Jakob Ranglin GrisslerJapan och Filippinerna kom i torsdags förra veckan överens om att stärka det bilaterala försvarssamarbetet när Filippinernas president Ferdinand Marcos Jr. genomförde ett statsbesök i Tokyo, bara en vecka efter att Filippinerna fört liknande samtal med USA.
Under statsbesöket beslutades bland annat att underlätta för de japanska självförsvarsstyrkorna att stationeras i Filippinerna i samband med humanitär assistans, vilket ses som början på ett tätare säkerhetspolitiskt samarbete gentemot Kina.
I ett gemensamt uttalande hänvisas implicit till Kinas framfart i regionen: ”Med hänsyn till den alltmer utmanande regionala säkerhetsmiljön bekräftade ledarna sin avsikt att förbättra försvars- och säkerhetssamarbetet genom bilateral rådgivning på alla nivåer, inklusive utrikes- och försvarsministermötet (’2+2’)”.
Japan och Filippinerna är två av USA:s främsta strategiska samarbetspartners i regionen. De två USA-allierade nationerna enades under överläggningarna i Japan även om att utöka det trilaterala säkerhetssamarbetet med USA.
Säkerhetsdialogerna sker i kölvattnet av förra årets rekordstora antal patruller av Kinas kustbevakning längs den så kallade linjen av nio streck, med vilken Kina markerar sina anspråk på i stort sett hela Sydkinesiska havet. Linjen skär genom Filippinerna och många andra sydostasiatiska länders territorialvatten.
Filippinerna återupplivar försvarssamarbeten med USA
Filippinernas säkerhetspolitiska samarbete med USA återupptas vidare efter år av anti-amerikanska uttalanden. Trots att ett första 2+2-möte mellan Japan och Filippinerna hölls i april förra året, då Rodrigo Duterte fortfarande var Filippinernas president, så har Filippinerna avstått motsvarande möten med USA i flera års tid.
De var först i januari i år som de två länderna under en försvarsdialog kom överens om att till våren anordna det första 2+2-mötet på sju år.
Det sju år långa uppehållet berodde på den föregående presidenten Rodrigo Duterte, som under sitt sexåriga presidentskap (2016–2022) försökte minska beroendet av USA.
Dutertes icke-liberala värderingar gav honom en stark anti-amerikansk hållning som ledde till att han försökte närma sig Kina istället på bekostnad Filippinernas traditionella säkerhetspartner, för att bedriva en ”oberoende utrikespolitik”.
Dutertes människorättsvidriga krig mot droger, där tusentals dödats i utomrättsliga avrättningar, samt ett omfattande förtryck av journalister och rättsväsendet, visade att han inte hade mycket till övers för koncept som demokrati och mänskliga rättigheter, utan snarast såg USA som ett irritationsmoment.
Förutom att 2+2-samarbetet ställdes in, så började Duterte i februari 2020 förespråka att Filippinerna också skulle avsluta Visiting Forces Agreement (VFA) med USA, som bland annat gav amerikansk trupp tillgång till filippinsk mark under militärövningar.
Uttalandet var ett svar på att en filippinsk senator som varit inblandad i kriget mot droger blev nekad visum till USA, men Dutertes utspel fortsatte under en längre tid. Det var inte förrän i juli 2021 som han lovade att upprätthålla VFA.
Han gav sedan med sig då Kinas utlovade ekonomiska utvecklingsstöd inte såg ut att bli av, men framför allt på grund av presidentvalet 2022 då hans dotter förväntades ställa upp och den filippinska befolkningen i regel har en mycket mer positiv bild av USA än av Kina.
Många trodde att Ferdinand Marcos Jr., som vann valet i maj förra året med en överväldigande majoritet tillsammans med Rodrigo Dutertes dotter som vicepresident, inte skulle avvika särskilt mycket från Dutertes linje mot USA och i kriget mot droger.
Marcos presidentkampanj präglades till stor del av en desinformationskampanj för att rentvå sitt familjenamn, då hans far (med samma namn) fördrevs från Filippinerna 1986 efter att ha styrt över en korrupt diktatur och gjort landet skuldsatt.
Men även om Marcos avståndstagande från kriget mot droger inte har gett några nämnbara resultat, så har han visat en stark vilja att återknyta diplomatiska relationer med USA.
Förutom de återupptagna 2+2-mötena, så enades USA:s försvarsminister Lloyd Austin och Filippinernas motsvarighet Carlito Galvez en vecka innan Japanbesöket om att utöka de nuvarande fem amerikanska militärbaserna i Filippinerna till nio stycken.
En amerikansk militärbas i norra Filippinerna skulle vara av stor strategisk vikt vid en kinesisk invasion av Taiwan.
Austin syftade även på Kinas ökade territoriella anspråk i Sydkinesiska havet då han under mötet sade att ”dessa ansträngningar är särskilt viktiga eftersom Folkrepubliken Kina fortsätter att framföra sina olagliga anspråk.”
Filippinerna tar tydligare ställning mot Kina
Under Japanbesöket förra veckan sade Marcos till japanska nyhetsbyrån Kyodo att Filippinerna till och med är öppna för en trilateral försvarspakt med USA och Japan.
”Det är en del av en pågående process som vi åtar oss för att skapa mer gedigna partnerskap och allianser som vi börjar sätta ihop i vårt område”, framhöll den filippinska presidenten.
Pakten skulle innebära att Kina möter hårdare motstånd i Sydkinesiska havet. Gabriel Dominguez skriver för Japan Times att det troligen skulle leda till närmare koordinering kring hur man ska svara på Kinas kustbevakning och militära närvaro i området.
Tänkbara inslag är gemensamma militärövningar, större samarbete kring underrättelseverksamhet samt japanskt och amerikanskt stöd till den filippinska militären gällande utrustning och teknologi.
Editorial: Philippine President Ferdinand Marcos Jr. visits Japan in order to cement a more comprehensive relationship — particularly in the realm security. https://t.co/vhUP4BdIdH
— The Japan Times (@japantimes) February 10, 2023
Förutom Sydkinesiska havet uttryckte Marcos även oro för en invasion av Taiwan, då Filippinerna är mindre än en timmes flygresa bort och det bor omkring 150 000 filippinska medborgare i Taiwan.
”När vi ser på situationen i området, särskilt spänningarna i Taiwansundet, så ser vi att bara baserat på vårat geografiska läge, om det faktiskt skulle bli en konflikt i området, så är det svårt att föreställa sig ett scenario där Filippinerna inte är inblandat på något vis”, sade Marcos i en intervju med Nikkei Asia förra söndagen.
Filippinerna är det sydostasiatiska land som tagit starkast ställning mot Kinas anspråk i Sydkinesiska havet. 2013 anmälde Filippinerna under president Benino Aquino Kina till den permanenta skiljedomstolen i Haag under FN:s havsrättskonvention UNCLOS på grund av ökad kinesisk aktivitet kring sandbanken Scarborough Shoal, vilket Kinamedia skrev närmare om när det begav sig.
Men när domstolen dömde till Filippinernas fördel 2016 strax efter Dutertes tillträde som president, tonade Duterte ned saken i ett försök att säkra kinesiska investeringar i infrastruktur.
2020 ändrade han dock sedermera sin ståndpunkt och tog istället tydligt ställning för domen. Men på grund av Dutertes ombytlighet och anti-amerikanska hållning lades det inte lika mycket vikt vid omställningen som denna gång, då Marcos kursändring upplevs som ett genuint uttryck för Filippinernas fortsatta beroende av USA och Japan.
Filippinerna har sedan 1951 ett ömsesidigt försvarsfördrag med USA, och samarbetet anses nu behövas som motvikt till Kina i landets havsområde. Japan är Filippinernas största handelspartner, tätt följt av USA, med Kina först på tredje plats.
Japan är dessutom Filippinernas största bidragsgivare som står för över en tredjedel av Filippinernas officiella bistånd. Biståndet går inte minst till många betydande infrastrukturprojekt i landet, såsom tunnelbanor och pendeltågslinjer.
Filippinerna är extra strategiskt viktigt för Japans förmåga att försvara sitt närområde. Eftersom den japanska konstitutionen efter andra världskriget begränsar landets militära förmåga har bistånd en instrumentell roll i dess försvarsstrategi. Filippinerna är därför det land som får mest japanskt bistånd, och därmed det land där Japan har störst inflytande.
Kina förblir en viktig partner, men i och med att landet också utgör Filippinernas största nationella säkerhetshot är det inte konstigt att man nu svängt tillbaka till en mer pro-amerikansk hållning.
Marcos genomförde visserligen ett statsbesök i Kina i januari där han bland annat säkrade kinesiska investeringar på 22,8 miljarder dollar och signerade fjorton bilaterala avtal. Men i sitt det tal som inledde resan lade han stor vikt på dispyterna i Sydkinesiska havet.
Han uttryckte sig förvisso positivt kring den bilaterala relationen med Kina ”som nu tillåter båda sidor att hantera meningsskiljaktigheter i Västra filippinska havet, så att det inte hindrar övriga delar av våra givande förbindelser och mångfacetterade samarbete.”
Men termen ”Västra filippinska havet” uppstod under den mer Kina-skeptiska presidenten Benino Aquino 2011, och framhåller filippinsk suveränitet över den del av Sydkinesiska havet (och därmed även linjen av nio streck) som ingår Filippinernas särskilda ekonomiska zon.
Filippinerna kommer likt övriga sydostasiatiska länder att balansera mellan Kina och USA ekonomiskt. Men säkerhetspolitiskt är det inte längre någon tvekan om att man förbinder sig till USA, Japan och andra amerikanska allierade samarbetspartners.
