Marcus BjörkFolkets befrielsearmé är namnet på Kinas militära styrkor. Denna militär tillhör dock formellt inte nationen, utan Kinas kommunistparti. Vid sidan av att slå vakt om partiets maktmonopol så har Kinas militär under flera årtionden även drivit ett affärsimperium, vilket Xi Jinping har försökt montera ner under sin tid vid makten.
Under Mao Zedongs styre var militären en omhuldad och privilegierad organisation. De militärer som varit med under Den långa marschen – kommunisternas reträttmarsch 1934-1935 till Yan’an för att undkomma president Chiang Kai-sheks nationaliststyrkor – bildade efter inbördeskrigets slut en mäktig elit. (Bara 8 000 av de 86 0000 soldater som påbörjade den 9 000 kilometer långa strapatsen överlevde.)
Efter utropandet av Folkrepubliken Kina 1949 erbjöd militären en av få möjligheter att ta sig ur den extrema fattigdom och svält som rådde i stora delar av Kina. Under den kaosartade kulturrevolutionen (1966-1976) var militären en av få kinesiska institutioner som inte upplöstes eller ens upphörde att fungera. Istället tog den tillfället i akt för att skaffa sig mer inflytande och makt genom att överta skötseln av vissa industrier, inklusive säkerställandet av landets skördar.
När eran av reformer inleddes av Deng Xiaoping 1978, var militära tjänstemän mycket fördelaktigt positionerade att ge sig in på den privata marknad som började ta form. De hade både den praktiska erfarenheten av att driva storskalig ekonomisk verksamhet, och de politiska kontakterna som uppgiften krävde.
Fenomenet är inte helt olikt utvecklingen efter Sovjetunionens sammanbrott, då de gemensamt ägda industrierna avyttrades. Ett litet gäng av entreprenörer med politiska kontakter blev otroligt rika på att köpa industrier som såldes ut till underpris.
I Kina tilläts förvisso aldrig militären att få den typen av inflytande som oligarkerna i Ryssland. Men ett ansenligt affärsimperium skapades icke desto mindre, genom en kombination av oreglerad marknadsekonomi och politisk korruption.
Att militären började ägna sig åt näringsverksamhet sågs dock först som något positivt och var rentav ett politiskt beslut som togs i Peking. Under 1980- och 90-talet minskade militäryrkets status, och lönehöjningarna hängde inte med utvecklingen för Kinas levnadskostnader.
Många barracker var hemsökta av råttor och maten var undermålig. Att militären fick möjlighet att tjäna egna pengar bidrog därför till att höja levnadsstandarden för soldaterna, utan att centralregeringen behövde stå för kostnadsökningarna genom större försvarsanslag.
I slutet av 1990-talet ägde Folkets befrielsearmé runt 4 000 fabriker och gruvor, samt 600 gårdar och tusentals andra företag.
Exempelvis producerade 400 av militärens fabriker tio procent av alla inhemska medicinska produkter i Kina 1997 – och 20 procent av all inhemsk produktion av passagerarfordon och lastbilar kom från 70 fabriker ägda av militären, låt vara att produktiviteten där ofta var låg.
Vissa företag, som exempelvis fordonstillverkaren Liaoning Songliao Vehicle Corporation, tillhörandes militärregionen Shenyang i nordöstra Kina, listades till och med på börsen. Detta företag grundades 1949 för att renovera militärfordon och deltog i Koreakriget från 1952 till 1953. Under kulturrevolutionen började man istället tillverkare personbilar under det fantasifulla namnet ”Folkets befrielsearmés arbetsfabrik 7416”.
Företaget kvarstod under eran av reformer som ägt av militären, dock med den symptomatiskt låga produktiviteten som plågade många av de statliga och militära bolagen.
Exempelvis tillverkade ovannämnda fabrik 7 660 fordon under 1993 – vilket blev rekordåret för hela dess existens, trots en produktionskapacitet på 15 000 fordon per år. Liaoning Songliao Vehicle Corporation såldes slutligen till en privat aktör 2003 efter flera års vikande lönsamhet.
The Economist rapporterade i sitt söndagsnummer 20 februari 1993 att de årliga intäkterna från militärägda företag bedömdes uppgå till ungefär sex miljarder dollar, vilket i dag motsvarar över hundra miljarder kronor. Det konstaterades vidare hur detta var i samma storleksordning som centralregeringens försvarsanslag. Alltså finansierade centralmakten bara hälften av sin militär, medan militärens affärsimperium stod för den andra hälften.
1998 fattades det dock beslut i Peking om att militären skulle avyttra mycket av sina tillgångar och upphöra med sin affärsverksamhet. Offentliga anslag skulle istället höjas, och militärens verksamhet renodlas.
Dock kvarstod militären som en stor markägare, där man kunde fortsätta driva affärsverksamhet som snabbt blev mycket lönsam.
Särskilt nöjessektorn trivdes under det beskydd som militären erbjöd sina fastighetsockupanter. Istället för att behöva muta flera olika aktörer – som exempelvis poliser eller livsmedelsinspektörer – kunde man få ett “paketpris” av militären för att få driva sin verksamhet i fred. Vidare vågade polisen sällan göra inspektioner på militär mark, varpå lukrativa ljusskygga verksamheter frodades där.
Men efter att Xi Jinping tog makten 2012 genomfördes en stor utrensning inom militären, där såväl tjänstgörande som pensionerade militärer blev måltavlor – och inga titlar garanterade den personliga säkerheten.
Den pensionerade toppgeneralen Xu Caihou släpades ur den sjukhussäng där han låg dödligt sjuk i cancer, och åtalades för korruption som innefattade försäljningen av befordringar.
Xu stod i nära förbund med Gu Junshan, tidigare generallöjtnant och vice chef över militärens avdelning för logistik, som i samma veva anklagades för att ha tjänat miljarder på korrupta fastighetsaffärer. När Gus överdådiga bostad genomsöktes fann polisen bland annat en Mao Zedong-staty i rent guld.
De kraftigt ökade fastighetspriserna i storstäderna har även inneburit en värdeökning av militärens mark och fastigheter, vilka i sin tur har blivit en stor frestelse som inbjudit till korruption. New York Times rapporterade under utrensningarna inom militären 2014 att:
The army retains extensive land holdings, which have ballooned in value in line with property prices across the country, and real estate transactions are considered its biggest source of corruption. One former military officer said generals sometimes evaded regulations limiting the size of their residences by building ceilings twice the standard height. “That way they can add a floor later,” he said.
Till skillnad från sina företrädare tog Xi Jinping över både partiet och militären samtidigt. Med sin egen och sin fars militära bakgrund och sin hustrus karriär som sångerska inom militären, har Xi en betydligt närmare relation till militären än de tidigare ledarna Jiang Zemin och i synnerhet Hu Jintao.
Medan dessa företrädare kämpade med att alls kontrollera Folkets befrielsearmé, tycks snarare Xi Jinping se militären som en tillgång och en naturlig allierad i spelet om makten. Strax efter sitt maktövertagande höll han ett internt tal som i New York Times kommenterades av en medarbetare:
His implication was: ”I’m going to take charge of the military for real. I’m not going to be like the last two administrations, putting up with you as you bumble around”.
I linje med detta beordrades militären 2019 mycket riktigt att ytterligare separera sitt huvuduppdrag från kommersiella intressen.
Även om påbudet var generellt formulerat har det rapporterats hur det främst riktade sig mot militärens sångare och dansare, samt förlag och sjukhus som accepterar civila patienter och kunder mot ersättning.
Förvandlingen från affärsimperium till en mer konventionell militär har gått snabbt under Xi Jinpings tid vid makten. Det återstår att se huruvida dessa reformer kan fortsätta när Kinas ekonomiska tillväxt avtar, eller om militären återigen upplever att man behöver förlita sig på egen affärsverksamhet för att säkra finanserna.
