Marcus BjörkKinas förtryck och övergrepp mot uigurer och andra muslimska minoriteter i regionen Xinjiang nordvästra Kina har de senaste åren starkt bidragit till en ansträngd relation med västvärlden. Kritik från den muslimska världen har dock varit ytterst sparsam – fram tills nu.
I slutet av december red Turkiets utrikesminister Mevlüt Cavusoglu ut till uigurernas försvar vid sin årsavslutande mediakonferens och medgav att relationen till Kina har tagit skada på grund av Kinas agerande.
Samtidigt har det också skett flertalet terrorattacker i Afghanistan riktade mot kinesiska affärsmän. Vad har föranlett allt detta och hur enad är egentligen den muslimska världen i denna fråga?
Uigurerna är ett turkfolk som delar etniskt och språkligt ursprung med turkar, kazaker, azerier, tatarer, kirgizer, turkmener, och uzbeker.
Turkiet är det i särklass folkrikaste och inflytelserika av dessa, med 82 av de 200 miljoner människor som i dag anses utgör turkfolk. De har även den största diasporan av uigurer, som uppskattas till mellan 10 000 och 200 000 individer.
Turkiet
Den 14 maj är det val i Turkiet. President Recep Tayyip Erdogan befinner sig i ett svårt inrikespolitiskt läge med vikande opinionssiffror till följd av den värsta ekonomiska krisen på över 20 år.
Vissa analytiker hävdar att Erdogans försök att vända hemmaopinionen även påverkar utrikespolitiska frågor. Inte minst hans uttalanden i samband med koranbränningen i Stockholm, följer ett tidigare (opinionsmässigt framgångsrikt) mönster av att under valkampanjer kritisera väst för islamofobi och rasism.
Bland andra BBC citerar Erdogan enligt följande:
Permitting this anti-Islam act, which targets Muslims and insults our sacred values, under the guise of ”freedom of expression” is completely unacceptable.
Genom att exempelvis kritisera Sverige odlar Erdogan bilden av att han står upp för islam, vilket tidigare har visat sig populärt hos de relativt fattiga och religiösa invånare som utgör hans väljarbas.
Men det finns även en etnisk och nationalistisk aspekt, där Erdogan har utnyttjat segregationen mellan turkar och kurder, som dessutom spås bli en viktig politisk hörnsten efter valet.
Att spela på nationalistiska sentiment, dels ottomanism, men också pan-turkism, har konsekvenser även i utrikespolitiken. Turkiet tycks ha ett nytt och ökat fokus på att bygga inflytande Eurasien.
När den tidigare stormakten i området, Ryssland, är distraherad av sitt katastrofala krig i Ukraina, och revisionistiska Kina tampas med ekonomiska problem, lämnas ett maktvakuum som Turkiet kan försöka fylla. Detta går i linje med den ökande nationalism som verkar resonera väl hos den turkiska befolkningen, och där Erdogan hoppas framstå som turkfolkets beskyddare – uigurerna i Kina medräknade.
Turkiets ökade regionala fokus innebär kollisionskurs med Kina som under de senaste tio åren har försökt att expandera sitt inflytande i regionen. Kina har investerat kraftigt i regionen genom sitt “Belt and Road Initiative”, vars stora infrastruktursatsningar utgjort incitament för bland annat Centralasiens länder att närma sig Kina.
Turkiet använder sig istället av religiösa och nationalistiska sentiment för att öka sitt inflytande i regionen, vilket är precis vad Kina fruktar och har försökt att neutralisera sedan Qingdynastin.
Den stora frågan är bara om pan-turkismen kommer att hålla i sig efter valet, eller om Turkiet då återigen kommer att tystna.
Afghanistan
Sedan talibanernas maktövertagande har Kina varit den nya afghanska regimens största ekonomiska partner. Afghanistans rika mineraltillgångar utgör en attraktiv investeringsmöjlighet för kinesiska affärsmän, samtidigt som den internationellt isolerade talibanregimen är i desperat behov av utländsk valuta.
Flertalet terroristattacker riktade mot kinesiska affärsmän har dock försvårat det ekonomiska samarbetet.
Den 12 december 2022 attackerades exempelvis ett hotell i centrala Kabul, som främst användes av kinesiska medborgare, med flertalet döda som utgång.
— Kinamedia (@kinamediase) February 22, 2023
Gruppen som tagit på sig attackerna är ISIS-avstickaren, Islamiska staten i provinsen Khorasan, som är en rival till den sittande taliban-regimen. Attackerna syftar till att försvaga den sittande regimen genom att underminera våldsmonopolet och omöjliggöra ekonomiska investeringar.
Talibanregimen pekas också ut som illegitim på grund av dess samarbete med Kina, vars behandling av de muslimska uigurerna framhävs som ett svek mot trosfränder.
Precis som i fallet med Turkiet förefaller kritiken och attackerna mot Kina att främst tjäna inrikespolitiska syften. I Turkiet används den för att försöka vinna val, och i Afghanistan för att framhålla regimen som illegitim.
Den muslimska världen i stort
I andra muslimska länder som exempelvis Saudiarabien och Iran är relationerna med Kina däremot bättre än någonsin, den hårda repressionen av uigurer till trots. Exempelvis ingick Saudiarabien nyligen ett samarbetsavtal med Kina, för att minska sitt beroende av USA när det kommer till vapen och teknologi.
Stora delar av den muslimska världen undertecknade även den skrivelse som lämnades in till ordföranden för FN:s råd för mänskliga rättigheter, till försvar för Kinas politik i Xinjiang. Detta i kontrast till en annan skrivelse som lämnades till samma instans, med uppmaningen att undersöka de “trovärdiga uppgifter” om brott mot mänskliga rättigheter mot uigurer, som enbart undertecknades av västländer.
Skrivelsen till försvar för Kina motiverades med att åtgärderna enbart syftar till att “de-radikalisera” extremister. Detta narrativ har använts flitigt allt sedan USA:s “krig mot terrorismen” inleddes efter terrorattackerna 11 september 2001, där utomrättsliga inlåsningar av påstådda terrorister på Guantanamo Bay också skapade utrymme för andra stater att ta till samma metoder.
Kina bjöd nyligen in en delegation bestående av 30 muslimska framträdande aktörer, ledda av ordföranden för World Muslim Communities Council (TWMCC), till Xinjiang för en guidad rundresa.
Delegationen hyllade Kinas arbete mot extremism, samtidigt som den turkiska ambassadören förbjöds att resa till regionen. Trenden är tydlig; de som kritiserar Kinas brott mot mänskliga rättigheter förlorar också landets gunst.
Kina har under de senaste åren blivit en allt viktigare handelspartner för den muslimska världen, ofta ännu viktigare än USA. Exempelvis utgör Kinas ökande olje- och gasimport en allt större andel av Saudiarabiens ekonomi, och Kina har redan passerat USA som kungadömets viktigaste handelspartnern.
Kina har också tidigare statuerat exempel på vad konsekvenserna kan bli om man inte rättar in sig i ledet. När Litauen 2021 uppgraderade sin diplomatiska relation med Taiwan följde en bojkott av “allt som ens luktar litauiskt”, med 80 procent minskad handel mellan länderna till följd. EU driver som konsekvens av detta också en process mot Kina inom ramen för Världshandelsorganisationens (WTO) organ för tvistemål.
Att kritisera eller motsätta sig Kina kan alltså få stora konsekvenser för enskilda länder, och verkar därför undvikas av majoriteten av världens icke-västerländska nationer. Att nu Turkiet går ut och kritiserar Kina bör betraktas i detta sammanhang.
Sannolikt gör Erdogan avvägningen att de inrikespolitiska poäng han kan vinna i sin kampanj för att bli återvald, för tillfället överväger de nackdelar som eventuellt kan komma av att stöta sig med Kina. En permanent omläggning av hans politiken gentemot Kina ter sig dock mer osannolik.
Samtidigt kan Kina också vara en viktig allierad och ekonomisk partner, utan de krav på respekt för mänskliga rättigheter som USA ofta kräver. För en diktatur som använder repression för att upprätthålla regimen kan Kina därför vara en lockande partner. Särskilt om man som exempelvis Ryssland inte har så många andra alternativ.
Att upprätthålla goda relationer med Kina blir därför – i ljuset av statuerade exempel – viktigare för muslimska länder än att stå upp för andra muslimer.
Det står i bjärt kontrast till de högljudda protester som hördes från den islamska världen kring Myanmars behandling av den muslimska minoriteten rohingya från 2016 och framåt.
En tragedi som av många länder anses utgöra folkmord, vilket även är fallet med Kinas behandling av uigurerna.
