"The Pioneer" är exempel på den sorts kinesiska film vi sannolikt kommer få se mer av i en tid då Kinas filmindustri präglas av begreppet "historienihilism", skriver Linus Fredriksson.

Hur “historienihilism” formar Kinas filmindustri

/

“Man förintar ett folks land genom att först förinta deras historia” (灭人之国,必先去其史). Andemeningen i detta uttalande är som ett återkommande mantra för Kinas ledare Xi Jinping.

President Xi har många gånger tidigare lagt stor vikt vid att undvika de misstag som ledde till att Sovjetunionen gick under. En av anledningarna till Sovjetunionens fall, enligt Xi Jinpings uppfattning, är misslyckandet med att kontrollera informationsflöde och narrativ kring sin egen historia.

Det kinesiska kommunistpartiet (KKP) försöker motverka detta genom att brännmärka styggelsen att gå emot partiets tolkning av historien som “historienihilism”.

I februari i år under partikonferensen “Party History Study and Education Mobilization Conference” höll President Xi Jinping ett tal där han bland annat uttryckte vikten av att man måste rensa upp bland ensidiga analyser och obskyra iakttagelser av kinesisk historia.

Detta skulle bland annat ske genom att Cyberspace Administration of China, den kinesiska myndigheten för internetkontroll, började satte i bruk ett angiverisystem för att anmäla felaktiga teorier om kinesisk historia eller tolkningar som på något sätt svartmålar tiden under det kinesiska kommunistpartiets styre.

Ungefär en månad senare hade över 2 miljoner inlägg på kinesiska sociala medier som benämndes vara historienihilistiska raderats.

Inläggen togs bland annat bort med följande premisser som grund:

1) Innehållet förvränger partihistorien, det nya Kinas historia, historia gällande Kinas uppöppnande och reformer samt om Kinas socialistiska utveckling.

2) Innehållet attackerar landets ledare, KKP:s politiska tänkande (指导思想) och generella partiprinciper.

3) Innehållet svartmålar hjältar och martyrer.

4) Innehållet förnekar storheten i den kinesiska kulturen, den revolutionära kulturen och den progressiva socialistiska kulturen.

“Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden”. Det är inte utan grund som George Orwells ord ekar öronen då man först hör talas om historienihilismen.

Och mer orwellianskt blir det, när Xie Maosong från National Strategy Institute vid Qinghua University berättar att historienihilismen är bland annat ett försök från länder i väst (läs: USA) att “mobba” (骂) Kina.

Ett sätt att göra sig skyldig till historienihilism sägs vara att använda sig av det egna landets värderingar för att tolka situationen i bland annat Hongkong, Tibet och Xinjiang.

Xie Maosong fortsätter med att berätta hur detta är del av ett pågående kulturellt och spirituellt krig mot Kina, som beror på att Kina numera hotar den amerikanska världshegemonin. Ett sätt att förstärka historienihilismen är bland annat genom kultur, och speciellt film.

Ett exempel är hur distributionen av Lu Chuans film The Last Supper (王的盛宴, 2012) drogs tillbaka, varpå innehållet reviderades totalt. Filmen klipptes om helt, och originalet kan i princip inte hittas någonstans i dag.

Filmen “The Last Supper” från 2012 förbjöds tillfälligt och klipptes helt om, då censurmyndigheterna tyckte sig finna likheter med innehållet och maktkamper som president Xi Jinping varit inblandad i.

Ursprungsversionen sägs ha blivit utsatt för censur främst på grund av att maktkampen mellan den tillträdande kejsaren för Han-dynastin, Liu Bang, och de som hjälpte honom att störta Qin-dynastin, skulle vara en allegori för den maktkamp som 2012 pågick mellan Xi Jinping och hans politiska rival Bo Xilai.

Nu nästan tio år senare är det en annan del av filmen som har siat rätt om Xi Jinpings styre.

I en scen pratar den högste ministern i hovet – ett ämbete med titeln 丞相 – om hur historien kring Liu Bangs väg till makten ska skrivas, varefter kejsarinnan avbryter honom för att säga att historien är redan skriven – även de delar som ännu inte har ägt rum.

En medveten förvanskning av sanningen är ett måste för att säkra Liu Bangs arv till framtiden. Men hur nära sanningen får man komma i en film?

Som tidigare nämnts här på Kinamedia så är det svårt att tolka hur censuren kommer utövas under Xi Jinpings styre. Regissören Feng Xiaogang verkar ha kommit för nära: när hans film Youth (芳华, 2017) skulle ha premiär, drogs den plötsligt tillbaka för att sedan dyka upp igen. En del påstod att problemet var skildringen av kriget mellan Kina och Vietnam i slutet av 1970-talet.

Likadant var det med The Eight Hundred (八佰, 2020) av Guan Hu som skildrar en del av slaget vid Shanghai under andra världskriget, där endast soldater från nationalistpartiets armé deltog i striderna mot japanerna.

Filmen hade premiär senare än vad som ursprungligen var bestämt, och med misstänksamt mycket mindre skärmtid av nationalisternas flagga, som ju i dag är bättre känd som Taiwans flagga.

Flaggorna fick klippas om i filmen The Eight Hundred, därför att de gav vid handen att det var nationalistpartiets snarare än kommunistpartiets soldater som stred mot japanerna i slaget om Shanghai under andra världskriget.

Den så kallade sanningen handlar alltså inte främst om att undvika brutalitet eller politiskt känsliga ämnen. För att förstå vad “sanningen” betyder i detta sammanhang, ta då en ny titt på de fyra ovanstående punkterna om historienihilism.

Vad är det då för slags historisk film som vi kan förvänta oss från kinesiskt håll i framtiden? Om man ska se till de senaste två stora filmproduktionerna inom den historiska filmgenren samt en av tv-serierna – som det görs en hel drös av varje år – så är det berättelser som helt enkelt kan klassas som renodlad propaganda.

Filmerna The Pioneer (革命者) och 1921 samt tv-serien The Age of Awakening (觉醒年代) delar alla en gemensam faktor. De utspelar sig strax före och efter KKP:s grundande, och de är i princip helt befriade från interna konflikter bland de historiska personer som kan kopplas kommunistpartiets etablering och utveckling.

I The Pioneer porträtteras Li Dazhao genom hela filmen som ett helgon, ofta till tonerna av Internationalen. The Age of Awakening är som en enda lång mysig familjeåterförening, som lite då och då varvas med politiska slagord.

En film som behandlar en mer nutida historia är The Captain (中国机长, 2019), där premissen för berättelsen är annorlunda men metoderna för historieskildring är sig lik. I The Captain blir flygplanet som är i fara en symbol för det Kina. Kaptenen – som vi tidigt i filmen får veta är medlem i KKP – lyckas dock styra passagerarna mot säkerhet.

I och med 100 års-firandet av KKP:s grundande i år den 7 juli, har intensifieringen av att strömlinjeforma historieskrivningen blivit påtaglig. Och ingenting tyder på att denna eskalerande ambition av att kontrollera den kinesiska historien kommer att avta.

Om postmodernismen gav oss verktyg för att se historien som en serie händelser med en mängd av olika tolkningsmöjligheter, ger historienihilismen KKP ett veto att sätta stopp för alla former av tolkningar av den kinesiska historien som inte är till deras egen favör.

Detta, i kombination med ett vattentätt censursystem, bådar inte gott för den kinesiska filmindustrins framtid.

Vissa tjänar självklart personligen på denna framtid, men vi övriga kan förvänta oss en stagnation inom kinesisk film vad beträffar nya uttryckssätt och utforskande av olika genrer.

Med lite tur kan vi i alla fall få mer hyperaction med Wu Jing, där den så kallade vargkrigar-mentaliteten bereds ännu mer plats.

Linus Fredriksson har ett långtgående intresse för kinesisk film och kultur. Han skrev sin kandidatuppsats i Kinesiska om nationalistisk film i Kina under 1940-talet, och sin magisteruppsats i Filmvetenskap om kinesisk sci-fi film. Linus kan kontaktas via mail.