De senaste åren har rivaliteten mellan USA och Kina trappats upp. Handelskrig, sanktioner och det ökade militära stödet till Taiwan har ofta pekats ut som konsekvenser av en tilltagande “strategisk konkurrens” mellan en supermakt och dess utmanare.
Men är Kina en verklig utmanare till amerikansk hegemoni, och vad driver egentligen Pekings alltmer aggressiva utrikespolitik?
Thukydidesfällan
Statsvetaren Graham Allison myntade år 2012 begreppet “Thukydidesfällan”.
Thukydides var en historiker i antikens Grekland som skrev om det Peloponnesiska kriget mellan Aten och Sparta. Han summerade orsaken till kriget i den välkänd meningen: ”[Det] var Atens uppgång, och den fruktan denna ledde till i Sparta, som gjorde krig [mellan dessa stater] oundvikligt.”
Allison tar fasta på denna bevekelsegrund och menar att risken för krig är ett återkommande mönster i historien när en hegemon känner sig utmanad och hotad av en ny och växande maktfaktor. Han menar vidare att detta även kan appliceras på USA och Kina idag, där det hegemoniska USA känner sig hotat av ett framväxande Kina.
Nedan illustrerar Allison vad han hävdar är ett mönster av ökad risk för konflikt och krig när en hegemon utmanas av en uppgående makt.
Uppkomlingen måste nödvändigtvis inte vara aggressivt eller revisionistiskt för att uppfattas som ett hot av hegemonen. Istället är det den reella kapacitetsökningen, främst ekonomisk och militär, som uppfattas som ett hot. Detta eftersom en hegemon aldrig kan lita på ett annat lands långsiktiga strategi och ambitioner.
Ett utmärkt exempel på denna uppfattade dynamik är Kinas tidigare strategi av: “Dölj din styrka, bida din tid” formulerad av Deng Xiaoping. Den gick ut på att Kina skulle undvika konfrontationer med väst av rädsla för att utsättas för sanktioner eller isolering medan de byggde upp sin styrka. Dock var den fredliga utrikespolitiken till synes tillfällig, för att sedan omdanas under Xi Jinping.
Thukydidesfällan skulle förklara Kinas ökade aggression och offensiva utrikespolitik, främst mot USA, som en växande makts utmaning av hegemonen. USA:s tilltagande sanktioner och konfrontation skulle vidare kunna ses som en hegemons försök att slå vakt om nationella intressen och försvaga uppstickaren, förr snarare än senare.
Vikten av produktivitet och inte enbart storlek
Thukydidesfällan har bäring om det verkligen är så att Kina faktiskt utmanade USA ekonomiskt och militärt. Dock är det inte enbart en ekonomis totala storlek som avgör dess reella kapacitet.
Vid utbrottet av det första opiumkriget 1839, var Qingdynastin fortfarande världens största ekonomi. Trots det så led Kina ett förödmjukande nederlag mot det ekonomiskt mindre Storbritannien.
Under det andra opiumkriget 1856-1860 var fortfarande Qingdynastins ekonomi i samma storleksordning som hela Västeuropa. Ändå led dynastin återigen nederlag, denna gång mot Storbritannien och Frankrike.
I dag har Kina förvisso knappat in på den amerikanska ekonomin, och enligt vissa kriterier som innefattar köpkraft till och med passerat USA. Det som dock ofta glöms bort är att Kinas befolkning är betydligt större än den amerikanska, vilket innebär att det krävs betydligt större resurser för att tillfredsställa medborgarnas behov.
Det kostar exempelvis mycket mer att upprätthålla lag och ordning för Kinas 1,4 miljarder invånare jämfört med USA:s drygt 330 miljoner. Eller för den delen att producera mat eller kläder för fyra gånger så många människor.
Samma dynamik gällde under opiumkrigen, där de mesta av Qingdynastins enorma ekonomi och produktion konsumerades direkt av dess invånare – och lämnade föga kvar för krigföring. En stor ekonomi måste därför kombineras med hög produktivitet om den ska kunna utgöra basen för en global militärmakt.
Kinas ekonomi i jämförelse med USA:s
Sedan 2008 har skuldsättningen i Kina ökat kraftigt samtidigt som produktiviteten har minskat. Det har även krävts allt större investeringar för att upprätthålla samma nivå av produktion och tillväxt.
2010 gav en investering på fyra dollar i Kina en avkastning på en dollar i genomsnitt, men 2020 hade detta stigit till åtta dollar för en snittavkastning på en dollar, vilket är sämst bland världens alla stora ekonomier.
Detta har inte minst visat sig i den krisdrabbade fastighetssektorn där kontrollerad utlåning har orsakat ett finansiellt kaos som samtidigt kraftigt underminerat lokala myndigheters skatteintäkter.
Om produktiviteten inom en ekonomi inte ökar så måste insatsvarorna öka för att generera ekonomisk tillväxt. Ett sätt att åstadkomma detta genom är skulddriven tillväxt, där lån utfärdas för att kunna öka investeringarna i ekonomin, dock utan att det ger någon reell avkastning på lång sikt.
Att bygga olönsamma infrastrukturprojekt, “spökstäder” eller skapa överkapacitet i industrin är exempel på skulddriven tillväxt i Kina under de senaste 20 åren som har inneburit att pengar investerats utan att generera avkastning.
Konsekvensen blir en ohållbar ökning av skuldsättningsgraden inom ekonomin. Enligt vissa analyser står Kina därför inför en finansiell härdsmälta i klass med Lehman Brothers konkurs 2008, med efterföljande ekonomisk kräftgång som följd. Ett scenario som har flera likheter med Japans “förlorade årtionden”.
I kontrast har USA sedan 2010 haft en stadig produktivitetsökning på i snitt 0,8 procent årligen. Även om den är betydligt svagare än det historiska genomsnittet på 2,1 procent sedan andra världskriget, innebär detta icke desto mindre att USA till skillnad från Kina har en produktivitetsdriven tillväxt, låta vara att även USA:s statsskuld har ökat de senaste åren.
Detta innebär i så fall att Kina inte nödvändigtvis kommer utmana USA långsiktigt, utan snarare i nuläget tappar i relativ ekonomisk styrka gentemot USA.
Nedan kan några scenarion kring Kinas framtida ekonomiska tillväxt ses. I tre av fem fall beräknas Kinas ekonomi inte överta den amerikanska i storlek i absoluta termer, även utan att hänsyn tas till de ovan nämnda problemen med produktiviteten.
Det är också värt att notera hur den kinesiska ekonomin i fjol växte med endast tre procent, och att USA:s tillväxt under samma år sannolikt var ännu starkare trots att dessa storlek redan är betydligt större.
Vad är det som driver Kinas aggressivare utrikespolitik?
Istället för att vara fångad i Thukydidesfällan tycks Kina snarare vara fångad i en “peaking power trap”. Kinas relativt avtagande ekonomiska kapacitet gentemot USA, innebär att det är lättare att uppnå eventuella geopolitiska mål nu snarare än att vänta ytterligare.
Förutom de tilltagande ekonomiska problemen har även Kinas befolkning börjat minska, och beräknas enligt FN att fortsätta minska till 800 miljoner år 2100. Samma FN-rapport uppskattar att USA:s befolkning under samma tid däremot kommer öka till strax under 400 miljoner.
Kina håller alltså på att bli gammalt före det har hunnit att bli rikt, och riskerar därmed att hamna i den fruktade “medelinkomstfällan”, likt exempelvis Mexiko på 1980-talet. Denna utveckling står i bjärt kontrast till de som hävdar att 2000-talet blir “Kinas århundrade”.
Det finns flera exempel på hur länder har blivit betydligt mer aggressiva och redo till större risker i takt med att deras inflytande minskar. Exempelvis upplevde Tyskland innan första världskriget att bildandet av den rivaliserande Ententen och Tsarrysslands snabba industrialisering kraftigt försvagade Tyskland, till den grad att det enligt den tyska generalstabschefen Helmuth von Moltke var nödvändigt att “besegra motståndaren medan vi fortfarande har en chans”, även om det innebar att “provocera fram ett krig i närtid”.
Även Ryssland pekades redan innan invasionen av Ukraina i februari 2022 ut som en relativt minskande makt. Detta på grund av bland annat svag ekonomisk utveckling, överberoende av råvaruexport, oroande demografisk utveckling och inrikespolitiska spänningar.
Med hänsyn till dessa faktorer hade Putins ambition att invadera Ukraina störst chans att lyckas ju tidigare den genomfördes. Avvägningen blir därför mellan att låta ens relativa styrka vis-a-vis sin motståndare minska, och att undvara tillräckligt med tid på att förbereda sig inför försöket att uppnå sitt geopolitiska mål.
Ryssland har exempelvis försökt att förbereda sin ekonomi från effekterna av västliga sanktioner sedan 2014, medans ukrainarna under samma tid fick ett tidsfönster med möjligheten att rusta upp sin militär med hjälp av NATO.
Även gällande en potentiell invasion av Taiwan är denna avvägning relevant. Kinas militär behöver tid för att rusta upp och träna inför en eventuell invasion, samtidigt ger man därmed även sina rivaler, USA med allierade, tid att försöka underminera Kinas relativa styrkeposition genom exempelvis upprustning och förberedande av sanktioner.
Risken för Kina är att deras “window of opportunity” – både geopolitiskt, ekonomiskt och demografiskt – kommer hinna stängas innan man ens har kommit ur startgroparna. Det är bara hoppas på att ledarna i Peking till skillnad från Vladimir Putin inser detta själva.
