GästartikelDetta är en analyserande reseberättelse skriven av Bengt Johansson som har jobbat på Sveriges ambassad i Peking, generalkonsulatet i Shanghai och Exportrådet i Taiwan.
Efter närmare fyra år kom jag och min hustru Anita tillbaka till Shanghai i juni 2023. Nu för att leda en kurs vid Shanghai University för MBA-studenter. Jag trodde inte jag skulle få en inbjudan att komma tillbaka, och visste heller inte om jag skulle ta risken att fastna i någon hälsokontroll eller bli stoppad i någon politisk kontroll. Allt gick dock bra.
Kursen på universitetet om företagens samhällsansvar och affärsetik kommer jag rapportera om på mitt företag New Contexts hemsida, men först när jag läst alla studenternas uppsatser, vilket lär bli vid månadsskiftet juni/juli.
Här följer några intryck från den stad som jag länge kände som mitt andra hem. Vi arbetade, jag på konsulatet och Anita på Business Sweden i Shanghai. Det blev åtta år i Shanghai och om man lägger till nästan lika många år i Hongkong, Taipei och Peking så var detta en stor del av vårt liv.
Detta resulterade bland annat i några böcker om den svenska kolonin i staden: ”Shanghai. Svenskars liv & öden 1847–2012” och ”Bland affärsmän och sjömän i det gamla Shanghai” samt en ny bok om svenska företag i Kina: ”Det förflutna var ljust, framtiden oviss”.
Många har skrivit om Kina och en del om svenska företag och kanske något om Shanghai, men jag är nöjd med att jag i mina böcker försökte komma nära sanningen – bortom tomt skryt om Sverige, Kina eller svenska företag.
Många svenskar hade också en förkärlek till den europeiska historien i Shanghai och den mäktiga arkitektur som föddes vid The Bund, men också återspeglades i de många eleganta villorna som utlänningar hade.
Man kunde heller inte komma undan att staden haft två stora faser av utländsk närvaro. Först under 1920- och 30-talen när mängder av flyktingar kom till Shanghai, till att börja med från Ryssland och sedan judar från Centraleuropa. Det krävdes inget visum för att gå i land i Shanghai men många stannade bara tills andra världskriget var slut. Den andra fasen skulle vara ungefär 2000–2020.
Dyrare än tidigare
Jag visste sedan gammalt att kineser inte delade intresset för den utländska historien i Shanghai. Det är dock knepigt att riva världsberömda hus vilka också stämplats som kulturminnesmärken. När vi denna gång gick genom stan fann jag dock att förnyelsen av bebyggelsen fortsatt. Massor av skykrapor hade tillkommit, massor av shoppinggallerior och det är svårt att minnas vilka hus som fanns där tidigare.
Det märktes dock att det politiska systemet försökte trumfa in sina poänger. Tunnelbanestationen till det trendiga området Xintiandi, som skapats av fastighetsbolaget Shui On i Hongkong, har nu bytt namn till ”First session of CPC committe – Xintiandi”.
När man gick runt Xintiandi såg man massor av turister som bussats dit för att se på en lokal där Kinas kommunistiska parti (CPC) grundades, men det var ännu fler unga trendiga människor som satt på alla caféer och restauranger i Xintiandi. Det finns nog en del utländska lärare och unga entreprenörer men de kanske frekventerade enklare områden än Xintiandi. Vi såg dock inga utländska turister alls.
Att det är så få turister kan även bero på att Kina på kort tid blivit ett relativt dyrt land att leva i. Som svensk tittar man kanske först på valutakursen, och kan då notera att kronan sjönk drastiskt 2014 från 1:1 till 1:1,4 mot Kinas yuan. Sedan låg den ganska stabilt fram till 2021, då kronan tog en ny smäll och gick ner till 1:1,5.
Den andra aspekten är att priserna har ökat drastiskt i Kina. Äta, dricka, shoppa och hyra bostad kostar i dag ofta lika mycket som i en svensk storstad. Det enda priset som fortfarande låg på den ursprungliga nivån var tunnelbanan som kostade tre yuan. Jag hade kvar ett gammalt tunnelbanekort och glades över att det fortsatt fungerade efter alla år.
The Bund under förändring
Ett måste i Shanghai är att göra ett besök på historiska The Bund. Anita, Miguel, Joanna, Stella och jag åt på en ny restaurang i det som heter södra Bund och som tidigare inte var så mycket exploaterat. Vi gick sedan norrut mot den delen av Bund som vi alla känner till.
På vägen passerade vi en franska delen av The Bund, den som heter Zhongshan East road Section 2. Bland många nya lyxhus kunde jag inte låta bli att stanna till vid nr 9 som var det hus där svenska generalkonsulatet fanns 1939–55.
Huset byggdes av det franska rederiet Messagerie Maritime, och när jag var generalkonsul i Shanghai första gången på 1990-talet besökte jag de gamla konsulatlokalerna på sjunde våningen som då inhyste ett skeppbyggnadskontor.
Under min andra tid som generalkonsul hade huset renoverats av någon okänslig kinesisk firma och var nu säte för Shanghais stadsarkiv. Nu var ingången tillbommad och vad som skall hända med huset vet jag inte. När det invigdes 1939 var det den modernaste och kanske den sista skyskrapan som skulle byggas i Shanghai fram till 1980-talet.
Vi gick vidare till den del av The Bund som vi brukade besöka och på nr 5 tog vi hissen upp till sjunde våningen där restaurangen M on The Bund fanns, ett andningshål för alla utlänningar. Vi visste att ägarinnan sålt, men den restaurang som hade etablerat sig var gräsligt osmaklig och saknade all charm som M on The Bund hade. Ett gäng kineser stod i ett hörn och ”ganbeiade” (råsöp) runt ett bord.
Det var lite bättre på 3 on The Bund där fina restauranger som Jean George och Mercato hade överlevt. På den översta våningen fanns liksom förr en takbar med vidunderlig utsikt men knappast någon känsla.
Färre utlänningar – och svenskar
Min känsla var istället att denna del av staden inte kan leva upp till sitt internationella rykte när utlänningarna lämnat, och vi såg verkligen få utlänningar varhelst vi tittade i Shanghai. Jag kunde inte låta bli att tänka på Herbert Gustavsson som var konsul 1950-53, och med egna ögon från konsulatets fönster såg många tragiska fall när kinesiska affärsmän på The Bund begick självmord genom att hoppa från skyskraporna.
Ett annat vattenhål som jag ofta besökte var bokhandeln Garden Books, som hade en stor samling böcker om Shanghai och Kina och där jag även sålde mina egna böcker. Den ägare jag då kände lyckades hålla sin butik utanför övervakningssystemet.
Nu hade han lämnat över bokhandeln till en ung kvinna. Även om butiken fortfarnade hade en rikhaltig litteratur på både engelska, franska och tyska, så var det mest klassiker och den typ av standardböcker man hittar i andra affärer. De gav mig möjlighet att fortsätta sälja böcker på villkor att jag gjorde ett ”book event”, vilket jag accepterade.
Hur många svenskar finns kvar i dagens Shanghai? När vi räknade för drygt tio år sedan var det 3 000. I dag är det kanske ett par hundra. Ingen vet dock det exakta antalet, då många har kvar sin registrering men avvaktar med att återvända till Kina innan man ser hur politiken och situationen för Covid-19 utvecklas. De som lämnade först var barnfamiljer, sedan par där båda var icke-kineser och sedan studenter.
Jag noterade att medellängden ökat och många kineser var längre än jag. När jag nu handlade i varuhus fick jag leta efter kläder som var i storlek S eller M. Tidigare var det alltid XL som passade mig.
Covid ja, det har vi närmast glömt i Europa. Men i Kina rasar infektionerna och de flesta man träffar har varit sjuka en eller två gånger bara i år. Det verkar som om Shanghai fått en hastig flockimmunitet av en lite svagare version av covid, men i maj-juni kom en andra infektionsvåg som nu i mitten av juni verkar ebba ut.
Jag tog en sjätte vaccinspruta i Sverige alldeles före avresan, och har förmodligen klarat mig trots att jag till skillnad från de flesta kineser inte orkade bära ansiktsmask.
Politiken är den andra frågan som ligger tungt i luften. Så tungt att ingen egentligen vågade prata om den. Den massiva statliga propagandan tiger numera om kriget i Ukraina och Rysslands problem; all energi riktas mot USA och att kväva Taiwan.
Kineser orkar i regel inte ta reda på fakta och gör som vi lärt oss att man gör i Ryssland, behandlar frågorna med apati och ointresse. Jag hade inte förut förstått hur effektiv propagandan är men när det gäller att hålla utländska medier borta så har man hjälp av det totala kontrollsystemet.
Många kineser har samtidigt fått det bättre materiellt sett, och det enda pyrande missnöje jag kände av var unga välutbildade som har svårt att få jobb.
1984 har nu kommit
Tankarna gick under detta besök ofta till George Orwells bok ”1984”. Den totala kontrollen över människorna har nu satts i system, och modern datateknik gör det möjligt att övervaka medborgarna.
Det finns nästan ingen av Orwells nydanande uttryck som inte är tillämpbart på det nya Kina. Några trodde kanske att systemen för ansiktsigenkänning skulle fallera när alla började bära ansiktsmask, men det finns tillräckligt med punkter kring ögonen för att systemet skall fungera med 100 procent exakthet.
En annan berättelse i 1984 som jag funderade på är samhällets behov av enkla människor som sköter alldagliga sysslor som städning av gatorna. Jag såg överallt dessa enkla människor i Shanghai och jag kände att de inte fått högre levnadsstandard.
Det innebär i sin tur att klassklyftorna har ökat dramatiskt, för det är helt uppenbart att de rika har blivit rikare. En promenad på Shanghais gator ger klara besked att bilparken nu gått från modern till supermodern.
I 1984 är huvudpersonen Winston Smith en desillusionerad tjänsteman i Sanningsministeriet, Minisann. Jag träffade inga desillusionerade kineser, men flera svenskar som är väl förtrogna med samhället och berättade att många gett upp hoppet om att friheten ska komma tillbaka.
Ibland får jag frågor om hur vi utlänningar som levde och verkade i Kina kunde vara så naiva att vi trodde att man genom utbyte i form av handel och kultur kunde förändra Kina i riktning mot ett mer öppet och demokratiskt samhälle.
Jag har inget riktigt bra svar utöver att det fungerat så i en rad andra länder, inte minst konfucianska samhällen i Kinas närhet som Sydkorea och Taiwan. Man kan väl också hävda att det lyckades i hög grad i Hongkong, tills regimen i Peking tog till våld.
I Kina fungerade det dock inte och nu står vi inför ett stort problem.
Sista kvällen med gänget
En intressant upplevelse var att medverka i en diskussion med ett dussintal svenska affärsmän i chefsställning. Några kände jag sedan tidigare och några kände jag endast vid namn, men flera var helt nya bekantskaper.
Efter en sedvanlig inledning av diskussionen kom samtalet igång och jag drog slutsatsen att de alla vill lämna Shanghai. Om deras företag i Sverige hittar någon ny att skicka ut är svårt att säga.
Bitterheten riktades bland annat mot att alla som bodde i Shanghai fick gå igenom en brutal prövning under sista fasen av pandemin år 2022.
2020 tyckte man rentav att det var en fördel att bo i Kina. 2021 var det fortfarande OK, men 2022 blev även utlänningar hårdhänt hanterade av de allsmäktiga myndigheterna.
Kanske får vi vänta tills nya generationer svenskar kommer för att ta upp positionerna som dessa svenskar nu lämnar. Uppenbart är dock att Shanghai inte åter kommer bli den internationella storstad den en gång – eller rättare sagt två gånger – var.
Läs även Bengt Johanssons text ”Ett ’House of Sweden’ i Taiwan?” här på Kinamedia, samt recensionen av hans senaste bok ”Det förflutna var ljust – framtiden är osäker”.
