Analys av rapporten om de misskötta fallen Gui Minhai och Dawit Isaak

Denna text publicerades först på Safeguard Defenders den 1 november under rubriken ”Analysis – Swedish parliament’s report on mismanagement of Gui Minhai and Dawit Isaak case”.

Den är skriven av Susanne Berger och Magnus Fiskesjö, och översatt till svenska enligt överenskommelse med Safeguard Defenders.

Under de senaste 30 åren har vi hanterat en mängd olika svenska utredningar inom mycket känsliga ämnen, inklusive flera fall av personer som varit saknade under lång tid. Som en del av denna process har vi gått genom och analyserat en mängd statliga offentliga utredningar (SOU) – den svenska regeringens officiella utredningsrapporter.

Tyvärr måste vi dra slutsatsen att den länge efterlängtade granskningen av det offentliga Sveriges hantering av fängslandet av två svenska medborgare utomlands – den svensk-eritreanska dramatikern och författaren Dawit Isaak, som hållits fängslad i Eritrea utan åtal eller rättegång sedan 2001, och den svenska förläggaren Gui Minhai som 2015 kidnappades i Thailand av kinesiska säkerhetsstyrkor och därefter spärrades in i Kina på falska anklagelser – inte lever upp till förväntningarna.

Denna minimala rapporten, som är resultatet av en över tolv månader lång utredning, är inte särskilt hedersam för den kommitté som sammanställt den. Än värre så gör den inte heller de två frihetsberövade svenska medborgarna och deras familjer rättvisa; de som desperat väntat på signaler om att den svenska regeringen ägnar deras fall den vikt de förtjänar och visar en vilja att använda alla till buds rimliga stående medel.

Istället är det budskap som förmedlas i kommitténs rapport märkligt blekt, och återspeglas väl i de livlösa och dystra grå toner som präglade presentationen av innehållet vid en allmän presskonferens en tidig fredagsmorgon.

Trots att kommitténs ordförande Helena Jäderholm, en respekterad jurist och tidigare domare vid Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (ECtHR), gjorde sitt bästa för att liva upp anförandet, så var intrycket av hennes presentation egendomligt oinspirerande.

Inte ens Jäderholms uppenbara förfäran inför det faktum att – i motsats till den svenska regeringens tidigare garantier – kommittén inte tilläts granska all dokumentation i Dawit Isaaks fall med hänvisning till ospecificerade sekretessbestämmelser, lyckades tända en gnista bland de omkring dussintalet representanter från svenska medier som närvarade. Det betyder i princip att regeringen hindrade kommittén från att utföra viktiga delar av uppgiften som den ålagts. Bara detta borde ha gett upphov till en livlig diskussion.

Vår inledande sökning på “tyst diplomati” gav inga träffar i texten. En närmare undersökning bekräftade att denna “utredning” mer eller mindre är en sammanfattning av de officiella åtgärder som Sverige vidtagit genom åren, utan ingående analys av deras effektivitet eller detaljerade rekommendationer för hur man ska bryta det rådande dödläget.

Det överläts sedan till den nytillträdde utrikesministern Tobias Billström att sammanfatta vad alla vet men få öppet vågar erkänna – hur det faktum att den svenska regeringen inte lyckats få vare sig Dawit Isaak eller Gui Minhai frisläppta, eller ens komma över pålitlig information om deras fysiska hälsa eller tillhåll, måste betraktas som ett grundläggande misslyckande, även då man beaktar de extremt svåra utmaningar som föreligger när man har att göra med inte bara en utan två totalitära regimer.

Från den ljusa sidan så var det betryggande att höra hur, enligt kommitténs bedömning, officiella svenska ansträngningar inte kommunicerats ut under åren, och att svenska tjänstemän har ägnat sig åt de bägge fallen med “intensitet och stort engagemang.” Men kommitténs rapport innehåller inga meningsfulla detaljer om de faktiska effekterna av dessa intensiva ansträngningar, och ingen kommentar till det strategiska misslyckandet med att hålla fast vid policyn om tyst diplomati som, i Dawit Isaaks fall, inte gett några synbara resultat på över 20 år.

Det saknas också en ordentlig utvärdering av den svenska regeringens mer nyligen fattade beslut om att försöka skapa ett konstruktivt “engagemang” med Eritrea, samtidigt som man inte får de minsta eftergifter i utbyte från den eritreanska regimen.

Rapporten innehåller inte heller någon detaljerad granskning av den svenska utrikesministerns roll i den svenska åklagarmyndighetens upprepade vägran att inleda en brottsutredning mot de eritreanska styrande för brott mot mänskligheten. För att inte nämna hur Sverige sedan 2018 inte har fått någon respons från den kinesiska regeringen angående sina förfrågningar om bevis för att Gui Minhai lever, eller någon formell dokumentation rörande hans rättegång och fällande dom för den påstått “olagliga underrättelseverksamhet” som 2020 gav honom ett tioårigt fängelsestraff.

Istället drar kommittén, genom en förmildrande underdrift, slutsatsen att det trots alla uppriktiga ansträngningar fanns “vissa brister” i den officiella svenska hanteringen av de två fallen.

Dessa innefattar ett misslyckande att skapa en heltäckande sammanställning av relevant bakgrundsfakta, otillräcklig analys och utvärdering av tillämpbara inhemska och internationella rättsmedel (vilket istället använts i flera år, till exempel i Dawit Isaaks fall av hans svenska juridiska team, med mer nyligt stöd från en internationell sammanslutning av människorättsorganisationer ledd av Raoul Wallenberg Centre for Human Rights i Montreal, Kanada), och sist men inte minst ett allvarligt misslyckande i utrikesministerns interna och externa kommunikation.

För utomstående observatörer kanske detta låter lite förbryllande, men inte allt för illa i det stora hela. Men dessa “vissa brister” innebar i realiteten följande: Dawit Isaaks arrestering 2001 påverkade knappt arbetet i den svenska utrikesministerns konsulära organisation (vilken har som uppgift att bistå svenska medborgare utomlands) – trots det faktum att han var svensk medborgare sedan 1992. Det tog månader innan svenska diplomater ansåg det nödvändigt att göra vissa efterforskningar för hans räkning.

När han släpptes från fängelset 2005 – i vad vi nu vet bara var en preliminär frigivning – så ledde vårdslösa, självbelåtna kommentarer från svenska tjänstemän till att Dawit nästan omedelbart fängslades igen. Han har aldrig hörts av sedan dess.

Likaledes, istället för att ge Gui Minhai ordentligt diplomatiskt skydd, visade sig beslutet att förflytta honom till Peking för medicinsk undersökning med tåg efter hans initiala frisläppande från ett kinesiskt fängelse 2017, istället för att välja ett säkrare transportsätt, det vill säga en diplomatbil, vara katastrofalt.

Det lika katastrofala beslutet av den tidigare svenska ambassadören i Peking, Anna Lindstedt, att acceptera erbjudandet från två kinesiska representanter av okänd bakgrund att ge Gui Minhais dotter Angela Gui ett jobberbjudande i utbyte mot att hon tonade ner sitt offentliga engagemang i sin saknade pappas sak, nämns endast i förbigående. Det är fortfarande oklart i vilken utsträckning tjänstemän vid det svenska utrikesministeriet hade om detta försök.

Det största avslöjandet verkar vara tidigare statsminister Stefan Löfven 2017 tog upp frågan om fängslandet av Gui Minhai med Kinas premiärminister Xi Jinping direkt, men utan att nämna Gui vid namn. Rapporten säger dock ingenting om huruvida Löfven borde ha rest till Kina från första början, utan att först få garantier om Gui Minhais frigivning.

Det är tydligt att kommittén inte vill ge sig in i någon sådan detaljerad granskning. Istället verkar den nöjd med att röra sig vid ytan, utan att skapa allt för många vågor. Som Helena Jäderblom sade i sin presentation, så förbli kommitténs medlemmar under sekretess i vissa avseenden, men enbart detta kan inte vara orsaken till den övergripande vagheten och bristen på djup i rapportens slutsatser.

Nog måste både Dawit Isaaks och Gui Minhais fall ha inneburit kontakter med svenska och utländska representanter för underrättelsetjänster – men inga sådana nämns i rapporten. Källhänvisningar till kommunikation med utländska enheter är anmärkningsvärt frånvarande.

Vi får heller knappt veta någonting alls om den kanske viktigaste forumet av dem alla, EU, som Gui Minhai också förblir medborgare i. Det har förekommit antydningar i pressen om hur förvånade EU-länder varit som lagt märke till Sveriges passivitet, ändå har svenska myndigheter hävdat att kanalerna inom EU har används.

Rapportens avsnitt för rekommendationer är lika korthugget och ofullständigt som den föregående texten: Förbättra intern och extern kommunikation; samla all relevant fakta (rapporter från Safeguard Defenders och Reportrar utan gränser visar vägen); läs på om era rättsliga möjligheter (vilket utgör en bekräftelse, om än underförstått, att allt inte står rätt till i regeringens hantering av de två fallen).

Man kan inte låta bli att undra vilken roll misslyckandet att bocka av ens dessa mest grundläggande saker spelar för allvaret i det svenska utrikesdepartementets agerande. Kommittén har inte heller någonting att säga om vilken roll offentlig och öppet arbete kan eller borde spela i de framtida officiella ansträngningarna att säkra Dawit Isaaks och Gui Minhais frisläppande.

Alla förhoppningar om att svenska myndigheter skulle kunna använda sig av kommitténs granskning som en viktig markör, en ny drivkraft för att söka ett bredare, och möjligen mer effektivt förhållningssätt, framstår som avlägsna. Men å andra sidan var förhoppningarna om ett sådant utfall inte särskilt starka från början.

Även om rapporten erbjuder en hjälpsam sammanfattning och en användbar översikt över olika rättsliga och administrativa aspekter rörande de två fallen, så misslyckades kommittén med sin allra viktigaste uppgift: Att ta tillfället i akt att ge en heltäckande, osminkad bedömning av regeringens agerande fram till idag och peka ut en mer specifik väg framåt mot en möjlig lösning på Gui Minhais och Dawit Isaaks tragiska prövningar.

Som sådan så är rapportens användningsområden begränsade. Detta är särskilt olyckligt eftersom kommittén intervjuade flertalet ledande aktivister med personlig erfarenhet som, genom ingående detaljer, förklarade vilka misstag som begåtts, vilka möjligheter man gått miste om, och i vilka fall inkompetens lett till otaliga dröjsmål som äventyrat ansträngningarna att hjälpa Gui Minhai.

Dessa experter framhöll även bristerna i bilateral och multilateral diplomatisk kommunikation som regeringen kunde ha använt sig av för att hjälpa Gui, samt hur man kan agera bättre framöver, inklusive användningen av specifika hävstänger som åtminstone kan se till att Gui Minhais villkor förbättras även om han inte friges.

Inget av detta nämns i rapporten, vilket gör att den i sin nuvarande form inte har någon möjlighet att bidra till framtida förbättring av regeringens framtida hjälp till politiska fångar som Gui Minhai och Dawit Isaak.

Susanne Berger är Senior Fellow vid Raoul Wallenberg Centre for Human Rights (RWCHR).

Texten är översatt av Petra Lindblom och redigerad av Jojje Olsson.