Jojje Olsson”Vi känner oss trygga i valet av leverantör”, säger Vattenfalls kommunikationschef Bo Albertsson rakt in i SVT:s kamera.
Eftersom Vattenfall är ett samhällskritisk bolag, förklarar Albertsson, så har man en ”väldigt rigorös urvalsprocess” och har gjort en ”nogsam analys” för att försäkra att det kinesiska företaget Sanxing inte står nära Kinas regim eller kommunistparti.
På frågan om Vattenfall har googlat företagets huvudman, svarar Albertsson med ett tilltagande flin att han inte har gjort det personligen. Självbelåtenheten och de fina orden försvinner sedan plötsligt när SVT:s reporter säger att de genom en googling har kunnat se att huvudmannen suttit i Kinas parlament i ett årtionde.
Intervjun är absurd och vore skrattretande – om det inte vore för allvaret i situationen.
Vattenfall håller nämligen i skrivande stund på att installera närmare en miljon ”smarta elmätare” från Sanxing runtom i Sverige, eftersom man ju i sin utredning inte kunnat se några kopplingar mellan företaget och staten.
För skojs skull googlade jag själv på den stenrika ägarens namn Zheng Jianjiang. Även efter en sökning på engelska så tog det en halvminut att genom toppresultatet via Hongkongs största engelskspråkiga tidning South China Morning Post ta reda på att Zheng är såväl ägare av Sanxing som parlamentariker för Kinas kommunistparti:
Så mycket för ”nogsam” och ”rigorös”.
Dessvärre är denna slapphänthet inte något isolerat exempel. I veckan avslöjade Kinamedia hur Putailai – det kinesiska företag som ska bygga en av Europas största batterifabriker för elbilar i Timrå – har ett dotterbolag i regionen Xinjiang som man försöker dölja.
Xinjiangs etniska minoriteter plågas sedan en handfull år tillbaka av vad som i allt fler sammanhang bedöms som folkmord. FN varnar för människorättsbrott i regionen, och framhåller att områdets minoriteter systematiskt sätts i tvångsarbete.
Detta tvångsarbete har kartlagts i flera rapporter och lett till omfattande sanktioner. Exempelvis förbjöd USA i fjol all import av produkter från Xinjiang, om importören inte på egen hand kan bevisa att tvångsarbete inte finns i leveranskedjan.
Övergreppen är ingenting man som företagare eller politiker generellt sett vill förknippas med. I Timrå verkar man dock inte ha några sådana skrupler.
För reaktionen på avslöjandet var att avfärda uppgifterna – även efter det att Sveriges radio och Sverige television gått vidare med saken och bland annat hittat jobbannonser för dotterbolaget i Xinjiang.
Exempelvis går det via SVT att se videointervjuer med såväl Timrås kommunalråd Stefan Dahlin (S) som Christian Söderberg, vd för Torsboda industripark där batterifabriken ska byggas.
De båda beskriver uppgifterna från Kinamedia, Sveriges radio och Sveriges television som ”felaktiga” trots att de alltså finns dokumenterade svart på vitt i kinesiska databaser.
Än mer talande så uppger både Dahlin och Söderberg att uppgifterna är nya. Det vore faktiskt helt otroligt, om det stämmer som Söderberg säger till SVT att man har gjort ”en genomlysning av bolaget och tittat på alla deras verksamheter”.
För liksom var fallet med Sanxings ägare och dennes kopplingar till kommunistpartiet, så ligger informationen om Putailais verksamhet i Xinjiang bara en internetsökning bort.
Jag hittade själv dotterbolaget Xinjiang Zichen Tianshan New Material Technology Co., Ltd. (新疆紫宸天山新材料科技有限公司) genom en sökning a lá control+F i företagets årsrapport på kinesiska som finns tillgänglig för alla att läsa online.
Det var sedan inte mycket svårare för Magnus Fiskesjö att titta närmare på själva verksamheten. I avslöjandet hänvisar vi på Kinamedia exempelvis till den öppna databasen Qichacha, där kontaktpersonen till företaget i Xinjiang har en mailadress som slutar på @putailai.com.
Det var sannolikt heller inte mycket svårare för Sveriges radio att genom liknande databaser eller platsbanker få fram mer information om exempelvis jobbannonserna som man sedan konfronterade Christian Söderberg med i en intervju.
Givet att alla dessa uppgifter inte alls är svåra att hitta, så är det verkligen på sin plats att fråga sig hur dessa ”rigorösa urvalsprocesser” och omfattande ”genomlysningar” egentligen går till. Lägger man måhända bara ut uppgiften till någon välvillig konsult, som man vet kommer svara att det inte är någon fara på taket?
En annan möjlighet är att man nöjer sig med att fråga den kinesiska motparten och sedan rakt av ta deras ord för godo. I fallet med Putailai och Timrå verkar det onekligen så.
För reaktionen från de båda ovannämnda herrarna blev att återigen höra av sig till Putailai om saken, för att sedan i både tv och radio föra vidare de uppenbara lögnerna halvsanningarna om att det bara rör sig om ägarskap av några kvadratmeter mark som är under försäljning!
Vad gäller Vattenfall så kan man ju undra om de inte rentav har struntat i granskningen helt och hållet.
Efter Bo Albertssons plågsamma intervju blev deras reaktion att höra av sig till SVT med en förvirrande och motsägelsefull skriftlig kommentar, i vilken man menade att utredningen av Sanxing gjordes för flera år sedan – men att man minsann gjort grundliga kontroller även efter upphandlingen, vilka man dock inte vill ge några detaljer kring.
Förresten är ju tidpunkten i detta sammanhang ändå irrelevant, då ägaren Zheng Jianjiang alltså har varit parlamentariker sedan 2013.
Oavsett vilket så är det intressant hur ryggmärgsreflexen i dessa fall inte är att oroas över de nya uppgifterna i sig, utan att oroa sig för att affären nu inte kommer gå i lås. Resultatet av detta blir en märklig impuls att genast rida till den kinesiska aktörens försvar.
Därför är det hög tid att omgivningen, snarare än att försöka låta sig övertygas om av att Vattenfall eller Timrå kommun råkade missa dessa uppgifter, istället överväger en annan högst sannolikt möjlighet. Den att egenintresset för själva affären trumfar alla de övriga omständigheterna.
Företag glädjer inte sina ägare genom att stoppa en lukrativ affär av säkerhetspolitiska skäl, och lokalpolitiker blir inte populära eller omvalda på att avfärda långsiktigt riskfyllda investeringar. Det behöver faktiskt inte vara konstigare än att Vattenfall vill inhandla billigare elmätare, och tjänstemännen i Timrå ha 1 900 nya jobb i regionen.
Man har alltså allt att vinna på att ”granskningen” av den kinesiska affärspartnern går genom, och allt att förlora på att belysa de ofta helt självklara och öppna kopplingarna med regimen eller förtryckets Xinjiang.
Som bland andra debattören Patrik Oksanen påpekade ut i sin mycket tydliga intervju om agerandet i Timrå i Sveriges radio – se den infogade spelaren nedan, från 1:48:40 – så har vi i Sverige sedan gammalt ett system där kommuner och lokalpolitiker har stort självstyre gällande investeringsbeslut.
Detta har länge tjänat Sverige väl, bland annat genom att minska byråkratin och överlåta beslutsfattningen till de lokala aktörer som borde vara bäst befattade med lokala förhållanden och behov.
Men som Oksanen understryker så bygger detta på att man ”förmår att ta in vad är vi i för tid och vad som är det större intresset”, och sedan agera utefter det. Han beskriver nutiden som den allvarligaste tiden sedan andra världskriget, då Kina och Ryssland närmar sig varandra och kommunistpartiet öppet propagerar för en kinesisk världsordning.
Då kan man ”inte hålla på att tro att världen är som 2005, utan måste inse att den förändras”.
Veckans motbevis på en sådan insyn saknas hos privata bolag och lokala tjänstemän är tyvärr vare sig de enda eller de värsta som har rullats upp de senaste åren.
Lysekils kommun var på vippen att låta ett bolag i Hongkong vars ägare hade högt uppsatta positioner inom Kinas kommunistparti och nära band till landets militär bygga en djupvattenhamn på västkusten, innan Kinamedia publicerade de läckta planerna i sin helhet i slutet av 2017.
Inte heller är detta fenomen begränsat till Kina. Under byggnationen av den numera saboterade gasledningen Nordstream 2 upplät Karlshamn sin hamn för lagring ryska rör, i strid med avrådan från regeringen som inte alls var lika bekväm som lokalpolitikerna med att ha Gazprom-anställda på svensk mark.
Vidare ägs aluminiumsmältverket Kubal i Sundsvall, Sveriges enda producent av primäraluminium, av ett ryskt bolag vars oligark nyligen var tvungen att minska sitt ägande för att undvika sanktioner mot anläggningen.
Det stora antalet liknande fall visar hur företag och lokalpolitiker under nuvarande omständigheter inte har förmågan att agera efter vad Patrik Oksanen i inslaget ovan beskriver som ”uppenbar intressekonflikt” mellan jobbskapande och det större säkerhetsintresset för Sverige och Europa.
Uppenbarligen är de ofta även beredda att de facto låta sig korrumperas genom att helt strunta i detaljer som folkmord eller tvångsarbete – eller i alla fall inte låta dem komma i vägen för lönsamhet och ekonomisk utveckling.
Samtidigt kan centrala myndigheter inte räkna med att journalister eller forskare varje gång ska upptäcka dessa fall och få upp dem på dagordningen i tid för en meningsfull diskussion.
Sverige behöver istället göra som bland annat Kanada och anpassa lagstiftningen efter verkligheten.
Denna process har redan påbörjats; under våren lämnade regeringen in remissen ”Ett granskningssystem för utländska direktinvesteringar till skydd för svenska säkerhetsintressen” till Lagrådet.
Nu är det upp till Lagrådet och riksdagen att se till så att ordentliga mekanismer utarbetas för att identifiera, granska och om det behövs även stoppa säkerhetspolitiskt känsliga investeringar på lokal nivå – helst innan de kinesiska och ryska sedelbuntarna hinner göra allt för stor skada.
