Denna bokrecension är skriven av Carsten Svensson, tidigare bland annat global chef för marknadsutveckling för Ecophon och informationsansvarig vid Business Sweden i Taipei.
Vad vet du om svenska företag i Kina? Förmodligen ingenting, eller väldigt lite. Bengt Johansson, med mångårig erfarenhet av Kina från Exportrådet och Utrikesdepartementet – bland annat på svenska ambassaden i Beijing, konsulatet i Shanghai och Exportrådet i Taiwan – kan däremot mycket.
Bengt tar oss med på en affärs-, samhälls- och politisk tidsresa i Mittens rike, med svenska ögon. Han har begränsat sig till att titta på 20 stora bolag och lika många medelstora – att beskriva och tolka deras historia i Kina från början till i dag. Detta skall ställas mot att det i dag finns cirka 450 svenska företag med bolag på plats i Kina. Vad är då hans definition av ett svenskt företag? En enkel tumregel anammas: Företag som har sysselsättning i Sverige kvalificerar i denna beskrivning, och det blir därmed intressant ur en näringspolitisk synvinkel.
Det är lätt att bländas av att Kina är en gigantisk marknad. Men det finns uppenbara svårigheter att ta sig an vid ett inträde på den lockande marknaden, till exempel korruption, affärs- och kulturskillnader samt juridiska utmaningar. Vi får i denna bok bekanta oss med kända företag som SKF, ABB, Ikea, Ericsson – men även många mindre kända.
Boken tar avstamp på 70-talet med bland annat industriutställningen 1972, där Sverige blev det första landet att hålla en sådan utställning efter att kulturrevolutionens mest intensiva fas var över. Under flera decennier var lilla Sverige faktiskt flera gånger först med att skriva vissa avtal med Kina eller hålla vissa aktiviteter i landet.
1978 slogs den nya kursen fast i Kina och utländska företag skulle välkomnas som investerare och partner – men inget regelverk fanns. Experiment påbörjades i fyra särskilda ekonomiska zoner i södra Kina: Shenzhen, Zhuhai, Shantou och Xiamen.
Massakern på Himmelska Fridens torg den 4 juni 1989 resulterade dock i stiltje vad gäller utländska investeringar. Deng Xiaopings resa till södra Kina 1992 var en viktig händelse för den kinesiska reformpolitiken och aktiveringen av en rad kapitalistiska mekanismer. ”Några måste bli rika först”, är ett citat från den tiden som tillskrivs Deng.
En annan viktig händelse var Kinas medlemsskap i Världshandelsorganisationen (WTO) i december 2001, vilken gav skjuts till utländska företag då spelreglerna blev tydligare och möjligheter till att inleda rättstvister gavs – låt vara att det i regel var meningslöst att ta sitt fall till kinesisk domstol, där domarna dömde till kinesiska partens fördel.
Under mitten av 00-talet lättade Kinas myndigheter sin hand från näringslivet och företagens affärer. Fältet blev fritt att göra lite som man ville. OS i Peking 2008 blev en vändpunkt för Kina med ett ökat kinesiskt självförtroende. Världsutställningen i Shanghai 2010 markerade slutet på den stora expansionsfasen för utländska företag, och starten på en nya kinesisk ekonomi driven av landets konsumenter. Alibabas näthandelstjänst Taobao blev kinesernas favoritplattform.
Svenska företag i Kina har kommit och gått, så även svenska politiker. En del företag har vunnit, andra förlorat. Olika strategier har applicerats och företagen har justerat och ändrat sina arbetssätt och sedan navigerat lyckosamt på den kinesiska marknaden.
Volvo och Scania valde till exempel olika strategier i sin etablering och expansion vad gäller stora lastbilar i Kina. Scania har alltid varit skeptiskt till alla former av tillverkning genom samriskföretag i Kina. Volvo startade en tillverkning i ett gemensamt bolag med Jinan Huawo Truck Corporation. Detta slutade illa, och Volvo AB tvingades att sälja sina aktier i det gemensamma samriskbolaget. Förlusten för Volvo var otvetydigt den största ekonomiska förlusten i Kina som ett svenskt företag har gjort.
Låt oss nu titta närmare på några av framgångssagorna. Boken är en berättelse om svensk exportindustri och exportföretagsutveckling, men även hur man kan hantera och gå till väga på en gigantisk kinesisk marknad. Olika branscher beskrivs, från verkstadsindustri till service och utbildning.
”2018 tillverkades kanske 300 000 bilar i Sverige men 27 miljoner i Kina. Är man marknadsledande i bilsäkerhetsutrustning med 35-40 procent av världsmarknaden förefaller det viktigare att vara i Kina än att ha huvudkontoret i Vårgårda där Autoliv föddes på 50-talet”. Autoliv har idag cirka 8 000 anställda i Kina, att jämföra med 200 i Sverige.
Historierna om de stora välkända svenska företagen är i och för sig intressanta, men behållningen är ofta att få veta mer om de mindre kända branscherna och företagen.
Ett exempel är det svenska utbildningsföretaget EF (Education First), som med sin första skola i Kina i Shanghai 1993 började sin vandring mot dagens 15 000 anställda i alla Kinas provinser. Ett annat märkligt svenskt pionjärsdrag var det svenska hotellföretaget Sara, som blev det första utländska hotellföretaget att öppna ett femstjärnigt hotell i Kina, Golden Flower Hotel i Xian. Handelsbanken öppnade sitt representationskontor i Peking 1992 och fick 2005 sensationellt en licens att öppna ett filialkontor, vilket de gjorde i Shanghai.
En svensk företagsetablering som väcker mitt intresse, särskilt med tanke på den utsatta och instabila situationen som utländska företag och medborgare kan ha i Kina, är PSU-Personsäkerhetsutveckling AB, som hjälper svenska och andra länders företag med säkerhetsfrågor och personskydd. Dess grundare och vd Lars-Åke Severin har en bakgrund som polis i SÄPO, en förmodligen väldigt passande erfarenhet i detta fall. Han blev också ordförande för den svenska handelskammaren i Kina 2016.
PSU grundades i Peking 2006 och var det första utländska företaget som fick licens att vara ”säkerhetskonsult”. Vanliga utmaningar där och då var indrivning av skulder, och polisens generella frånvaro i behövande stunder. En historia löd att en företagare i Peking blev inlåst på sitt kontorsrum. Förövarna hade placerat sin åldrige släkting på en låda utanför dörren och hotade med att han skulle ramla ned och dö om företagaren öppnade dörren. Historien slutade trots allt lyckligt. Kinesisk polis brydde sig inte om dessa incidenter – det var företagens problem. Jag kan inte låta bli att tänka på att Lars-Åke skulle kunna skriva en egen mycket intressant bok om sina upplevelser i Kina.
Ett välkänt svenskt företag i klädbranschen, H&M, började med, som så många andra, ett inköpskontor. En särskild utmaning var kvalitetskontroller. ”Om man besökte en fabrik som såg bra ut och man lade en stor order fick man räkna med att de lade ut beställningen på bekanta och kollegor i branschen.” H&M:s försäljningsverksamhet i Kina inleddes med öppnandet av en flaggskeppsbutik 2007 i Shanghai. Totalt hade företaget i november 2020 hela 520 butiker i Kina.
Att inte ta upp IKEA när man skriver om svenska företag går naturligtvis inte. IKEA började också med ett inköpskontor, och 1998 öppnade man sitt första kinesiska varuhus i Shanghai. Problem uppstod med att många tillverkare i grannkvarteren började kopiera IKEA-möbler. Men IKEA svarade med att sänka priserna och då blev kopieringen olönsam. I januari 2021 hade företaget 32 varuhus i Kina, och dessutom har IKEA öppnat stora shoppingcentra med varuhus i flera städer – så kallade Ingka stores. Ingka center är den största svenska investeraren i Kina, och IKEA är tillika den största arbetsgivaren av alla svenska företag i landet.
Med tanke på en mycket omtalad kinesisk investering i Sverige bör vi naturligtvis nämna Volvo. Li Shufu, den enkle kinesen från provinsen Zhejiang med sitt företag Geely, dök upp en dag och förklarade att han ville köpa Volvo Cars. I dag har Volvo Cars 42 000 anställda jämfört med 18 000 år 2010. Således verkar Sverige vara den stora vinnaren.
Hur man skall etablera sig i Kina kan det råda olika meningar om, vilket vi exempelvis kunde se vad gäller Volvo och Scania. En svensk affärsman menar att samriskbolag (joint venture) inte är något att rekommendera: ”En kinesisk affärsman vill ha snabba beslut och är benägen att ta stora risker. Det är som att spela på lotteri och tro att man alltid har turen med sig.”
Om att vara chef i Kina, reflekterar en svensk chef: ”När man väl kommer förbi introduktionsfasen är det förhållandevis lätt att vara chef i Kina. Man måste förstå att initiativ inte kommer underifrån, att man måste ge klara besked och visa att man kan uppträda som chef. Det blir en svårare omställning när man kommer tillbaka hem till Sverige och märker att folk inte vill göra som man säger.”
Möjliga framgångsrecept för svenska företag i Kina i dag kan vara att ”agera i skepnad av kinesiska bolag”. Produkterna skall fylla normala krav (”good enough”) och priset skall vara överkomligt.
Bengt avslutar med några ämnesspecifika reflektioner som är intressanta och väl värda att ta del av. En av dessa är förutsättningarna för svenska affärsmän och andra yrkesgrupper att lära sig kinesiska. ”Flera av de affärsmän jag träffat i Kina har kommit in på sin karriärbana genom att studera på Östasienlinjen på Lunds universitet”, skriver Bengt. Längre fram var kinesiska språket även populärt bland gymnasieskolor i Stockholm.
Bengt misstänkte dock att intresset för att studera kinesiska nu har minskat, och tog därför initiativ till en enkät bland alla svenska universitet och högskolor som erbjuder kurser i kinesiska. Minskningen visade sig vara ett faktum, vilket är en ganska dyster utveckling. Den svenska staten har ett ansvar att utforma den högre utbildningen.
Om utvecklingen fortsätter enligt trenden kommer vi snart att ha en situation där det inte utbildas mer än ett fåtal personer som blir kunniga i det kinesiska språket. Samtidigt måste man kunna kinesiska på en hygglig nivå för att arbeta effektivt i Kina.
Ett annat område är hållbarhet, vilket är synnerligen relevant idag. ”Det går inte att sälja in svenska företag i Kina som bärare av hög hållbarhet. Kinesisk industri och myndigheter tittar på pris och kvalitet”, menar Bengt.
Det fanns en tid när Sverige var en viktig föregångare i att öppna upp Kina. I dag är vi en av det försvagade EU:s medelstora medlemsstater – en stor skillnad på bara 50 år.
Bengt tar oss bakom kulisserna i Kina, delar med sig av sin enorma erfarenhet och kunskap både som privat- och yrkesperson. Boken är synnerligen läsvärd och det är med stor tillfredställelse jag tar del av de svenska företagens äventyr i österled. Boken kan med fördel läsas av gemene man utan särskilda förkunskaper. Språket är lättsmält och kapitlen korta – Bengt håller sig konsekvent till väsentligheterna.
Ämnet i sig hade lätt kunnat leda till en mycket längre och tyngre textmassa. Jag vill tro att Bengt fått sovra kraftfullt i bakgrundsmaterialet. För alla med ett särskilt intresse av svenskt exportföretagande kommer läsningen garanterat att vara stimulerande. Boken skulle också synnerligen väl kunna användas som kompletterande kurslitteratur i relevanta utbildningar.
I många läsande stunder drar jag på smilbanden och minns mina egna år i den regionen och de kulturella skillnaderna som visar sig i både privat- och affärslivet. Genom att läsa denna bok har jag inte bara lärt mig mycket om Kina och dess affärsklimat; jag har även lärt mig mycket om svenska exportföretags nutidshistoria.
Lite sorglig är insikten att Sveriges profil i Kina verkar vara på nedgång. Men det finns fortfarande många framgångsrika svenska företag som är verksamma där. Den negativa bilden av Kina i Sverige (och generellt i väst) och corona-pandemin bidrar också till ett mera distanserat förhållande mellan länderna.
Men liksom tidigare omvälvningar i Kinas historia, kan vi kanske få se en svängning framöver mot ljusare tider. Då måste Sverige vara på tårna både politiskt och affärsmässigt, så att framtiden återigen blir säker.
”Det förflutna var ljust – framtiden osäker: om svenska företag i Kina” (2021) finns att köpa via bland annat Bokus och Adlibris.
Recensionen är skriven av Carsten Svensson och redigerad av Jojje Olsson.
