Linus FredrikssonKoreakriget är en av de mest geopolitiskt komplexa krigen i modern historia. Inte bara på grund av den fiktiva gräns som delade ett annars kulturellt homogent land längs med 38:e breddgraden; den koreanska halvön kom också att bli en språngbräda in i de proxykrig kom blev nya modus operandi under kalla kriget mellan supermakterna USA och Sovjetunionen.
Det kinesiska kommunistpartiet (KKP) hade grundat Folkrepubliken Kina bara året innan Koreakriget utbröt sommaren 1950, och hade knappt kommit på fötter förrän de gick in i kriget under vintern samma år. Händelserna utspelade sig för lite drygt 70 år sedan. Denna – enligt KKP – militära framgång har ofta hyllats, nu senast genom storproduktionen ”The Battle at Lake Changjin” (长津湖) som har blivit den kinesiska filmvärldens senaste jättesuccé.
The Battle at Lake Changjin släpptes i september 2021 och är med närmare en miljard inspelade dollar den mest framgångsrika kinesiska filmen någonsin räknat till biljettintäkter. Under fjolåret genererade den näst högst intäkter globalt av alla filmer i hela världen med drygt 900 miljoner dollar, låt vara att nästan allt kom från den inhemska marknaden.
The Battle at Lake Changjin 2 släpptes i februari i år och har redan spelat in över 600 miljoner dollar, den rådande pandemin till trots.
Koreakriget används i kinesisk film som en analogi för nationalism och extrem uthållighet. Det har även blivit ett sätt för KKP att använda filmen för att få utlopp för sin jubileumsiver, då flera produktioner på kort tid nu kommit i samband med 70-årsdagen av krigsstarten.
Redan 2020 kom filmen ”The Sacrifice” (金刚川) som utspelar sig 1953 under slaget vid Kumsong. Filmen fick ett svalt mottagande, trots att den använde sig av liknande estetik och berättarstil som The Battle at Lake Changjin.
Det handlar om blodiga våldsskildringar och inte sällan övermänskliga handlingar i kombination med bildliga allegorier som beskriver sammanhållning, självuppoffring och den kollektivistiska idén att inte söka berömmelse genom individualistiska handlingar – låt vara att hjältedåden ofta utgörs av enskilda individuella handlingar.
Om Top Gun lyckades locka till sig ett stort antal nya sökande till det amerikanska flygvapnet, så ledde The Battle at Lake Changjin till att publiken härmade soldaterna i filmen genom att bland annat äta frusen potatis.
Denna preussiska asketism, sett i ett romantiskt skimmer av nationalism, är själva grundbulten i både första och andra filmen. Att “uthärda vedermödor” och att “försvara fäderneslandet” är den återkommande tematiken i filmerna, och allt detta sker på bekostnad av berättelsen.
https://www.youtube.com/watch?v=F2JcFRY_yC0
Starka berättelser om personliga livsöden får i filmerna ge vika för datorgenererade miljöer ackompanjerat av pampig orkestermusik och tårfyllda ögon hos soldaterna från Folkets befrielsearme (som under Koreakriget kallades för Folkets volontärarmé).
Detta och väldigt långa påkostade stridsscener, ofta mycket förvirrande sådana, gör serien “The Battle at Lake Changjin” till ett riktigt nationalromantiskt spektakel. Nationalistiska punchlines och utdragna dödsscener understryker vikten av uppoffring och martyrskap. Dessa bildliga metaforer går som en röd tråd genom alla kinesiska filmer om Koreakriget, och förankrades redan i äldre propagandafilmer som till exempel ”Battle on Shangganling Mountain” (上甘岭) från 1956.
Visst, den politiska retoriken i Battle on Shangganling Mountain är mer uppskruvad, och på gränsen till skrattretande, än vad som är fallet med The Battle at Lake Changjin. Förmodligen skulle inte dialogen mellan soldaten Yang Decai och sjukvårdaren Wang Lan fungera i dag. Den handlar bland annat om att de inte får glömma att salutera, hur uppspelta de än är, när de ser Mao Zedong i verkligheten.
Men trots att det nästan är 70 år mellan filmerna så finns stora likheter om man bortser från den tekniska utvecklingen inom filmindustrin. Till exempel blir de båda politiska kommissarierna i filmerna delvis eller helt blinda och måste ledas av de vanliga soldaterna. En passande analogi om hur ledarna låter sig guidas av folket. Det stilistiska i filmerna är också rätt likt, speciellt i scener som är laddade med ovannämnda politiska värderingar. Motståndarsidan i konflikten blir också utmålad som bortskämd, ignorant, oorganiserad och teknologiskt överlägsna.
Den teknologiska överlägsenheten speglas i The Battle of Lake Changjin som ett konstant hot mot den kinesiska armen. Men de kinesiska soldaterna överlistar den amerikanska armén genom att kamouflera sig och förflytta sig i skydd av mörkret.
Filmernas hållning till den historiska verkligheten är samtidigt inom ramarna för vad som kan anses vara korrekt. Den kinesiska armén hade förfinat sin krigskonst under 25 år av gerillakrig och var numerärt överlägsna vad beträffar mängden soldater. Skildringen av generaler som Douglas MacArthur, Edward Almond och Oliver Smith är förstås rätt endimensionella – men hybrisen och arrogansen hos MacArthur gör sig till ett tacksamt verktyg för att skildra en fiende som har tappat sin verklighetsförankring och bedriver en aggressiv utrikespolitik.
Och det är här den kinesiska historieskildringen gör sig mer påtaglig. I den första delen av The Battle of Lake Changjin framstår Mao Zedong som handlingskraftig och säker i sitt beslut att hjälp måste skickas till Nordkorea. Men enligt boken ”Mao: The Real Story” av Alexander Pantsov och Steven Levine var Mao Zedong till en början inte alls övertygad om detta. Tvärtom så var det uppmuntran av Josef Stalin som fick Mao och Peng Dehuai (ledande kinesisk general under Koreakriget) att till sist ändra sig.
Men i filmen framstår det som ett tydligt beslut i syfte att försvara den kinesiska gränsen. Att skildra en tillrättalagd och politiskt korrekt berättelse är – som jag tidigare skrivit om på Kinamedia – det viktigaste när man gör en film baserad på historiska händelser.
Tidigare filmer om krig som ”City of Life and Death” av Lu Chuan och Devils on the Doorstep av Jiang Wen blev båda kritiserade internt för att ha framställt fiendesoldater i god dager. Eller snarare: för att ha skildrat de som mänskliga och gett dem karaktärsdrag som anses vara positiva.
Politisk korrekthet före historisk korrekthet kommer fortsätta vara riktmärket för Kinas kommunistparti. Det innebär med största sannolikhet att filmer som The Battle of Lake Changjin kommer fortsätta att produceras enligt samma ”framgångsrika” formel.
Passande nog så kommer det en ny film om striden vid berget Shangganling redan senare i år som regisseras av ingen mindre än Chen Kaige, en av de tre regissörer bakom The Battle at Lake Changjin. Enligt kinesiska filmsidan Douban är även två andra filmer och en tv-serie om samma händelse på väg; och då är det ändå ett helt år kvar till 70-årsdagen av Koreakrigets slut.
Möjligtvis beror denna störtflod av produktioner om Koreakriget på den växande rivaliteten mellan Kina och USA i dag. Man vill helt enkelt visa att amerikanarna ingalunda är oslagbara, vare sig då eller nu.
Men var är nordkoreanerna i dessa filmer? I princip ingenstans. I Zhang Yimous film ”Snipers” (狙击手) från 2020 får en ung pojke vara med i några minuter, men annars verkar Koreahalvön främst vara en plats för kineser att uttrycka anti-amerikanska åsikter på.
I originalversionen av Battle on Shangganling Mountain från 1956, står kinesiska soldater och sjunger låten ”Mitt fosterland” (我的祖国) precis vid gränsen av den 38:e breddgraden. Det blir på något sätt lite smått komiskt med tanke på Kinas narrativ om att USA var den aggressiva angriparen mot Nordkorea i denna konflikt. Och där står kinesiska soldater på koreansk mark och sjunger om sitt fosterland.
Koreakriget må ha inneburit vissa militära framgångar för Kina. Men i dag uppfattar omvärlden Sydkorea som krigets verkliga segrare. Så var kanske inte fallet omedelbart efter att striderna slutade, men på lång sikt blev sydkoreanerna de stora vinnarna såväl ekonomiskt som kulturellt – vilket även kan ses av landets framgångsrika populärkultur, som är långt mer attraktiv internationellt än produktioner som The Battle at Lake Changjing.
