Kinas ambassadörer använder nu allt oftare även i utlandet det orwellska “nyspråk” som annars bara hörs på hemmaplan där ingen kan säga emot.
Kinas ambassadör i Paris, Lu Shaye, insisterade för några dagar sedan i direktsändning i fransk TV att det taiwanesiska folket helt enkelt har fel uppfattning, när de inte vill bli annekterade av Kina.
Och lösningen är en omskolningskampanj (på franska: rééducation) för att korrigera dem!
Precis som hemma i Kina, där det bara får finnas en “korrekt” åsikt — det vill säga kommunistpartiets.
Kampanjen för att möblera om i huvudet på 23 miljoner taiwaneser ska ske efter det att Taiwan först annekterats militärt. Eller som på den kinesiske ambassadörens nyspråk: ”Efter återföreningen med Taiwan, ska vi omskola Taiwans befolkning.”
Världen runt kippade man efter andan. Upprepade opinionsundersökningar visar ju att långt över 90 procent av taiwaneserna inte vill bli en del av Kina. Taiwans folk har dessutom i fullt demokratiska val röstat fram en egen regering som står för samma linje.
Men den djupt intoleranta kinesiska regimen har förstås ingen respekt för att folket i Taiwan kan ha en egen, annorlunda åsikt. Precis som på hemmaplan, vill man inte erkänna att taiwaneserna kan känna oro eller rent av avsky för det repressiva och grymma system som Kina fastnat i under kommunistpartiets styre.
Eller ännu mer konkret, att taiwaneserna bevittnat på första parkett, hur Hongkong behandlats sedan 2019 då Pekingregimen brutalt krossat demokratirörelsen, stängt igen oberoende medier, avskaffat yttrandefriheten och fängslat alla kritiker.
Detta alltså i Hongkong, som man lovat skulle få fortsätta som tidigare ända till år 2049. Inte konstigt att knappt någon i Taiwan längre tror på Kina.
Men för herr Lu är istället taiwaneserna “vilseledda” — av sin egen fria press och fria demokratiska debatt! Det vill säga, exakt det som inte finns i Kina, och som taiwaneserna värdesätter!
Men nej, nej, de är “vilseledda”, och behöver korrigeras, med en omskolningskampanj.
Ominous interview re Taiwan by PRC ambassador to France:
1. Says (earlier in the interview) that possibility of invasion "is always there"
2. Says "reunification" will be followed with "reeducation"
3. Accuses the DPP of spreading "extremist" propagandapic.twitter.com/oqSodKqXvK— Jimmy Quinn (@james_t_quinn) August 3, 2022
Vi vet vad en sådan “omskolning” betyder i praktiken — inte minst från Kinas moderna historia under Mao Zedong, men också från den kinesiska statens pågående folkmord mot 10 miljoner uigurer och deras grannfolk i västra Kina.
Det är en massiv, våldsam kampanj som bedrivs med med fångläger, tvångsarbete och permanent total övervakning. (Det kostar miljarder, men betalar sig genom exploateringen av regionens naturresurser: Bomull till våra kläder, silikon till våra solpaneler, och så vidare).
Folkmordet mot uigurerna är en enda jättelik omskolningskampanj. Målet är här att konvertera befolkningen både politiskt och etniskt — därför är det samtidigt ett folkmord enligt den gällande FN-konventionen från 1948.
Den uiguriska kulturen får inte längre finnas, utan ska ersättas med den kinesiska, i varje person och varje familj, precis som när Nordamerikas indianer skulle tvångsassimileras.
“Kill the Indian, save the Man,” som det hette då. Eller på dagens kinesiska kommunistiska nyspråk: Omskolning.
Kinas ambassadör i Paris vet ju om, att det sticker i öronen på oss i västerlandet. Hur kan han då så öppet, naket och arrogant tala om den kommande omskolningen av en hel nation? (Bland annat Xiao Qian, Kinas ambassadör i Australien, har varit inne på samma linje).
Delvis har detta att göra med att den kinesiska propagandamaskinen skickligt noterat problemen med islamistisk segregation i länder som Frankrike och Sverige. Och så försöker man, som ambassadör Lu gjorde i sin intervju, rättfärdiga kinesisk tvångsindoktrinering med den franska statens undervisning om republikens värdegemenskap.
Man utelämnar förstås huvudskillnaden att republiken Frankrike är byggd på tolerans som grundprincip, medan den kinesiska regimen förkroppsligar dess motsats med intoleransen som grundprincip. Därför har vi till exempel religionsfrihet, fria medier och annat som är totalförbjudet i Kina.
Konkret handlar det förstås om att Kinas ambassadörer står för partilinjen, och vill visa sig duktiga på att driva den offentligt vem som än säger emot. Man följer den nya vitboken om Taiwan, som predikar att det inte får finnas någon egen framtid för landet.
I vitboken har regimen till och med mage att utlova “självstyre, som i Hongkong,” trots allt som skett inför öppen ridå i staden, vilket förstås gör sådana löften till groteska skämt, en förolämpning mot alla tänkande varelser på planeten.
Men det är just det som är kruxet. Partiet definierar sanningen; vet hut!
Alla i Taiwan vet förstås redan allt detta — även om vitboken i sig officiellt bara talar luddigt om “missförstånden” hos Taiwans befolkning, och att dessa ska undanröjas (men inte hur).
Bakom detta väntar tvånget — alla kan också se de kinesiska stridsflygplan som kretsar kring Taiwan, som om de förbereder en invasion.
Den förbluffande arrogans som driver denna krigshets går tillbaka på partichefen själv, Xi Jinping, som också kommenderar Kinas militärmakt (som i Kina formellt står under kommunistpartiet, inte nationen).
Han leder dessutom personligen både folkmordet på uigurerna, och repressionen i Hongkong. Under sommaren gjorde han till och med ett slags triumfmarsch genom båda de underkuvade regionerna. Budskapet är uppenbart: kejsarmakten Kina är tillbaka, och Taiwan liksom resten av världen ska rätta in sig i ledet.
Vad herr Xi inte berättar är att hans kommunistparti innan det kom till makten 1949 faktiskt var kritiskt till Kina som imperium — till den grad att man ville återge självständigheten åt folk som erövrats av det kinesiska kejsardömet. Kinas kommunistiska parti var dessutom positivt inställt till ett oberoende Taiwan!
Men partiets motstånd mot den kinesiska imperialismen övergavs sedan av Mao Zedong och hans kumpaner. Dagens partihögkvarter under Xi Jinping vet allt detta, och de vet mycket väl, att tanken att Taiwan på något vis automatiskt eller självklart skulle tillhöra Kina, är ett nytt nationalistiskt påhitt.
Men de håller allt sådant hemligt från sin egen befolkning. Ultranationalismen och revanchismen tjänar partiet bättre. Den piskar upp nationalistiska stämningar, som partiet hoppas ska avleda det växande missnöjet med nolltoleransen mot Covid-19, med ekonomin, och så vidare.
Det vill säga en omskolning av den egna befolkningen utifrån principen att makt är rätt.
