GästartikelArtikeln är skriven av Gustav Sundqvist, lektor på Mälardalens universitet och analytiker på Nationellt kunskapscentrum om Kina vid Utrikespolitiska institutet.
För den svenska allmänheten är sinologen Cecilia Lindqvist mest känd för sina böcker ”Tecknens rike” om det kinesiska skrivsystemet samt ”Qin” om det kinesiska musikinstrumentet med samma namn.
Men hon lade även mycket energi på att utforska konstformen kinesiska pappersklipp. I en tid när relationerna mellan Kina och Sverige blir allt frostigare är det viktigt att minnas Cecilia och hennes insatser för att öka kunskapen om kinesisk konst och kultur i Sverige.
Under tidigt 1970-tal läste Cecilia Lindqvist i en kinesisk tidningsartikel att det pågick en utställning om papperskonst vid Lama-templet i Peking. Vid templet visades vackra kinesiska pappersklipp som tillverkats av ett trettiotal kvinnor från det fattiga bergsområdet Ansai i mitten av Kina. Pappersklippen föreställde sådant som kvinnorna såg i sin vardag; barn, barnbarn, hundar, grisar, råttor och män som plöjde små jordplättar.
Cecilia var vid denna tid en av mycket få svenskar som regelbundet reste till Kina. Landet härjades av kulturrevolutionen och var till stor del slutet mot omvärlden. Genom sin position som kinesisklärare vid två gymnasieskolor i Stockholm kunde Cecilia dock besöka landet.
Inspirerad av utställningen vid Lamatemplet reste Cecilia till Ansai ett antal gånger under 1970-talet. Det visade sig dock att denna plats utgjorde ett avstängt militärt område. Trots att Cecilia ordnade med en rad olika tillstånd släpptes hon inte in i Ansai.
De unga soldater som vaktade området skrattade åt henne och sa att hon självklart inte fick komma in eftersom inga utlänningar besökt området sedan kejsardömets fall 1912. Under de kommande åren gjorde hon återkommande försök att besöka Ansai, men området förblev stängt.
Drivet av viljan till ekonomisk utveckling började dock Kina öppna sig mot omvärlden under 1980-talet och 1990-talet. 1992 fick Cecilia ett telefonsamtal från en gammal student som börjat jobba vid Sveriges Utrikesdepartement. Enligt honom hade Ansai nu gjorts tillgängligt för besök av utlänningar.
Kort därefter åkte Cecilia till Kinas gamla kejserliga huvudstad Xian och tog därefter tåg och slutligen taxi för att komma till Ansai. Tillsammans med en student från konsthögskolan i Xi’an reste Cecilia genom bergen och dalarna för att hitta de drygt 30 kvinnorna som ställt ut konst i Pekings Lamatempel på 1970-talet.
Ansai är torrt och var länge mycket fattigt. De flesta av de kvinnliga konstnärerna som Cecilia besökte bodde i grottbostäder i bergen. Elektricitetsförsörjningen var så sent som på 1990-talet mycket dålig. Så snart det var mörkt fanns det inte mycket annat att göra än att lägga sig att sova.
En del kvinnor, särskilt de äldre, började sysselsätta sig med att klippa små konstverk i rispapper. I allmänhet lades ett antal papper på varandra. Efter det gjordes först en grövre klippning och därefter en finklippning.
Nästan alla kvinnorna var analfabeter vilket förklarar att de föredrog att klippa framför att skriva eller måla. Saxen kändes helt enkelt som ett mer naturligt verktyg än pennan eller penseln.
Utöver att sysselsätta sig under de långa vinterdagarna gav papperskonsten farmödrar och mormödrar en möjlighet att umgås med sina barnbarn. När föräldrar var upptagna av arbete och hushållssysslor satt mormor eller farmor tillsammans med barnbarn på den stora koluppvärmda sängen, kangen, mitt i hemmet och klippte ut olika figurer ur papper.
På detta sätt fördes konsttraditionen vidare, framför allt från farmödrar till sönernas döttrar.
När Cecilia besökte Ansai under 1990-talet hade pappersklipp mycket låg status. ”Det där fruntimmersakerna som de håller på med hela vintern, det är inget att bry sig om”, brukade folk säga till Cecilia. Istället föreslog de att Cecilia skulle köpa väggkalendrar med bilder på soliga stränder, vackra flickor insvepta i badlakan och tuffa killar på motorcyklar.
Med tiden började dock människor i städerna inse att turister kunde betala för pappersklippen varpå konstformens status ökade. Motiven rörde sig bort från det fattiga vardagslivet i Ansai och började kretsa mer kring klassisk kinesisk mytologi, exempelvis genom att avbilda olika magiska djur eller sköna, slöjbeklädda damer som dansar bland moln.
I dag ses papperskonsten som en nationell stolthet och pappersklipp utgör ett vanligt bildinslag i det styrande kinesiska kommunistpartiets propaganda.
Cecilia Lindqvist berättade denna historia för mig och min syster, papperskonstnären Fideli Sundqvist, när vi besökte henne i hennes villa i Älvsjö januari 2019. Jag och Fideli hade en till dags dato ännu ej genomförd dröm om att göra en bok om kinesiska pappersklipp, vilket Cecilia var mycket positiv till.
Trots att hon då var 87 år hade hon gjort ambitiösa förberedelser inför vårt möte och bjöd oss bland annat på vin och hemmagjorda kanapéer. När vi frågade Cecilia vad som roade henne mest med pappersklippen svarade hon så här:
De är en direkt iakttagelse av världen runt omkring. I det där oerhört torftiga lilla, du har inte elektricitet och inte vatten, du går ned till floden och hämtar det vatten du behöver. När det blir mörkt på kvällen är det bara att gå och lägga sig. Det här var att sysselsätta sig och samtidigt göra något som var vackert.
Tiden har gått fort och Cecilia gick bort för två år sedan den 28 september 2021.
Kina är återigen på väg in i en period där landet sluter sig mot omvärlden. Den högsta ledaren Xi Jinping koncentrerar alltmer makt i sina händer och förtrycket mot landets minoriteter tilltar.
Enligt den senaste opinionsundersökningen från Pew Research uttrycker 85 procent av svenskarna att de har en negativ syn på Kina, den högsta siffran bland de europeiska länder som inkluderades i studien.
I denna tid är det av stor vikt att framföra kritik mot Kinas odemokratiska styrelseskick. I Cecilia Lindqvists anda är det dock även mycket betydelsefullt att fortsätta intressera sig för Kinas rika kultur och de miljontals människor som utövar den.
Gustav Sundqvist kan kontaktas via Twitter eller Utrikespolitiska institutet.
