Under det senaste året har många bedömare varnat för att ett nordkoreanskt kärnvapentest är nära förestående. Så sent som i dag varnade den sydkoreanska presidenten landets parlament för att Nordkorea färdigställt förberedelserna för sitt första sådana test på fem år.
Trots att tecknen är långt mycket tydligare (och trovärdigare) än Vladimir Putins förtäckta kärnvapenhot, så har det nordkoreanska kärnvapenproblemet hamnat helt i skymundan av kriget i Ukraina.
Utan att det rönt någon större uppmärksamhet har Nordkorea dock under året utfört flera robottester än någonsin tidigare, inklusive simulerade anfall mot Sydkorea och en långdistansrobot som flög över Japan. I september uppdaterades också den nordkoreanska kärnvapendoktrinen till att uttryckligen omfatta rätten att använda kärnvapen i förebyggande syfte.
Sammantaget är läget på den koreanska halvön mer spänt än det har varit sedan 2017, då Nordkorea utförde sitt senaste kärnvapentest. Och i skymundan av att Nordkoreas kärnvapenförmågor blivit allt mer sofistikerade går det även att notera en förändring hos grannen i söder.
Sydkorea, vars kärnvapenprogram lades ned i slutet av 70-talet efter påtryckningar från USA, har återigen börjar diskutera värdet av egna kärnvapen, eller i alla fall möjligheten att få USA att på nytt stationera kärnvapen på koreansk mark, där inga funnits sedan Bill Clinton drog tillbaka dem 1992.
Den sydkoreanska debatten
En undersökning av Chicago Council for Global Affairs som släpptes i början på året har fått stor uppmärksamhet, då den visade att 72 procent av sydkoreanerna vill ha egna kärnvapen. Detta resultat ligger visserligen i linje med tidigare undersökningar, men i den toppstyrda sydkoreanska politiska debatten har frågan smugit sig in från ytterkanterna till att behandlas allt mer öppet.
De flesta sydkoreaner är rörande överens om att Nordkorea är det mest akuta hotet, och att kärnvapen kan användas för att jämna ut vad som upplevs som en växande asymmetri i militära förmågor mellan Nord- och Sydkorea.
Men även Kina ses som ett allvarligt framtida hot. Om Sydkorea har egna kärnvapen så kan grunden för förhållandet till den mäktiga grannen omstöpas till ”ömsesidig respekt” istället för ekonomiskt beroende.
Man bör heller inte underskatta den roll som internationell prestige spelar. Förutom välförtjänt respekt från Kina så är ju Sydkorea världens tionde största ekonomi och har ambitioner på att bli en kraft att räkna med i världspolitiken. En sådan nation kan förstås anförtros det högtidliga ansvaret som kärnvapen utgör, anser kärnvapenförespråkarna.
Rysslands invasion av Ukraina har gett dessa förespråkare ytterligare vatten på kvarn. Ryssland har kunnat hålla både USA och NATO på avstånd genom att hota med kärnvapen, som en slags sköld. Ukraina, som under en kort period efter Sovjetunionens fall hade kärnvapen på sitt territorium, gav upp dem i utbyte mot säkerhetsgarantier från USA, Storbritannien och Ryssland, som inte visade sig vara mycket värda i slutändan.
För sydkoreanska kärnvapenförespråkare är detta bevis nog för att kärnvapen är den enda garantin för landets säkerhet, särskilt då man nu också fruktar att Nordkorea på liknande sätt kan använda sina kärnvapen som ett skydd mot att USA ingriper i en konflikt på koreanska halvön. Genom att parafrasera Charles de Gaulles klassiska frågeställning till John F. Kennedy, finns det nu de som frågar sig om USA verkligen är villigt att offra Seoul mot San Francisco.
Den stora skillnaden mellan de som vill se egentillverkade kärnvapen och de som nöjer sig med att USA åter stationerar kärnvapen på koreanska halvön, är just styrkan i tron att USA faktiskt skulle komma till Sydkoreas hjälp i en verklig krissituation. Att Donald Trump i stort sett utpressade Sydkorea på enorma summor pengar mot att inte dra tillbaka de 32 000 amerikanska soldater som finns i landet stärkte dock knappast någon i den tron.
Många frågetecken
Det går dock att ifrågasätta till vilken grad fördelarna överträffar kostnaderna av ett inhemskt sydkoreanskt kärnvapenprogram. Sydkorea skulle med största sannolikhet stå inför omfattande sanktioner, inte bara från Kina, men också från USA, som genast skulle avbryta alla gemensamma forskningsprojekt med Sydkorea.
Till exempel skulle USA kunna riva upp det avtal för kärnkraftsamarbete som man nyligen förnyade och utökade tillsammans med Sydkorea.
Den export av reaktorer som president Yoon Seok-yul nyligen gjort till sin signaturpolicy, och som är beroende av detta forskningssamarbete, skulle komma av sig helt.
Samtidigt skulle Ryssland, Storbritannien och Frankrike säkerligen sluta exportera kärnbränsle till Sydkorea, varpå den inhemska kärnkraftsektorn som täcker en fjärdedel av landets energibehov skulle få stora problem.
I slutändan är det också oklart om Sydkorea ens skulle bli säkrare med egna kärnvapen. För varje extra kärnvapen i en given konflikt, växer också risken att tekniska fel eller rena missförstånd leder till en eskalering som far utom kontroll. Och även bland de säkerhetsexperter som anser att kärnvapen bidrar till stabilitet och förutsägbarhet i en konflikt, pratar man ofta om den så kallade ”stabilitets-instabilitets-paradoxen”.
Denna paradox går ut på att kärnvapen på två sidor i en konflikt möjligtvis kan förhindra en konflikt med just kärnvapen, men samtidigt öka risken för en konventionell konflikt. Ett exempel på detta är Indien och Pakistan som har drabbat samman flera gånger, sina påstått stabiliserande kärnvapen till trots.
Sydkoreas internationella anseende riskerar också få sig en törn. Det är möjligt att ledande sydkoreanska politiker har förblivit skeptiska till idén, just eftersom de inser att mer internationell prestige skulle gå förlorad än vinnas på kärnvapenupprustning.
Konsekvenserna skulle nämligen inte begränsas till koreanska halvön; för det internationella samfundet vore sydkoreanska kärnvapen en katastrof. Det redan hårt sargade internationella icke-spridningsavtalet, vars senaste översynskonferens i New York slutade i ett fiasko, skulle knappast överleva.
Experter har länge varnat för en ”dominoeffekt” i Nordostasien, där sydkoreanska kärnvapen skulle kunna leda till att Taiwan eller till och med Japan skulle känna sig tvingade till att skaffa kärnvapen. Iran, som i dagsläget har klart närmast till att bli nästa land att gå med i kärnvapenklubben, skulle bli svårare att stoppa.
Sveriges roll?
Ur internationellt perspektiv har Sverige en möjlighet att påverka. Sverige är ett av de länder som försökt gå i bräschen för global icke-spridning och kärnvapennedrustning.
Den förra regeringen lanserade det så kallade Stockholmsinitiativet för global nedrustning – International Campaign for the Abolishment of Nuclear Weapons (ICAN) – som tog emot Nobles fredspris 2017 leds av den svenska aktivisten Beatrice Fihn. I dagarna invigdes vidare det nyinrättade Alva Myrdal-centrum för kärnvapennedrustning vid Uppsala universitet.
Som en mer eller mindre neutral part, har Sverige dessutom i årtionden haft en liten men viktig roll i diplomatin på koreanska halvön, bland annat genom att agera så kallad skyddsmakt i Nordkorea åt länder som inte har officiell diplomatisk representation där.
Svensk militär personal som ingår i FN:s observatörsuppdrag är ständigt närvarande i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea. Sverige har också varit värd för diplomatiska samtal mellan Nordkorea och USA, senast 2019.
Sveriges nya regering har alla möjligheter att föra vidare den svenska nedrustningstraditionen genom aktiv diplomati på koreanska halvön. Nordkorea är och förblir det främsta kärnvapenhotet i Nordostasien, och dess nära förestående kärnvapentest bör fördömas snabbt och hårt, både internationellt och i Sverige, när det väl sker.
Men det är också värt att rikta viss uppmärksamhet och diplomatisk ansträngning mot utvecklingen som äger rum mer obemärkt på södra delen av den koreanska halvön, om världen inte vill ha fler kärnvapen i regionen att oroa sig för.
