Under 1990-talet genomled Nordkorea en av de värsta svältkatastroferna i modern tid. Dödssiffran från vad landets propaganda kallar “den svåra marschen” varierar från 240 000 till 3,5 miljoner – av en dåvarande nordkoreansk befolkning på 22 miljoner. Det stora spannet beror på att tillförlitlig statistik inte finns att tillgå från det slutna landet.
Nu larmas återigen om omfattande svält efter att Nordkorea i stort sett varit stängt för både handel och resor sedan utbrottet av Covid-19 i början av 2020. BBC rapporterade i mitten av juni att livsmedelssituationen försämrats avsevärt, och ett sällsynt vittnesmål som sluppit ut från landet uppger hur “vi är fast här och väntar på att dö”:
The BBC has secretly interviewed three ordinary people in North Korea, with the help of the organisation Daily NK which operates a network of sources in the country. They told us that since the border closure, they are afraid they will either starve to death or be executed for flouting the rules. It is extremely rare to hear from people living in North Korea.
(…)
One woman living in the capital Pyongyang told us she knew a family of three who had starved to death at home. ”We knocked on their door to give them water, but nobody answered,” Ji Yeon said. When the authorities went inside, they found them dead, she said. Ji Yeon’s name has been changed to protect her, along with those of the others we interviewed.
A construction worker who lives near the Chinese border, whom we have called Chan Ho, told us food supplies were so low that five people in his village had already died from starvation.
Svältens utbredning är även denna gång svår att fastställa på grund av landets slutenhet. Men bland annat The Economist återger FN:s uppskattningar om att runt 42 procent av nordkoreaner var undernärda mellan 2019 och 2021 – alltså redan innan det började larmas om en fördjupad livsmedelsbrist i landet.
Det finns även vittnesmål om att medelklassen i huvudstaden Pyongyang, där bara de mest regimtrogna tillåts bo, har fått minskade matransoner på senare tid.
Livsmedelsförsörjningen i Nordkorea har varit osäker sedan landets största välgörare Sovjetunionen kollapsade. Därifrån fick den nordkoreanska regimen tidigare olja, konstgödsel och teknisk expertis till kraftigt subventionerade priser.
Det var bortfallet av detta stöd som – tillsammans med grov misskötsel av ekonomin samt flera års missväxt och översvämningar – orsakade svälten under 1990-talet.
Livsmedelsproduktionen är än i dag kraftigt eftersatt jämfört med 1980-talet. Då plöjde sovjettillverkade traktorer fälten som gödslades med konstgödsel – i dag har man på flera håll tvingats återgå till att använda oxar för att plöja och mänsklig avföring som gödsel. Detta då traktorerna från 1970-talet saknar reservdelar, och förbrukar så mycket bränsle att de inte längre går att använda i ett Nordkorea med ständig energibrist.
Under 1970-talet formaliserade Nordkoreas dåvarande ledare Kim Il Sung statsideologin “Juche”, som fortfarande är bärande i Nordkorea. Denna ideologi betonar vikten av nationell självständighet genom politiskt, ekonomiskt och militärt självförsörjande. Det bergiga Nordkorea har dock aldrig haft tillräckligt med åkermark för att ensamt kunna föda sin befolkning, vilket i kombination med den isolationistiska Juche-ideologin inneburit en katastrof för invånarna.
Den förvärrade livsmedelssituationen, som också tagits upp av Kim Jong Un i vad som tycks ha varit ett sällsynt medgivande om regimens tillkortakommanden, riskerar nu leda till att fler nordkoreaner riskerar livet för att fly över gränsen till Kina.
Detta trots en stadig nedgång i antalet flyktingar under de senaste dryga årtiondet; Under rekordåret 2011 noterades 2 706 framgångsrika avhopp, till skillnad från 67 stycken under 2022.
För de som överväger att fly landet är faran heller inte över om man mot förmodan lyckas korsa gränsen till Kina, där nordkoreanska soldater har strikta order om att skjuta alla som försöker fly.
Kinesiska myndigheter betraktar inte heller flyende nordkoreaner som flyktingar utan som “ekonomiska migranter”. Detta används flitigt som svepskäl för att deportera flyende nordkoreaner tillbaks till Nordkorea – en sedan länge nära allierad regim.
Nordkoreanska flyktingar tvingas därför att undvika kinesiska myndigheter och är utlämnade till det övriga samhällets godtycke. På flykt undan myndigheter, utan språkkunskaper eller ekonomiska resurser, riskerar de att blir lätta byten för människosmugglare och kriminella nätverk. I “den röda zonen”, det kinesiska gränsområdet dit de flesta nordkoreanska flyktingar kommer, frodas prostitution och tvångsarbete.
Deutsche Welle har rapporterat att så många som 80 procent av cirka en halv miljon kvinnor och flickor som lyckats fly svältens Nordkorea till den röda zonen, hamnar i klorna på kriminella nätverk. Där tvingas de utföra sexuella tjänster som bedöms inbringa över en miljard kronor till kinesiska och nordkoreanska yrkeskriminella.
De som vägrar eller blir påkommna riskerar att skickas tillbaka till Nordkorea för avrättning eller något av de fruktade fånglägerna, där några av världens värsta människorättsbrott pågår.
Ideella organisationer som exembeplvis Liberty in North Korea (LiNK), och kristna organisationer hjälper nordkoreaner att fly Kina genom ett nätverk som i sin struktur påminner om den “underjordiska järnväg” som hjälpte amerikanska slavar att fly till friheten i norr.
Enligt den kristna organisationen Open Doors är Nordkorea också det land där förföljelsen mot kristna är värst i hela världen, varför kristna organisationer också tycks särskilt angelägna om att hjälpa flyktingar från landet.
2017 instiftade Kina en ny lag som begränsar utländska ideella organisationer i landet – den tredje i ordningen sedan Xi Jinping tog makten 2012. Detta har gjort det ännu svårare för ideella organisationer att hjälpa nordkoreanska flyktingar att nå friheten.
2019 genomförde också kinesiska myndigheter flera räder mot gömställen som användes som säkra rum av nätverken för flyende nordkoreaner, något som tidigare varit mycket ovanligt. Oftast har nordkoreanska flyktingar avslöjats när de rör på sig, snarare än vid dessa gömställen.
Även gränsvakten har på senare år förstärkts på den kinesiska sidan; en illavarslande signal om att Peking ser nordkoreanska flyktingar som ett allt större problem vilket måste åtgärdas.
Pandemin har tjänat som ett utmärkt tillfälle att ytterligare försvåra för nordkoreaner att fly hungerns och förtryckets Nordkorea. Det återstår att se om antalet flyktingar kommer att öka till följd av den svåra hungersnöd som nu rapporteras, eller om de stärkta kontrollerna vid gränsen och i det kinesiska samhället tjänar sitt syfte.
