Jakob Ranglin GrisslerI maj överraskade det progressiva partiet Move Forward Party med en storseger i Thailands allmänna val, där makten länge skiftat mellan militären och det mer populistiska partiet Pheu Thai (”För Thailand”), som fick näst flest röster i förra månadens val.
Vinsten kan ses som en frisk fläkt för demokrati i Sydostasien, vars demokratiska utveckling annars balanserar på en slak lina. Inte minst i Thailand, där militären återkommande hindrat folkvalda regeringar genom att begå militärkupper – senast 2014 då general och nuvarande premiärminister Prayut Chan-o-cha tog makten.
Move Forward Party och dess ledare och premiärministerkandidat Pita Limjaroenrat, 42 år gammal, ingöt en känsla av hopp för en befolkning – inte minst den yngre generationen – som tröttnat på militärstyre och längtar efter såväl demokratiska som ekonomiska reformer.
Med sin för thailändsk politik mycket unga ålder, internationella bakgrund (bland annat en examen från Harvard), och löften om ekonomisk jämlikhet samt reformer av militärledda institutioner har han rört om ordentligt inom Thailands redan polariserade politiska värld.
Samtidigt finns anledning till försiktighet kring optimismen efter Move Forward Partys valseger. För att en regering ska godkännas krävs inte bara en majoritet bland representanthusets 500 ledamöter, utan även stöd från senaten, vars 250 medlemmar är tillsatta av militären.
Dessutom är deras premiärministerkandidats legitimitet i fara; bara dagar innan valet efterlyste en politisk aktivist en utredning kring Pita Limjaroenrat och hans behörighet som premiärminister då han ägde aktier i det tidigare medieföretaget iTV, vilket skulle strida mot Thailands grundlag.
Mörka moln på horisonten
Enligt den thailändska konstitutionen är ägandeskap av nyhetsmedier och kandidatur till representanthuset oförenligt, och landets valkommission gjorde för två veckor sedan sak av anklagelserna då de beslutade att utreda Pitas behörighet som premiärminister. Om han förklaras skyldig riskerar han mer än bara premiärministerposten; han kan få så mycket som tio år i fängelse och 20 års avstängning från politiken.
Dock har iTV upphört att gälla som medieföretag sedan flera år tillbaka, och för många ter sig anklagelserna som ytterligare ett exempel på hur militären försöker påverka regeringsbildningen mot folkets vilja.
Valkommissionens sex medlemmar är liksom senaten utnämnda av militärtillsatta institutioner och redan under förtidsomröstningen väcktes misstankar mot den. Även efter det föregående valet 2019 fick kommissionen massiv kritik då den drog ut på valresultatet i över en månad.
Pita sålde sina aktier några dagar innan valkommissionens beslut om utredning för att minska riskerna att bli diskvalificerad, även om man tekniskt sett behöver ha gjort det innan man blivit vald. Han säger sig ha ärvt aktierna efter sin fars bortgång 2006.
iTV upphörde med sina sändningar 2007 och sändningsrättigheterna såldes till Thai PBS. Företaget togs bort från den thailändska börsen 2014, och Pita har sagt att han förklarade situationen för valkommissionen redan då han svors in i representanthuset 2019.
Move Forward Party reser sig ur askan
Den thailändska militären har återkommande genomfört militärkupper eller diskvalificerat folkvalda regeringar på juridisk väg de senaste två decennierna.
Den senaste kuppen skedde 2014, då Thailands nuvarande premiärminister Prayut Chan-o-cha avsatte Pheu Thais premiärminister. Det var den trettonde framgångsrika militärkuppen sedan kungahuset förlorade makten 1932, varpå en demokratisk grundlag infördes (Thai Enquirer ger här en satirisk betygsättning till alla kupperna).
Grundlagen har sedan uppdaterats otaliga gånger vid nya militärkupper i syfte att ge militären mer makt. Den senaste förändringen kom 2017, då militären bland annat erhöll straffrihet från brott begångna under militärkuppen 2014. Men än viktigare var det då som militären fick befogenhet att utse senatens alla 250 medlemmar.
Efter fem år av krigslagar hölls ett val 2019 där Prayut Chan-o-cha blev premiärminister. Populistiska Pheu Thai blev största parti, och det tredje största partiet blev det nybildade Future Forward Party som var föregångaren till Move Forward Party.
Pheu Thai och Future Forward Party misslyckades med att bilda en koalition och Chan-o-chas parti, som fick näst flest röster, kunde istället bilda regering. Men Future Forward Partys pro-demokratiska hållning visade sig vara för progressiv för juntan, så den beslutade att upplösa partiet 2020 på vad bland annat svenska Utrikesdepartementet beskriver som ”tvivelaktiga grunder”.
En månad tidigare hade dock konstitutionsdomstolen avfärdat juntans anklagelser om att Future Forward Party skulle ha försökt störta kungamakten, med konspirationsteorier om kopplingar till Illuminati.
Future Forward Partys triangelformade logotyp, menade en anhängare av militärjuntan, visade kopplingen till Illuminatisekten som anklagas för att ligga bakom nedmonteringen av flera monarkier i Europa. Fallet visar hur absurt kreativ juntan kan vara när det kommer till att försöka diskvalificera folkvalda partier – även om det kanske inte alltid är så välgenomtänkt.
Men när militären lyckades med att upplösa Future Forward Party uppstod landsomfattande demonstrationer där framförallt studenter krävde representanthusets upplösning och grundlagsreformer. Demonstranterna bröt också mot det långtgående tabut att kritisera kungahuset genom att kräva reform av lagarna för majestätsbrott, som kan ge upp till femton års fängelse för alla som kritiserar eller hånar kungahuset, vilket för övrigt har starka kopplingar till militären.
Majestätslagarna och en rad andra förtalslagar har länge använts för att tysta demokratirörelsen; över 1 600 aktivister har blivit åtalade sedan 2020. Även stränga pandemirestriktioner har använts för att förhindra pro-demokratiska demonstrationer, vilket gjort att rörelsen stannat av.
Men även om folk inte längre vågar vädra sina åsikter i offentligheten märks missnöjet av i opinionen. Economist Inteligence Units demokratiindex för 2022 rankade Thailand som det land med den starkaste demokratiska utvecklingen i hela världen under fjolåret.
Dels var man tidigast ute i Sydostasien med att lätta på pandemirestriktionerna, mycket tack vare turismens betydelse för ekonomin. Men framför allt berodde rankingen på de stora framgångar som pro-demokratiska partier hade i lokalval och parlamentariska fyllnadsval, vilket fick EIU:s experter att förutspå ett starkt valår för oppositionen.
Siffrorna från valet i maj talar klarspråk: Move Forward Party ökade från 80 till 151 platser i representanthuset – till och med Pheu Thai ökade något, från 136 till 141.
Platserna för det största juntaledda partiet som general Chan-o-cha ledde 2019, Palang Pracharat, mer än halverades från 115 till 40, även om Chan-o-chas nybildade parti, United Thai Nation, fick 36 platser.
Med sina 313 platser har Move Forward Party och Pheu Thais koalition med sex andra partier en stark majoritet i representanthuset. Men de behöver alltså få minst 376 platser i representanthuset och senaten sammanlagt, vilket som sagt blir svårt med tanke på juntans monopol på platser i senaten.
Det tydligt växande stödet för pro-demokratiska partier försvårar dock för juntan att genomföra en regelrätt kupp. Istället lär man i den mån det är möjligt utnyttja de institutioner man tagit kontroll över under sitt styre för att diskvalificera Pita, eller omöjliggöra en majoritet för oppositionen.
Pongkwan Sawasdipakdi vid Center for Strategic and International Studies nämner i podcasten Asia Matters senaste avsnitt om Thailand att juntan lovat att inte genomföra någon militärkupp, men påpekar att de även sade samma sak innan kuppen 2014. Om man inte lyckas stoppa oppositionskoalitionen med de institutionella verktygen tror hon att historien kommer upprepa sig ännu en gång:
Then it is possible to see some form of intervention by the government. … If the supporters of the current opposition party goes to the streets if Pita Limjaroenrat is not elected prime minister… this is usually used as an excuse for intervention by the military.
Men en väsentlig skillnad från 2014 kvarstår: när folk gick ut i protest innan förra kuppen var det i protest mot det regerande partiet Pheu Thai, och folket var mer uppdelat mellan monarkistiska ”gulskjortor” och ”rödskjortor” som stödde Pheu Thai.
I scenariot som Sawasdipaki beskriver är situationen mindre polariserad bland folket, vilket i kombination med det oerhört mycket större folkliga stödet för oppositionen kommer göra en kupp mer kostsam för militären.
Militären kan därför komma att tvingas kompromissa, men det lär även Move Forward Party få göra – inte minst reform av majestätslagarna är en stötesten som bedöms vara för progressiv för att vinna över några av de senatorer som tillsatts av militären.
En mer prodemokratisk utrikespolitik i Kinas närområde?
Ett demokratiskt grannland behöver i sig inte vara ovälkommet för Kinas intressen, då det kan leda till både politisk och ekonomisk stabilitet. Som Kinamedia skrivit om tidigare så var militärkuppen i Myanmar 2021 troligtvis inte välkommen hos det kinesiska kommunistpartiet, då den politiska instabiliteten har försvårat kinesiska infrastrukturprojekt av stor geopolitisk vikt.
Move Forward Partys löften om ekonomiska och politiska reformer är därför sannolikt inte helt ovälkomna, men partiets utrikespolitik kan komma att bli desto mer bekymmersam för Kina.
Pita har visserligen sagt att man inte kommer att ta någon stormakts parti, men han har också uttryckt ambitionen att bedriva en mer aktiv utrikespolitik baserad på ”fundamentala rättigheter”, det vill säga mänskliga rättigheter.
Scott Christensen skriver följande för Brookingsinstitutet:
It should escape nobody’s attention that Thailand just delivered a resounding vote against authoritarian politics in favor of a progressive platform that is more decidedly liberal in a Western sense than anything seen here in at least three decades, if ever.
Pita har själv uttryckt sig starkt kritiskt mot Rysslands invasion av Ukraina, vilket inte bara skulle kunna innebära en kursändring för Thailand, utan skulle dessutom göra Thailand till ett av de mest uttryckligen pro-ukrainska länderna i Sydostasien.
Det är betydelsefullt då det exempelvis kan leda till minskad vapenimport från Ryssland. (Thailand är Sydostasiens näst största vapenimportör från Ryssland, enligt Sipri).
Scott Christensen menar dessutom att en regering ledd av Move Forward Party kan komma att se över sina importer av kinesiska u-båtar, eller sin ”tysta diplomati” gentemot Myanmar.
Thailand är sedan tidigare ”allierat” med USA, och de båda länderna arrangerar varje år gemensamma militärövningar. I maj i fjol ingick Thailand vidare ett försvarsavtal med Japan.
Kina är förstås Thailands största handelspartner, men då landet inte gränsar till Kina har man något friare tyglar. En administration som dessutom har gemensamma demokratiska värderingar med USA lär få Thailand att närma sig USA ytterligare.
Pitas vilja att förhålla sig ”neutral” mellan USA och Kina, i kombination med ett ökat utrikespolitiskt engagemang för demokrati och mänskliga rättigheter lär dock kunna främja banden till en mer försiktig demokratisk jätte, nämligen EU.
Hur militären spelar sina kort denna gång återstå dock att se, men det är tydligt att militärens inflytande har minskat betydligt på bara fyra år. Move Forward Partys överlägsna popularitet bland unga innebär sannolikt att militärstyret kommer fortsätta minska i framtiden.
Representanthuset och senatens utnämnande av premiärministerposten förväntas ske den 13 juli och den nya regeringen kommer i så fall att tillträda den 21 juli.
Kinamedia skrev redan 2010 om hur rödskjortor som krävde nyval blockerade gator och var involverade i dödliga strider med thailändsk militär.
