Kostnaden för de tiotals miljarder PCR-test som utförts i Kina börjar kännas i framför allt lokala myndigheters budgetar. (Bild: dronepicr, CC BY 2.0 , via Wikimedia Commons)

Så mycket kostar Kinas åtgärder mot Covid-19

Att Kinas drastiska åtgärder för att stoppa smittspridningen av Covid-19 har påverkat landets ekonomi råder det inga tvivel om. Nyligen varnade premiärminister Li Keqiang för att det kommer bli svårt att uppnå den officiella målsättningen på 5,5 procents tillväxt för helåret 2022.

Detta efter mycket dyster ekonomisk statistik från april månad. Bland annat minskade industriproduktionen med 7 procent jämfört med månaden innan, och detaljhandeln tappade 14 procent på årsbasis.

Arbetslösheten ökade däremot, och särskilt allvarlig är trenden bland den yngre befolkningen. Bank of America varnade i veckan för att Kinas ungdomsarbetslöshet kan bli så hög som 23 procent i sommar, efter att drygt tio miljoner högskolestudenter tagit examen och ska ut på en jobbmarknad som plågas av lockdowns.

Mindre fokus har lagts på vad de faktiska åtgärderna i form av karantän, Covid-tester och annan medicinsk utrustning kostar kinesiska myndigheter. Nu visar dock flera uträkningar att det handlar om belopp stora nog att påverka såväl BNP-tillväxten som övriga välfärdstjänster.

Att Shanghai nyligen har lättat på restriktionerna innebär nämligen ingalunda att Kinas nolltolerans mot Covid-19 har nått sitt slut.

Bland andra Bloomberg rapporterade förra veckan tvärtom hur Kinas största städer håller att utveckla ny infrastruktur med målsättningen att alla invånare ska bo inom en kvarts promenad från en testation, för att kunna testas en gång var 48:e timme.

Vid sidan av tiotusentals testationer innebär det att mer personal måste värvas för att utföra testerna. Samtidigt tar åtgärderna forskares tid i anspråk vid bland annat toppuniversitet Tsinghua, där man är i färd med att utveckla robotar för att automatisera den del av testningen som sker med topsar av bomull.

I maj beräknade banken Huachang Securities att närmare 450 miljarder kronor spenderats på de tiotals miljarder PCR-tester som utförts i Kina sedan 2020, varav hälften av utgifterna ägde rum bara de fyra senaste månaderna.

Detta återspeglar en klar ökning av utgifterna för sjukvårdssektorn, som årets fyra första månader på nationell och lokal nivå uppgick till drygt 730 miljarder yuan eller närmare 1 100 miljarder kronor. Det var 7,5 procent mer än året innan, och 22 procent mer än 2019 som var det senaste året innan pandemin.

Enligt Nomura skulle det ta 8,4 procent av den kinesiska statsbudgeten i anspråk att testa 70 procent av befolkningen varannan dag. Banken uppskattar att kostnaderna för de obligatoriska testerna skulle motsvara 1,8 procent av hela Kinas BNP.

Nomura noterar även hur detta “tränger undan” andra statliga utgifter och dessutom medför kostnader i form av bortfall av arbetstid när alla invånare måste avsätta tid för att gå och testa sig varannan dag.

Det är heller inte helt klart vart notan hamnar. Som jag skrev på Kinamedia i mars, så subventionerade centralregeringen till en början de kostnader som ansågs krävas för att stoppa smittspridningen på lokal nivå.

Men samtidigt som de pandemirelaterade kostnaderna i år har ökat, så har en större del av dem fallit på lokala myndigheter.

Nikkei Asia påminner om hur mångmiljonstaden Suzhou, för att kontrollera ett mindre utbrott av Covid-19, spenderade 120 miljoner av de 620 miljoner yuan som man avsatt för åtgärder mot viruset under 2022 på bara fem dagar i februari.

För mindre välbärgade städer än Shanghai och Suzhou, så är det ännu mer problematiskt att avsätta pengar från budgeten för att tillmötesgå de krav som centralregeringen ställer på åtgärder för att stoppa smittspridningen.

På många platser har myndigheterna därför börjat låta invånarna betala för de obligatoriska testerna ur egen ficka, vilket har skapat utbrett missnöje.

Situationen försvåras ytterligare av att lokala myndigheters inkomster minskat betydligt som en följd av alla åtgärder mot Covid-19. Det beror delvis beroende på uteblivna skatteintäkter när produktion och konsumtion minskat.

Men främst beror det på en dramatisk minskning av intäkter från försäljning av mark till fastighetsbolag. Detta är den i särklass största inkomsten för lokala myndigheter i Kina – men i många städer har denna inkomstkälla i år minskat med över 80 procent i takt med att efterfrågan på fastighetsmarknaden har rasat.

I slutet av maj uppgav Nomura att lokala myndigheter står inför budgethål på omkring sex biljoner yuan, alltså närmare 9 000 miljarder kronor, på grund av minskade intäkter från skatte och markförsäljning.

Kostnaderna för Kinas nolltolerans är alltså inte begränsade till minskad produktion, konsumtion och högre arbetslöshet. Själva åtgärderna kostar också rejäla summor pengar, vilket riskerar dränera framför allt lokala myndigheters budgetar.