Jakob Ranglin GrisslerTidigare i november besökte Tysklands förbundskansler Olaf Scholz som förste europeiska statschef Kina efter den partikongress där Xi Jinping förra månaden säkrade en tredje mandatperiod som landets ledare.
Även Pakistans premiärminister besökte samma vecka Kina i hopp om stöd för sitt översvämmade och ekonomiskt plågade land.
Men den ledare som allra först åkte till Kina efter partikongressen var Nguyen Phu Trong, generalsekreterare för Vietnams kommunistiska parti och därmed de facto landets mäktigaste ledare, som på Xi Jinpings inbjudan besökte landet i tre dagar från 30 oktober.
Xi underströk deras ideologiska samhörighet då han under besöket sade till den vietnamesiske partiledaren att de ”aldrig skulle låta någon blanda sig i” deras utveckling och kallade Vietnam för Kinas ”kamrat och broder”.
Professor Carl Thayer, expert på Sydostasien, förklarar för Radio Free Asia att mötet var viktigt för båda sidor då det ”understryker legitimiteten hos deras enpartiregimer, socialistiska ideologi och utvecklingsriktning”.
De två ledarna bjöd på en hjärtlig föreställning då de inför medierna leende omfamnade varandra utan munskydd.
Men även om Kina och Vietnam ideologiskt sett står nära varandra som två av en handfull kvarvarande kommunistiska stater i världen, så är den bilaterala relationen dem emellan minst sagt spänd.
Ett konfliktfyllt kamratskap
Enligt Utrikespolitiska institutet har Vietnam ”relativt avspända” relationer till de flesta länder, även till USA som Vietnam låg i krig med på 1960- och 70-talet.
Men Kinas invasion år 1979 som svar på Vietnams störtande av de Kinastödda röda khmererna i Kambodja sitter som ett ständigt historiskt skavsår, även om den bilaterala relationen normaliserades 1991.
Än mer aktuella i dag är deras tvister i Sydkinesiska havet. Där har Kina upprepade gånger inkräktat på Vietnams exklusiva ekonomiska zon, liksom de gjort mot övriga länder i detta havsområde.
Sydkinesiska havet innehåller stora tillgångar på naturgas och olja och är en av de viktigaste sjöfartslederna i världen. Området är strategiskt viktigt för demokratier som Sydkorea och Japan, vilka bland annat importerar en stor del av sin olja den vägen.
Sedan Xi Jinpings blev Kinas ledare 2012 har landet byggt konstgjorda öar på rev bland Spratlyöarna och Paracelöarna utanför Vietnams kust, där de sedan byggt militärbaser för att öka sin militära räckvidd i området.
Rapporter i juni antydde dessutom att Kina genomgått ett avtal om militär närvaro på marinbasen i Ream på Kambodjas sydspets. Detta har spätt på Vietnams oro kring Kinas närvaro i Sydkinesiska havet då en sådan närvaro skulle kunna skära av Vietnams sjöfart. Både Kina och Kambodja har förnekat rapporterna.
Konflikten har starkt påverkat den vietnamesiska befolkningens uppfattning om Kina. Enligt en opinionsundersökning av Pew Research Center 2017, stack Vietnam ut som det land i regionen Asia-Pacific som var mest negativt till Kinas ekonomiska utveckling.
64 procent av alla vietnameser såg Kinas ekonomiska tillväxt som något dåligt för Vietnam, och bara 26 procent var positiva. Hela 80 procent såg Kinas uppgång som ett ”större hot” mot regionen medan enbart 5 procent inte såg det som något hot.
I en artikel för Carnegie Endowment for International Peace från 2020 beskrevs relationen som den värsta sedan 80-talets efterdyningar av Kinas invasion.
Banden mellan de två kommuniststaterna är alltså allt annat än hjärtliga. Men det som nu har gjort relationen mer angelägen för Vietnam är Rysslands invasion av Ukraina. Ryssland var framförallt Vietnams viktigaste strategiska partner och har sedan år 2000 försett Vietnam med nära 80 procent av dess vapenmateriel.
Rysslands inflytande blev uppenbart då Vietnam avstod från att rösta om ett gemensamt fördömande av Rysslands invasion av Ukraina i FN:s generalförsamling, och till och med röstade mot att utvisa Ryssland ur FN:s råd för mänskliga rättigheter.
Ställningstagandet fick USA:s utrikesminister Anthony Blinken att ställa in sitt Vietnambesök – ett besök som kunnat bana väg för ett senare besök av Joe Biden och ett eventuellt strategiskt partnerskap, vilket lär vara extra aktuellt i och med att hotbilden från Kina ökat efter invasionen.
En väpnad konflikt mellan Vietnam och Kina har till och med bedömts som mer trolig än en kinesisk invasion av Taiwan, på grund av deras redan existerande territorialkonflikter.
Pressen på Vietnam att minska beroendet av ryska vapen har också ökat sedan invasionen av Ukraina, och Vietnam riskerar finansiella sanktioner från USA genom den amerikanska lagstiftningen ”Countering America’s Adversaries Through Sanctions Act”.
När stabiliteten i det strategiska partnerskapet med USA minskar, finns det därmed ett behov för Vietnam att hålla en god ton gentemot Kina.
Medan Kina fick ideologiskt stöd av Vietnam, fick generalsekreterare Trong tillfälle att under besöket understryka vikten av fred och stabilitet kring deras land- och havsgränser för att undvika att konflikterna “påverkar den allmänna utvecklingen av relationen mellan de två länderna”.
Återupprättande av ekonomiskt utbyte
Ekonomisk stabilitet under global ekonomiskt tumult är en annan anledning till besöket, då Kina är Vietnams största handelspartner. Xi Jinping utlovade under de två ledarnas möte att tillsammans bygga stabila leveranskedjor.
Världens leveranskedjor har visserligen återhämtat sig till stor del efter krisen som uppstod under pandemin, men Kinas fortsatt hårda restriktioner har påverkat Vietnam särskilt hårt eftersom de importerar mycket av sina råvaror från Kina.
När Kina stängde gränsen till Vietnam under tre veckor i början på året blev tusentals lastbilar strandade i Vietnam. Landets handelsdepartement fördömde Kinas stränga åtgärder som ”overkill”, och sa att nedstängningen orsakat stora handelsförluster.
Samtidigt är Vietnam det land som Kina förlorat mest av sin tillverkningsindustri till, när länder diversifierat sina importer bort från Kina på grund av dess nolltolerans mot Covid-19. Vietnam ses alltmer som ett alternativ till Kina som ”världens fabrik”. Men Kina hindrar utvecklingen genom att försvåra leveranserna av råvaror till Vietnam.
Det främsta resultatet av mötet var följaktligen en viljeförklaring att ”förbättra samarbetet för att säkerställa leveranskedjor … och främja säkra, stabila produktionskedjor och leveranskedjor mellan de två länderna.”
För Kinas del tjänar viljeförklaringen till att värna om den egna industrin. Frederick Burke på advokatfirman Baker McKenzie förklarar för Bangkok Post att det troligen är ett sätt för Peking att förhindra att kinesiska producenter lämnar Kina.
En pragmatisk utrikespolitik
Carnegie Endowment for International Peace skriver att Vietnam har fått beröm för sin förmåga att ”dela upp” sin politik gentemot Kina, genom att inte blanda ihop samarbeten kring ämnen som handel och infrastruktur med deras maritima tvister.
Neutralitet och pragmatism präglar således till stor del Vietnams utrikespolitik.
I landets senaste vitbok över sitt nationella försvar från 2019 håller Vietnam fast vid sina principer om att inte ingå i allianser, inte ha utländska militärbaser på sitt territorium, inte gå ihop med ett annat land mot ett tredje och att inte använda eller hota om att använda våld i dess internationella relationer.
Anledningen till att Vietnam inte ingått ett strategiskt partnerskap med USA som de gjort med Ryssland och Kina tros vara för att inte komma på kant med Kina, för att inte störa det strategiska samarbetet länderna emellan.
Vietnam har också starka band till både Japan och Sydkorea, och även till EU som man ingick ett frihandelsavtal med 2020. Landet har dessutom strategiska partnerskap med fyra EU-länder samt Storbritannien. När tillförlitligheten till Ryssland som främsta säkerhetspartner blivit alltmer skör, lär de strategiska partnerskapen med demokratiska länder öka i intensitet och omfång.
Kina må vara ideologiskt likasinnat men utgör också det största militära hotet mot Vietnam. Konflikten mellan ideologi och säkerhet, samt balanserandet av övriga behov, syftar till att säkerställa en pragmatisk hållning i vietnamesisk utrikespolitik.
