Fredrik ÖqvistPeking har under de senaste dagarna släppt på tyglarna och vidtagit en rad åtgärder för att stötta landets oroliga ekonomi, och framför allt de finansiella marknaderna.
Trots detta så visar siffror att utländska investerare fortsätter fly Kina. Vad är det som har hänt, och varför fungerar inte uppgifterna om statligt stöd som den automatiska köpsignal de i regel gjort tidigare?
De senaste dagarna har det nästintill regnat stödåtgärder för finansmarknaderna av olika slag från kinesiska myndigheters håll. Dessa innefattar bland annat en halvering av skatteavgifterna vid handel med värdepapper och instruktioner till inhemska finansiella institutioner att utöka sina aktieköp, eller åtminstone inte vara nettosäljare av kinesiska värdepapper.
Lägg därtill väldigt aggressiva metoder för att kontrollera den kinesiska valutans kurs jämfört med hur den handlas internationellt, och vi har ett åtgärdspaket som tidigare hade dragit in fler utländska investerare.
Men nu visar siffror istället på alltså att de lämnar landet i allt snabbare takt. Just innan helgen rapporterade bland andra Nikkei Asia att nettoutflödet av utländskt kapital från Kinas aktiemarknader aldrig någonsin varit så stort som i denna månad:
Foreign investors have sold more Chinese stocks so far in August than in any month on record amid growing concerns that trouble in the property market will spread to the financial sector.
Despite turning buyers on Thursday, foreign investors have net sold a total of 71.6 billion yuan ($9.8 billion) of A-shares via the stock trading link between the mainland and Hong Kong so far this month, the largest amount in a single month since November 2014, when the trading channel opened, Wind data shows.
Inte heller har myndigheterna med sina åtgärder lyckats vända trenden denna vecka:
Global investors accelerated selling onshore China stocks. That’s poised to take this month’s outflows to the biggest on record. pic.twitter.com/sCEYfKeFO9
— Rebecca Choong Wilkins 钟碧琪 (@RChoongWilkins) August 28, 2023
Liksom ”don’t fight the fed” är ett vanligt talesätt gällande de amerikanska eller globala börser, så har ”don’t fight the party” tidigare varit ett väldigt gott råd när det gäller att investera i Kinas på många sätt statligt styrda ekonomi.
Många investeringsteser har handlat mer om att surfa med nya vågor av politiska initiativ snarare än att hitta de bästa företagen, eftersom det på kort och mellanlång sikt oftast är policy och statligt stöd som styr vilka branscher som tar fart.
Men nu verkar alltså något ha ändrats.
Delvis handlar det om den ökade politiska risken kring kinas relation med USA och vilka effekter det kan få för ekonomin i stort. Men det långt större problemet är förnyade tvivel bland investerare huruvida Kina kommer lyckas med att balansera om en ekonomi som blivit beroende av statliga investeringar och exportsektorn.
Detta är inget nytt problem – Kinas ekonomiska obalans har diskuterats sedan åtminstone 2010, och många pekade redan då på att landets ekonomiska motor byggd på billigt kapital och infrastrukturinvesteringar hade nått vägs ände. Landet behövde röra sig bort från denna tillväxtmodell och mot en som var mer driven av inhemsk konsumtion, något som även många kinesiska ekonomer påpekade.
Det kan diskuteras om dessa varningar kanske kom för tidigt. Kinas ekonomi tuffade ju på ett bra tag till utan några större sammanbrott. Men förespråkare för tesen menar att tillväxten sedan dess drivits på av statliga investeringar som har gett allt sämre avkastning, och nu därför bara gör den nödvändiga omställningen ännu mer smärtsam.
En del analytiker jag talat med som utgår från egna datapunkter menar att den värsta rädslan är något överdriven; de tror inte att Kina står inför något ”Lehman moment” och ser istället vissa tecken på att ekonomin nu återhämtar sig något, låt vara i annan tappning än tidigare.
Icke desto mindre råder det full samstämmighet kring faktumet att Kina har extremt mycket att ta tag i för att få ordning på torpet.
Det står likaledes klart att modellerna som utländska investerare tidigare fattade beslut efter inte längre är giltig på samma vis. Om ekonomin ska ställas om mot mer konsumtion så innebär det också i praktiken en flytt av den ekonomiska tyngdpunkten från staten till medborgarna, vilket gör att investeringsbeslut måste tas på andra grunder.
Men det finns även en oro att samsynen kring nödvändigheten av denna ombalansering i internationella och ekonomiska kretsar inte delas av Kinas kommunistparti. I senaste numret av The Economist konstateras exempelvis hur nationell säkerhet verkar viktigare än ekonomisk för Xi Jinping:
Why does the government keep making mistakes? One reason is that short-term growth is no longer the priority of the Chinese Communist Party (ccp). The signs are that Mr Xi believes China must prepare for sustained economic and, potentially, military conflict with America. Today, therefore, he emphasises China’s pursuit of national greatness, security and resilience. He is willing to make material sacrifices to achieve those goals, and to the extent he wants growth, it must be “high quality”.
Det har skrivits en del om oviljan att skapa en välfärdsstat, vilket tillsammans med ökad konsumtion de facto skulle förskjuta den ekonomiska tyngdpunkten bort från staten till landets invånare och privata företag.
Så här skrev New York Times nyligen om saken:
China’s top leader, Xi Jinping, has a well-known aversion to any social spending, which he has derided as “welfarism” that he believes might erode the work ethic of the Chinese people.
“Even in the future, when we have reached a higher level of development and are equipped with more substantial financial resources, we still must not aim too high or go overboard with social security, and steer clear of the idleness-breeding trap of welfarism,” Mr. Xi said in a speech two years ago.
Dessa faktorer försvårar självfallet en omställning av ekonomin, eller gör den rentav omöjlig. Bara faktumet att detta diskuteras gör att osäkerheten kring läget i Kina ökar ytterligare.
Som jag tidigare skrivit för Kinamedia så fanns det redan tidigare en oro bland utländska investerare kring kinesisk statistik, samt de allt sämre möjligheterna att utföra företagsbesiktning (due diligence) och andra undersökningar på egen hand i syfte att få en korrekt bild av det ekonomiska läget i Kina.
Sammantaget har de olika orosmomenten tydligen gjort att många internationella investerare helt enkelt inte tycker att Kina är värt risken just nu.
