Marcus BjörkSedan Xi Jinping utsågs till Kinas högsta ledare för elva år sedan har förtrycket av landets etniska och religiösa minoriteter hårdnat. Flera rapporter har dokumenterat det tilltagande förtrycket av uigurer i Xinjiang med hjälp av utsmugglade videoinspelningar, satellitbilder och vittnesmål.
Enligt bedömningar har regimen placerat över en miljon muslimska uigurer i omskolningsläger sedan 2014, samtidigt som runt 16 000 moskéer rivits.
Men det är inte bara Kinas muslimer som förtrycks av regimen. Även kristna tvingas underkasta sig de påbud om lojalitet till partiet som kommunistpartiet kräver. I april i år utsågs exempelvis en ny katolsk ärkebiskop i Shanghai – men inte av påven, utan av kommunistpartiet.
Trots denna trend så uppges Kina vara den del av världen där kristendom, främst protestantism, växer allra snabbast. Enligt vissa uppskattningar kommer Kina rentav att ha världens största kristna befolkning år 2030.
Kristendomen har en lång historia i Kina. Det finns belägg för att kristna missionärer besökte landet så tidigt som under Tangdynastin på 600-talet. Under kejsare Taizong (598-649) åtnjöt kristendomen till och med kejserlig gunst.
Denna acceptans blev dock inte långlivad. År 968 rapporterade en munk i Kina till patriarken av österns katolska kyrka: “Christianity is extinct in China; the native Christians have perished in one way or another; the church has been destroyed and there is only one Christian left in the land.”
Kristendomen återvände sedan till Kina med Jesuitordens missionärer under andra halvan av 1500-talet. Då med utgångspunkt från den nyetablerade portugisiska kolonin Macao.
Protestantiska missionärer anlände till Kina 1807, men fick i likhet med katolikerna inte röra sig utanför Macao eller de tretton fabrikerna i Kanton (dagens Guangzhou). Efter det andra opiumkriget kunde dock kristna börja missionera fritt i Kina – ett av villkoren i det påtvingade fredsavtalet.
År 1851 utbröt Taipingupproret under ledning av den kristna mystikern Hong Xiuquan. Övertygad om att själv vara Jesus yngre bror ledde han en brokig skara bönder under namnet Trefaldighetsförbundet.
Under den tretton år långa konflikt som följde dog 20-30 miljoner människor, vilket gör Taipingupproret till en av de blodigaste krigen i världshistorien – i paritet med första världskriget. Qingdynastin kuvade slutligen upproret, men till ett mycket högt militärt och ekonomiskt pris. De tvingades även ta hjälp av brittiska och franska militära rådgivare.
Under slutet av 1800-talet missionerade tusentals kristna i Kina, ofta till lokala eliters stora missnöje. År 1897 besatte Tyskland det kinesiska området Kiautschou (dagens Jiaozhou), vilket ytterligare spädde på det växande missnöjet med stormakternas inblandning i Kina.
1898 utbröt så boxarupproret som en motreaktion mot utlänningar, kristna missionärer, kristna kineser, och de kineser som dristade sig till att handla med utlänningar. Upproret stöddes också tidvis av Qingdynastin, som blev klämd mellan stormakternas militära hot och hotet från den egna befolkningen där stödet för boxarna var utbrett.
De västerländska stormakterna och det japanska imperiet slog brutalt ner upproret och tvingade Kina att skriva under boxarprotokollet, vilket innefattade ett omfattande krigsskadestånd till segrarmakterna.
Fredsavtalet innebar också fortsatt frihet för kristna att missionera i Kina. Denna period har kommit att betraktas som något av en guldålder för spridningen av kristendom i landet. För första gången fick kristendomen en större inhemsk följarskara, samtidigt som tusentals skolor och sjukhus inrättades av kristna missionärer.
Under denna tid var det inte heller helt ovanligt att tongivande kinesiska politiker och militärer var kristna. Exempelvis var Sun Yat-sen, ofta kallad den kinesiska nationens fader, kristen. Så även Chiang Kai-shek, Republiken Kinas siste president som tvingades fly till Taiwan när kommunisterna tog makten 1949.
Efter kommunisternas maktövertagande 1949 inleddes ännu en ny era för kristendom i Kina. Kristendom tolererades inledningsvis av den nya regimen så länge den underordnade sig kommunistpartiet.
Den protestantiska tron organiserades i en partikontrollerad kyrka vid namn Patriotiska tre-självkyrkan, medan den katolska inordnades under den kinesiska Patriotiska katolska föreningen. Acceptansen för den förstnämnda var relativt stor bland kristna kineser jämfört med den sistnämnda, eftersom många katoliker var lojala till påven i Rom snarare än kommunistpartiet.
Under kulturrevolutionen förbjöds all religionsutövning i Kina, även den som tidigare varit tillåtna under partiets kontroll. Istället gick religionsutövningen under jorden och organiserades i “husförsamlingar”, där kristna i hemlighet praktiserade sin tro i små grupper i hemmet.
Paradoxalt tycks detta snarare ha stärkt det kristna församlingslivet. I dag är så många som två tredjedelar av Kinas kristna organiserade i husförsamlingar, snarare än i den statligt sanktionerade kyrkan.
Under eran av reformer efter Mao Zedongs död upplevde kristendomen en ny guldålder med ett stort uppsving från cirka en miljon utövare till dagens cirka 100 miljoner. Sedan Xi Jinping kom till makten 2012 har dock acceptansen för oregistrerad kristen religionsutövning minskat markant.
De senaste åren har en markant ökning skett i antalet arresteringar av kristna ledare och räder mot husförsamlingar. Inte minst gripandet av pastor Wang Yi 2018 fick stor internationell uppmärksamhet. Det har även rapporterats om hur myndigheter byter ut krucifix mot bilder på Xi Jinping och Mao Zedong.
Detta är ett par av många exempel på den eskalerande repressionen och hur religion politiseras i Xi Jinpings Kina.
På en bibelskolekurs i Shaanxi nu i maj samlades kristna för att “studera de huvudsakliga talen och slutsatserna” av kommunistpartiets 20:e partikongress. De förväntades även hylla de “revolutionära hjältar” med kristen bakgrund som partiet valt ut, varav samtliga vände den kristna tron ryggen för att istället stödja partiets sak.
Kravet på ”socialistiska kärnvärderingar”, “patriotism” och “kinesiska särdrag” hörs allt oftare och används regelbundet som en täckmantel för att påtvinga invånarnas lojalitet mot regimen.
Att dessa “värderingar” måste genomsyra religionsutövningen är ett tydligt krav på lojalitet till regimen. Det är inte heller unikt för just kristendomen i Kina; även islam och andra religioner avkrävs på samma lojalitetsbetygelser.
Xi Jinping brukar ofta säga att religion måste “kinesifieras” för att ha en plats i Kinas samhälle. Denna chimär om att religion minsann tolereras i Kina – låt vara i “kinesifierad form” – tycks vara effektiv för att lura utländska aktörer.
2018 tecknade exempelvis Vatikanstaten ett avtal om förutsättningar för framtida utnämningar av biskopar inom den statskontrollerade katolska kyrkan. Detta innebar i teorin att båda sidor erkände påven som den katolska kyrkans överhuvud, för första gången på över 70 år.
Utnämningen av en ny biskop i Shanghai i april nu i år följde dock inte de avtalade reglerna, utan istället informerades Vatikanen bara dagar innan tillsättningen.
Detta var ett flagrant brott mot det ingångna avtalet, och ytterligare ett bevis på att partiet inte erkänner någon överhöghet utanför Kina. Dessa avtal riskerar därför istället att legitimera regimen, utan att avtalets syfte uppnås.
Ideologi används i dag som ett verktyg för att styra och manipulera diskursen kring politiska och civila fri- och rättigheter i Kina. Det är därför angeläget att förstå och se igenom den retoriska slöja som partiet vill lägga över denna diskussion.
Något som inte bara Vatikanstaten tycks ha svårigheter med, utan snarare framstår som ett utbrett problem i hela västvärlden.
Kinamedia skrev redan 2010 om kristendomens snabba utbredning i Kina, samt hur landet då höll på att få världens största kristna befolkning.
