Bearbetad extern textI dag släpps boken ”Draken: När Kinas pengar och spioner kom till Sverige” av Tobias Andersson Åkerblom, grävande journalist på Göteborgs-Posten med stor erfarenhet av att skriva om Kina.
Kinamedia publicerar med tillåtelse av förlaget Mondial nedan ett utdrag från boken som behandlar det kinesiska företagets Geelys etablering i Göteborg. Skiljetecken och indelningen av styckena har redigerats något för att passa formatet.
På ett advokatkontor i centrala Göteborg träffar anställda på stadens näringslivsbolag, Business Region Göteborg, företrädare för Geely en förmiddag under våren 2018. Affären om företagets planerade innovationscenter är äntligen färdig. Det är ett avgörande prestigeprojekt för alla inblandade, med backning ända uppifrån Rosenbad, som ska bidra till att ta stadens fordonsindustri in i framtiden.
I Göteborg är man stolta över att Geely väljer staden för sin europeiska storsatsning. Det är ”ett tydligt bevis på stadens kompetens och innovationsförmåga” och på att Göteborg ”håller världsklass” när det gäller att utveckla framtidens hållbara transporter.
Den här dagen ska pengarna för marken finnas på kommunens konto – och markera slutet på ett långt race där den svenska byråkratin har stötts mot kinesisk snabbfotad entreprenörskultur. För att understryka detta har Geelys projektledare för bygget skickat ett mejl med en artikel och en tydlig signal till sina svenska samarbetspartners strax innan affären gått i lås. I ämnesraden har han skrivit: ”Vad kineser kan göra på nio timmar”. Artikeln handlar om bygget av en hel tågstation.
Men nu är det alltså klart. För att fira framgångarna har det kinesiska företagets advokater bjudit in kommuntjänstemännen till påsklunch. ”Det var framför allt väldigt roligt att det var klart” säger en av cheferna på det kommunala näringslivsbolaget.
Lunchen börjar klockan halv tolv, med champagne. Geely har anledning att fira. De har just gjort en väldigt bra affär. ”Är det vanligt att ni blir inbjudna till luncher med champagne?” frågar jag kommunchefen.
”Nej, nej, det har nog aldrig hänt … utan det är ju ett val som de får stå för, så att nej, det har inte hänt vare sig före eller efter”, svarar han. Det är en fråga som väcker ont blod. Chefen själv och det kommunala bolagets kommunikationsansvarige ringer senare upp mig och anklagar mig i hårda ordalag för att ägna mig åt oseriös kvällstidningsjournalistik. De vill ändra citat och prata med min redaktör. Chefen vill också förtydliga att han inte själv drack någon champagne, trots att det bjöds.
Jag har nyligen börjat arbeta som granskande reporter på Göteborgs-Posten och bestämt mig för att ta reda på hur det egentligen gick till när Geely fick möjligheten att ta över den attraktiva marken vid Göta älvs norra strandkant och påbörja sitt bygge på rekordtid. Förutom kopplingen till Kina som är allmänt intressant, finns det också en fingervisning om att det kan finnas något att gräva i. När affären klubbades gjordes nämligen en anteckning, på begäran av en av politikerna som sitter i styrelsen för det kommunala bolag som sålt marken. ”Beslutet är fattat utifrån affärens särskilda art och riksintresse och under stor tidspress.”
Efter att Gui Minhai – som bodde i Göteborg när han levde i Sverige – förts bort för andra gången, någon månad innan lunchen med champagne, har kommunpolitiker runt om i landet börjat uttrycka tvivel om sina samarbeten med Kina. Den dramatiska händelsen och andra saker som har hänt i närtid, har till slut fått frågan om hur man egentligen ska se på Kinas inflytande i Sverige från ett säkerhetsperspektiv att börja vakna till liv. Bland annat har spionfallet Dorjee Gyantsan seglat upp och en annan västkustkommun, Lysekil, har nyligen fått propåer av ett kinesiskt militärkopplat bolag som vill bygga en jättestor ny hamn, vilket väckt omfattande debatt.
Men i Göteborg lyfts Geelyaffären fram som en framgångssaga, både av kommunen och av Sveriges statsminister. Det finns inga planer på att klippa banden till Kina. Dessutom upprepar både företrädare för Kina och Geely att det ju handlar om ett privat bolag, så det har inget att göra med politik. Istället för att fjärma sig från Kina gör kommunen sitt yttersta för att skapa ett snabbspår åt det kinesiska bolaget som äger Volvo.
Att kommunen varit villig att låta andra intressen stå åt sidan framkommer ganska snart. Under de röda varvskranarna ute vid kajen på Lindholmen, beläget på den centrala delen av Hisingen, har Geely grävt upp marken i förberedelse för att de ska börja bygga. Men precis i kanten av området ligger en stor ljusblå fabriksbygg- nad. Det är en del av de gamla Götaverken och industriell tillverkning har skett här i olika former ända sedan 1800-talet.
Företaget som driver verksamheten i dag tillverkar pannor för industriellt bruk och har funnits på plats i över 40 år. Egentligen hade de rätt att vara kvar i lokalen flera år efter att Geely planerat att börja bygga. De kunde alltså ha stoppat hela projektet. Därför hade kommunen varit tvungen att köpa ut bolaget för nästan 50 miljoner kronor. ”Inga toppensiffror”, som en av kommunens chefer själv uttrycker det.
Det kommunala bolaget som säljer marken till Geely heter Älvstranden utveckling men kallas kort och gott för Älvstranden. Dess kontor ligger precis intill tomten där Geelys massiva komplex ska växa fram. Här träffar jag bolagets vd, Lena Andersson. Det har då gått ett drygt år sedan marken sålts och genom fönstren ser man redan hur den första av byggnaderna tornar upp sig. Taket är lagt och inredningen har påbörjats.
Lena Andersson har själv lyft fram sitt kommunala bolags förmåga att sköta förhandlingarna med Geely diskret och ”jobba i glappet mellan det privata och det offentliga” som en förutsättning för framgång i affären.
”Vi förstår den privata affärslogiken och den offentliga världen och kan länka mellan de här och vara en part som väldigt effektivt får till utveckling av mark för stadens räkning. Så detta är väl ett alldeles utmärkt resultat utav det” säger hon.
”Ni är ju ändå en helt offentlig verksamhet” poängterar jag. ”Ja, absolut. Och det var ju något som vi var väldigt tydliga med Geely om inledningsvis” säger Lena Andersson. Hon upprepar och förstärker budskapet: gentemot Geely har de varit »extremt tydliga« med vad detta innebär. Det handlar inte om att ”runda några hörn” eller så.
Göteborgs stad har framför allt lyft fram de många jobb som projektet ska bidra med, bland annat i en redogörelse på det kommunala näringslivsbolagets hemsida om det som ledde fram till avsiktsförklaringen i Kina året innan markförsäljningen. ”När bläcket torkat fanns det papper på kinesiska investeringar för miljardbelopp och uppskattningsvis minst 1 500 nya jobb i Göteborg i ett första steg”, hade Business Region Göteborg skrivit.
Detta är ett budskap som också kommunstyrelsens ordförande hade upprepat i en debattartikel, fast med en ännu mer tvärsäker – och tilltagen – slutsats. Enligt Ann-Sofie Hermansson skulle innovationscentret i själva verket ”generera 3 500 högkvalificerade jobb”. Ett annat kommunalråd hade beskrivit det som en väldigt stor investering med ”flera tusentals nya anställda”.
Men en av de första saker som händer när jag börjar jobba på GP är att jag pratar med en före detta kommunikationschef för ett av Geelys bolag i Sverige, Stefan Lundin, som för en kort period börjat jobba för kommunen men snart ska gå tillbaka till det kinesiska företaget. Han har en helt annan uppfattning om vad man egentligen skrev under på i Kina.
”Jag uppfattade det som att det från Geelys sida var det här fotot som var det viktiga med ceremonin. Pappret är ganska intetsägande, det spelar inte så stor roll” säger Stefan Lundin. Fotot som han syftar på är det där Stefan Löfven står och ler tillsammans med bland andra kommunstyrelsens ordförande och Geelys ägare Li Shufu.
”Varenda gång kommunala tjänstemän krånglar eller förhalar så kommer det där fotot fram. Titta, det är statsministern, det är ett prioriterat projekt!”
Å ena sidan: ”papper på” tusentals jobb. Å andra sidan: ”ganska intetsägande”. Vad var det som kommunen och Geely egentligen kom överens om?
—
För att kartlägga kommunens hantering av Geelyaffären går jag igenom tusentals sidor med e-post, protokoll, beslut och andra allmänna handlingar. I dem finns inte en rad som garanterar några jobb till Göteborg. Faktum är att de allra flesta av medarbetarna som kommer att få plats i byggnaderna, när de är färdigställda, redan jobbar i Göteborg när affären blir klar. Och det kommer senare visa sig att en stor del av de övriga arbetsplatserna ska hyras ut till ett externt svenskt företag som driver kontorshotell.
Det är alltså inte fysiskt möjligt för Geely att få in så många nyanställda som utlovats i innovationscentret. Det handlar definitivt inte om 3 500 nya högkvalificerade jobbtillfällen, som kommunstyrelsens ordförande påstår. Hon vill inte medverka i någon intervju om affären, då hon har slutat när jag håller på att granska detta för tidningens räkning.
I mejlkorrespondens framgår det dock att Geely bidragit till förvirringen. Först hade kommunen fått uppfattningen att det skulle finnas 5000 arbetstillfällen. Sedan 4 500. Sedan 3 500. Strax innan avsiktsförklaringen i Kina skrev Geely att man räknade med 1 200 ”nya” jobb. Men i pappren som signeras på plats i Hangzhou nämns inte jobben alls.
Högsta chef för det kommunala näringslivsbolaget är Patrik Andersson. Han säger att formuleringen som de använt, att det ”fanns papper” på nya jobb till Göteborg, inte syftade till att antyda att det skulle finnas några garantier om detta. ”Vi jobbar inte så med garantier på nyanställningar, utan vi litar på företagen”, säger han.
Han konstaterar att få företag kan göra sådana utfästelser och att de helt enkelt får ”titta på de formuleringarna”: ”Det är möjligt att vi har uttryckt oss fel.”
Det som däremot framgår i avtalet är att kommunen, genom just näringslivsbolaget, ska koordinera stöd till Geely och använda sina relationer med myndigheter och andra delar av det svenska samhället till det kinesiska företagets fördel. Ett arbete som drar igång direkt efter signeringen. Bland annat tar Geely hjälp av näringslivsbolaget för att riva upp ett förbud som kommunens miljöförvaltning nyss utfärdat mot provkörning av bilar – något som boende i området absolut inte vill – och att ordna en egen färjehållplats precis vid kajen intill det blivande centret.
Men exakt vad som diskuteras under alla möten som hålls mellan kommunen och Geely är omöjligt att ta reda på i efterhand, eftersom nästan inga av dem dokumenteras. Genom mejlkorrespondens och anteckningar kan man dock följa hur den viktigaste frågan växer fram: försäljningen av marken. Geely betalar i slutändan 358 miljoner kronor för att köpa den attraktiva tomten. Vid närmare granskning ska det visa sig vara ett vrakpris.
Redan innan kommunens första resa till Kina, under våren 2017, hade frågan varit uppe. I minnesanteckningar från den tiden framgår det att Geely är intresserade av att köpa ”råmark”, men kommunen säljer normalt bara färdigutvecklade byggrätter. ”Om vi ska sälja råmark så önskar vi få någon form av kompensation för värdeförlusten”, hade en tjänsteman på fastighetsbolaget Älvstranden antecknat efter ett internt möte.
Råmark är mark där det ännu inte finns någon detaljplan. Att sälja sådan mark innebär generellt att kommunen får sämre betalt. Men försäljningen ska gå så fort att kommunen inte hinner utveckla marken och ta fram en detaljplan innan affären. Det kommunala bolagets egen värdering av en mindre markplätt på samma fastighet, som gjordes under de tidiga diskussionerna, visar exempelvis att Göteborgs skattebetalare borde ha fått hundratals miljoner kronor mer för marken om den sålts i ett senare skede.
”Det är ju därför vi helst inte vill göra de här jättetidiga affärerna, men vi kan ju inte bromsa utvecklingen för att vi vill hinna med att utveckla allting”, säger vd:n på Älvstranden, Lena Andersson, när jag intervjuar henne i bolagets kontor vid Geelybygget. Men villkoren var, även bortsett från det, mycket gynnsamma för det kinesiska företaget. I en anteckning, som vd:n senare förnekar all kännedom om, beskrivs affärsupplägget som ”en god gest”.
Om man går igenom stadsrevisionens rapporter så framgår det att de har en del synpunkter på hur kommunen har hanterat Geely- affären. Framför allt är det tidsramen och pressen på snabb hantering som bidrar till bristerna som revisorerna ser. Underlagen som Älvstrandens politiska styrelse får ta del av är inte tillräckliga för att fatta sakligt underbyggda beslut.
Eftersom affären är så känslig lämnas mycket information över muntligt istället för att dokumenteras skriftligen. ”Intervjuer visar att beslutsunderlag tas fram under både tidspress och politisk press samt i transaktioner med mycket känsliga detaljer”, skriver stadsrevisionen i en rapport.
Allting går väldigt fort, med återkommande extrainkallade telefonmöten som bestäms på kort varsel. Det är inte som det brukar, då man annars jobbar långsiktigt och försiktigt i handläggningen av en så här stor och viktig markaffär, poängterar en av politikerna i Älvstrandens styrelse. Faktum är att informationen som styrelsen får ta del av inte bara är knapphändig, som stadsrevisionen konstaterar. Den utelämnar också viktiga fakta.
Den information som styrelsen får innan man klubbar affären är att Geely planerar att uppföra byggnader med en total byggyta på 85 000 kvadratmeter på tomten. Det leder till att prislappen landar på 358 miljoner kronor. Redan i förväg vet dock tjänstemän på Älvstranden att Geely planerar att bygga nästan 20 000 kvadratmeter mer än så. Det framgår i två olika mejl som skickas under hösten 2017 till Älvstranden, både från Geely själva och från stadsbyggnadskontoret.
När styrelsen förhört sig om huruvida prislappen följer en marknadsmässig värdering har de fått tydligt besked från tjänstemännen om att det är så. Detta hade också stämt om byggytan varit sanningsenlig. Men inte i verkligheten, när den planerade byggnaden är 104 000 kvadratmeter. Älvstrandens egen kalkyl visar svart på vitt att man inte säljer till marknadspris.
Geely skulle egentligen ha betalat uppemot 70 miljoner kronor mer. Det är detta upplägg som beskrivs som en ”god gest” i en tjänsteanteckning – man behöver inte betala extra om man får rätt att bygga mer än vad man kommit överens om. Om kommunen hade sålt marken så som man brukar, med färdig detaljplan, så hade grundpriset blivit högre. Men man hade dessutom varit tvungen att ta extra betalt om byggnaderna blivit större än väntat. Nu finns inga sådana formella krav. Geely har alltså sannolikt fått marken hundratals miljoner billigare i ett första steg, och sedan fått ytterligare en miljonrabatt.
Inne på Älvstrandens kontor förklarar vd:n Lena Andersson att det kanske inte hade blivit någon affär alls om man dragit det i långbänk och försökt förhandla om priset. Risken att gå miste om affären, och de ekonomiska konsekvenserna som skulle följt på det, var ”mycket större” än att få de här miljonerna. ”Det kan man lasta oss för, att ha en affärsstrategi och göra den bedömningen, men vi gjorde valet att det var viktigare att landa ned affären än att störa den med den här sidoinformationen.”
Experter sågar resonemanget som ”orimligt” och menar att det i själva verket handlar om en helt ny affär som skulle ha förhandlats på nytt. De slår också fast att agerandet blir ett gynnande av företaget och att Älvstranden rundat sin politiska styrelses makt.
En ledande oppositionspolitiker anser att marken sålts ”alldeles för billigt”. Men kommunledningen håller samma linje som Älvstranden. Kommunstyrelsens ordförande, moderaten Axel Josefson säger till en av mina kollegor att han är både ”glad och positiv” över Geelys påbörjade etablering. Och att kommunen inte brutit mot några lagar: ”Man kan väl säga att det fanns en risk att det inte skulle bli en affär alls.”
—
En skog av armeringsjärn sticker upp ur cementen som hällts på marken. En grävskopa kör runt bland byggarbetarna i neongula västar och några våningar upp på den nästan färdigställda första byggnaden står en av deras kollegor och pratar i telefon. Ned mot vattnet finns en del av tomten där ett tiovåningshus ska byggas så småningom, ett högprofilerat hotell i samarbete med den i medierna frekvent förekommande norske miljardären Petter Stordalen. Hela hotellet ryms gott och väl inom de tusentals kvadratmeter som Geely fått på köpet.
Efter Geelys hårda ord på presskonferensen några år tidigare valde kommunen alltså både att lägga in en extraväxel för att lösa företagets behov och bland annat att sälja attraktiv mark på ett sätt som man inte vanligtvis gör. Utöver Göteborgs bidrag till att hjälpa den kinesiska biljätten så bestämmer sig också staten under den här tiden för att bidra med över en halv miljard kronor till ett labb som ska utveckla framtidens elfordon i Göteborg, i samarbete med både Geely och Volvo. Detta för att övertyga det kinesiska företaget om att Sverige är rätt land att satsa i.
Tre av fyra av de inblandade företagen är kopplade till Geely och personen som av staten får ansvaret för att driva projektet är urprungligen anställd av den kinesiska biljätten. I båda fallen används i förlängningen svenska skattepengar till att hjälpa Geely att utveckla spjutspetsteknik. Men förutsättningen för Geelyaffären var dels att den skulle skapa jobb i Göteborg, något som alltså i grunden bara byggde på gissningar.
Ytterligare en, mer grundläggande, förutsättning för de här satsningarna har upprepats både av företaget självt och av företrädare för den kinesiska staten. Det handlar om bilden av vad Geely egentligen är, och därmed vilka det är som de svenska skattepengarna gynnar: ett privat företag utan band till Kinas kommunistregim.
”Draken – när Kinas pengar och spioner kom till Sverige” (288 sidor) kan beställas via bland annat Adlibris. Tobias Andersson Åkerblom kan följas och kontaktas via Twitter.
