covid-19 i kina
Avspärrat bostadsområde i nordkinesiska staden Dalian. "Med gemensam ansträngning kan vi garanterat stå emot viruset", står det på den röda banderollen, medan den lilla varnar för att området är farligt och ingen bör uppehålla sig där. (Bild: Super Wang, CC BY-SA 4.0 , via Wikimedia Commons)

Så tär Covid-19 på Kinas ekonomi

Under mars har Covid-19 spridit sig snabbare i Kina än någon gång sedan pandemins utbrott för över två år sedan.

De drygt 30 000 nya fallen som denna månad registrerats vore förvisso fortfarande en droppe i havet i många andra länder, särskilt i relation till befolkningsmängden. Men i Kina ser det annorlunda ut, då myndigheterna fortfarande utövar en så kallad nolltolerans mot viruset.

Som en konsekvens har tiotals miljoner invånare befunnit sig i olika former av lockdowns de senaste veckorna. Samtidigt har arbetet för masstestning, smittspårning och efterlevnaden av utegångsförbud gått på högvarv.

Dessa åtgärder – som Kina vidtog redan under pandemins början, och sedan utvecklat ytterligare med tiden – har varit effektiva för att rädda många liv. Trots det senaste utbrottet så ligger antalet smittade i Kina under 150 000 och antalet döda är färre än 5 000.

Även om dessa siffror vore i underkant, så ser de betydligt bättre ut än i samtliga av världens större nationer. Samtidigt har Kinas ekonomi under de två år som pandemin pågått kunnat växa med över 10 procent, jämfört med 2,4 procent i USA och 0,4 procent för världens utvecklade ekonomier.

Men medan stora delar av världen nu öppnar upp och slopar tidigare restriktioner, så kommer allt fler varningar för att Pekings beslut att hålla fast vid “nolltolerans” börjar ta ut sin rätt på landets ekonomi.

På kort sikt verkar problemet vara mest allvarligt för lokala myndigheter. De förväntas nämligen på egen hand bekosta vårdplatser, testkit och annan utrustning som krävs för att stoppa smittspridningen.

Med tanke på att dussintals lokala tjänstemän redan har straffats för att inte ta denna uppgift på allvar så läggs enorma resurser på att helt kväva viruset i sin linda, vilka ibland kan framstå som både överdrivna och irrationella.

Exempelvis bedriver man på vissa håll omfattande testning inte bara av människor och djur, utan även av fiskar och musslor:

Allt detta arbete är givetvis kostsamt. Staden Suzhou, som ligger i närheten av Shanghai, meddelade i mitten av mars att man spenderat 150 miljoner kronor en månad för att hålla viruset stången. Och då har staden inte ens haft något större utbrott.

Vid pandemins början subventionerade Peking åtgärder man ansåg nödvändiga för att stoppa smittspridningen, men sedan i fjol måste myndigheter stå för notan på lokal nivå.

För Suzhou, Shanghai eller andra relativt välbärgade städer så leder inte detta till någon omedelbar kris. Men för fattigare områden i Kina, där budgeten för sjukvård är flera gånger längre, så är det mycket svårt att täcka kostnaderna för den utrustning som krävs för att tillmötesgå centralregeringens krav.

Bland annat ska alla städer med en befolkning mindre än fem miljoner ha kapacitet att testa samtliga invånare på bara två dagar.

Detta ska finansieras samtidigt som oron på fastighetsmarknaden leder till att lokala myndigheters inkomst från försäljning av mark minskar, tillsammans med en allmän nedgång i ekonomisk aktivitet på grund av de lockdowns som man tvingas implementera.

Just denna minskning av konsumtion och annan affärsverksamhet börjar också märkas av på ekonomin, särskilt i en tid då landet har som målsättning att skapa en mer livskraftig tillväxt baserad på just konsumtion istället för statliga investeringar i infrastruktur och byggsektor.

Allt från biobesök och restaurangbesök har minskat drastiskt. Turistsektorn – där stora investeringar skedde innan pandemin – har sedan länge legat i träda, och fått ännu en spik i sin kista i och utvecklingen i mars månad.

Enligt Goldman Sachs påverkar nuvarande restriktioner områden som står för över 30 procent av Kinas totala BNP. Vid sidan av stängda butiker, skolor och kontor så drabbar detta även produktion och export.

I Shenzhen, känd som Kinas främsta teknikstad, fick Apples främsta underleverantör Foxconn tillfälligt stänga ner sin produktion. Samma öde drabbade biltillverkare som Toyota och Volkswagen, när miljonstaden Changchun i Kinas nordöstra rostbälte sattes i lockdown.

Till och med Tesla, som satsat stort på den kinesiska marknaden, tvingades stänga ner sin fabrik i Shanghai under två dagar i mitten av mars.

Enligt Bloomberg har minst 28 företag som är listade på Kinas börsindex tvingats stoppa sin verksamhet under mars, i olika grader av omfattning och med olika konsekvenser för deras balansräkning beroende på vart i landet de är baserade.

Sammanlagt har nya fall i mars observerats i 28 av Kinas 31 provinser, administrativa regioner och städer med provinsstatus. Enligt Goldman Sachs har Jilin, Shanghai, Guangdong, Jiangsu och Shaanxi drabbats värst.

Banken varnar vidare för konsekvenserna som detta kan få på den globala ekonomin i form av störningar och leveranskedjor och logistik. Problemen kan bli “potentiellt mycket värre” än i fjol, särskilt med tanke på att två av världens största hamnar ligger i Shanghai och Shenzhen.

The Economist noterar vidare att dessa två städer ensamma står för 16 procent av Kinas export.

De fortsatta restriktionerna ligger även som en våt filt över investeringslusten. Inköpsindex hos kinesiska företag blev negativt för mars månad, samtidigt som amerikanska handelskammaren noterade en uppgång i andelen medlemmar som överväger att flytta delar av sin verksamhet från Kina på grund av restriktionerna till 22 procent, jämfört med 5 procent i fjol.

Förvisso finns tecken på att myndigheterna börjar uppfatta dessa signaler. För en dryg vecka sedan sade Xi Jinping till en samling högt uppsatta tjänstemän att sträva efter “maximal effekt” med “minimala kostnader” i sin bekämpning av viruset.

Det är en ändring i tonläget från de “folkkrig” mot Covid-19 som Xi manande till i början av 2020.

Likaledes har tjänstemän på lokal nivå börjat motsätta sig lockdowns av hela städer, med ekonomiska konsekvenser som argument. En medlem av Shanghais insatsstyrka mot pandemin sade i lördags att hela staden inte kan stängas ner, med tanke på dess roll i den nationella och globala ekonomin.

Han varnade bland annat för att det skulle leda till att stor samling varor blir fast i fraktfartyg ute på Östkinesiska havet.

Ytterligare en anledning till lokala myndigheters minskade aptit för stränga lockdowns är sannolikt de ökade spänningar och det ökade motstånd som dessa skapat. Se nedan ett fåtal av flera exempel som på senare tid florerat på sociala medier:

Det är dock svårt för Kina att avskaffa de tuffa restriktionerna. Mycket riktigt meddelades exempelvis under söndagen att hela Shanghai ska sättas i lockdown för masstestning; låt vara i två omgångar där staden delas rakt av efter floden Huangpu.

Att man bli kvar i gamla hjulspår har flera anledningar. Kommunistpartiets propaganda har framhållit nolltoleransen som ett bevis för partiets omsorg och kärlek till befolkningen, jämfört med de höga dödstalen i dekadenta västländer.

Som en konsekvens är många kineser livrädda för Covid, alldeles oavsett om varianten heter delta eller omikron. Samtidigt har den låga smittspridningen de facto blivit en del av partiets legitimitet. Att nu plötsligt ändra kurs skulle därför innebära en ifrågasättning av tidigare propaganda och åtgärder.

Vidare hålls den mycket viktiga 20:e partikongressen i höst, där Xi Jinping ska utses till Kinas ledare för en kontroversiell tredje mandatperiod. Innan och under detta möte, kommer inget experimenterade med samhällets stabilitet att ske.

Dessutom tjänar den allvarliga situationen i Hongkong – som Kinamedia uppmärksammade för en dryg månad sedan – som ett varnande exempel. Där har ett omfattande utbrott lett till att akut sjuka patienter vårdats på gatan, och platserna för karantän tagit slut.

Det kinesiska sjukvårdssystemet är ännu sämre utbyggt än det i Hongkong, och skulle sannolikt helt enkelt inte klara av ett utbrott av samma magnitud.

Redan nu kommer rapporter om att invånare som misstänks ha Covid-19 på vissa ställen i Kina får lov att låsa in sig i hemmet och genomföra tester på egen hand, snarare än att genast tas till sjukhus eller myndighetskarantän.

Hongkongs betydligt mer transparenta finansiella system ger också vid handen hur mycket alla dessa åtgärder mot viruset egentligen kostar:

Situationen i Hongkong visar också på ett annat problem som förvärrar situationen. Av de 1 486 personer som har dött av Covid-19 i Hongkong trots att de var vaccinerade, hade 1 292 stycken valt det kinesiska vaccinet Sinovac framför Pfizer BioNTech, som också är tillgängligt i staden, rapporterar lokala medier.

Detta, tillsammans med en stor andel ovaccinerade äldre invånare, har resulterat i att Hongkong nu har världens i särklass högsta dödstal bland smittade patienter i hela världen.

På det kinesiska fastlandet har man ännu inte godkänt användningen av några västerländska vaccin, utan förlitat sig på de inhemska, vars effektivitet sägs vara lägre då de inte är av typen mRNA-vaccin.

Att över 87 procent av Kinas befolkning är vaccinerad innebär därför föga garantier för mindre patienter med allvarliga symptom eller färre dödsfall, särskilt som en majoritet av landets äldre inte har vaccinerats.

Dock har myndigheterna nyligen godkänt användningen av den antivirala medicinen Paxlovid från Pfizer. Men att importera utländska vaccin för att ersätta de inhemska, vore ett svidande nederlag i det propagandakrig som förs kring de olika vaccinens effektivitet.

Det är ännu för tidigt att säga vad situationen innebär för kinesiska myndigheters relativt höga målsättning på 5,5 procents ekonomisk tillväxt helåret 2022. Enligt prognoser från Goldman Sachs och Nomura kommer tillväxten snarare landa på omkring 4,3 procent.

Minskad konsumtion, produktion och export kan förvisso vägas upp med ytterligare statliga investeringar. Detta skulle dock bidra till att öka den redan höga skuldnivån, och göra en framtida omställning till organisk tillväxt baserad på konsumtion ännu svårare.

Den väg som Kina valde för att hantera pandemin gav i ett tidigt skede möjlighet till uppvisning av effektiviteten inom landets politiska system.

Men nu tycks myndigheterna snarast ha målat in sig i ett hörn, från vilket det blir svårt att komma ut med såväl tillväxt, förtroende och ett fungerande sjukvårdssystem i behåll.