing Haiming made the remarks during a meeting late on Thursday with Lee Jae-myung, head of South Korea’s main opposition party, where he also urged Seoul to stop ”decoupling” from China and restore economic and diplomatic ties.

Xing blamed Seoul for creating ”difficulties” in bilateral ties by failing to respect Beijing’s core interests, including over Taiwan, while being influenced by the United States.

Möte under nya förutsättningar

När Xi Jinping väl kommer till Seoul gör han det med en trög ekonomi, en pysande fastighetsbubbla och tecken på interna stridigheter inom kommunistpartiet i ryggen.

President Yoon å sin sida har visserligen lågt förtroende från väljarna och ingen parlamentarisk majoritet för sitt parti, men dessa faktorer inverkar inte nämnvärt på den sydkoreanska presidentens förmåga att agera självständigt inom utrikespolitik, vilket delvis är en kvarleva från militärdiktaturens dagar.

Yoon kan därför hämta kraft i förnyade försäkringar om amerikanskt militärt stöd samt ett impopulärt men ändå utökat samarbete med Japan, och ta emot Xi Jinping med inställningen att de två ländernas förhållande ska baseras på ”ömsesidig respekt”.

Det betyder inte att president Yoon saknar skäl att oroa sig. Hans skyndsamma arbete att tillskansa sig så många amerikanska säkerhetsgarantier som möjligt är inte bara motiverat av rädsla för Kina, utan också som försäkring inför nästa års amerikanska presidentval. Det kan nämligen innebära slutet på karaoke-sessionerna i Washington.

För om Donald Trump åter blir president är det sannolikt att USA kommer göra en betydande kursändring i sin utrikespolitik. Under Trumps förra mandatperiod ställde han hårda krav på Sydkorea att betala oerhörda summor pengar för att behålla amerikanska trupper på sydkoreansk mark, där de fungerar som en försäkring mot anfall från Nordkorea – eller, som allt fler kommit att frukta, från Kina.

Det kan därför anas en viss desperation bakom Sydkoreas nyfunna kaxighet. Den tidigare vedertagna sanningen att USA står för säkerhet och Kina för tillväxt har kanske spelat ut sin roll, men Sydkorea vill ändå fortsätta att både äta kakan och ha den kvar.

Detta genom att visa Kina att man har USA på sin sida – men också i grunden förändra Kinas syn på Sydkorea från en amerikansk lakej till ett land som kan hävda sig på egna meriter om så krävs. Den inställningen medför sannolikt motsättning om Xi och Yoon slutligen skakar hand under ett statsbesök i Seoul snarare än vid sidan av ett internationellt stormöte på neutral mark.