Illustration av Sam Ward för The Wire China.

Kampen om vindkraften

/

Denna artikel publicerades 29 augusti i The Wire China under rubriken “Wind Wars“. Den är skriven av Luke Patey, och översatt till svenska enligt avtal med The Wire China.

Jens Pedersen har sedan länge haft en enkel tumregel för att mäta sitt företags förutsättningar gentemot kinesiska konkurrenter: ”Vi kan inte tävla med någonting som går att frakta i en 40 fot [drygt tolv meter] stor container.”

Pedersens bransch är vindkraft. Hans företag, Welcon, är baserat på den danska landsbygden och tillverkar de torn av stål som håller uppe moderna vindturbiners maskinhus och rotorblad.

Vindkraftstorn är ofta närmare 100 meter höga med en vikt om 500 ton, och går därmed inte ner i containrar på 40 fot. Även då de monteras isär så innebär transporterna av de enorma delarna stora utmaningar lokalt. Rondellerna vid Welcons kontor måste ibland delas av, så att de lastbilar som transporterar segment av tornen eller rotorblad kan köra rakt igenom. Att flytta sådana byggnadsverk över kontinenter är förstås någonting helt annat.

”Det är helt enkelt inte vettigt att låta delar av dessa torn fraktas över hela världen,” säger Pedersen.

Ändå besitter Kina konsten att trotsa all grundläggande logik inom den globala industrin. Samtidigt som Welcon har försett norra Europa med vindkraftstorn i decennier, så har företaget nyligen fått konkurrens av torntillverkare som befinner sig över 10 000 nautiska mil bort, i Östasien. Inflödet av importerade lågpristorn från Kina – fraktade sjövägen i flera delar och sedan staplade på varandra på byggplatserna – har pressat europeiska producenter av vindkraftstorn att dumpa priserna för att förhindra att deras produkter står oanvända

Welcons danska kollegor Valmont har varnat lokala politiker för att jobb står på spel om man inte hanterar pressen från Asien. De danska bolagen har sett hur kämpande portugisiska och tyska torntillverkare nyligen blivit uppköpta av sina kinesiska och koreanska konkurrenter. I en historia som påminner om såväl transportindustri som telekom, utmanar Pekings statligt stödda bolag nu den globala konkurrenskraften inom ännu en europeisk industri.

För Pedersen och hans europeiska motparter framstår inflödet av kinesiska vindkraftstorn som särskilt nedslående. De importerade tornen är inte bara dåliga för affärerna, utan underminerar också själva syftet med vindenergi som bransch.

”Vi gjorde en studie och kom fram till att frakten av endast 20 torn från Kina till Europa motsvarar det ett helt års föroreningar från vår fabrik,” säger Pedersen. ”Vi är verksamma inom grön industri. Om det är någon som ska värna om miljön så är det vi.”

Pedersens frustration späds på av faktumet att detta dilemma grundar sig i tidigare försök från EU:s håll att bekämpa kinesiska subventioner. 2016 införde EU åtgärder för att motverka prisdumpning och subventioner mot kinesiskt stål, som underminerade de europeiska stålpriserna. När de inte längre kunde köpa billig stålplåt från Kina, missgynnades Welcon och andra torntillverkare prismässigt. Kinesiska torntillverkare – liksom de i Sydkorea, Turkiet och Vietnam som fortfarande har tillgång till billigt kinesiskt stål – kunde nu lägga sig mellan 10 och 15 procent lägre i pris än europeiska konkurrenter.

En lastbil fraktar en del av ett torn till vindkraftsturbiner inom Europa. Torn likt dessa som används för vindkraft kan vara upp till 100 meter höga.

”Vi är bättre på att tillverka torn än våra kinesiska konkurrenter. Men när de kan köpa stålplåt för en avsevärt lägre kostnad så spelar det ingen roll hur bra vi är,” säger Pedersen. ”EU:s system är helt enkelt inte utformat för att hantera länder som inte tänker som oss. De leker med oss hur lätt som helst.”

Genom etablerandet av European Wind Tower Association 2018 gick Welcon och dess motparter i Danmark, Spanien och Portugal ihop för att tillsammans driva sin sak i EU. I oktober 2020 tillsatte EU-kommissionen en formell utredning gällande påståendena. Ett uttalande är att vänta under de kommande månaderna, och kan innebära antingen att torntillverkarnas krav avslås eller att tullar mot konkurrerande importer från Kina införs.

”Det måste till en politisk lösning,” säger Pedersen. ”Vi i branschen kan inte fixa detta själva.” Han jämför vindkraftstornens situation med striderna kring solpaneler för tio år sedan. På den tiden, när europeiska tillverkare upplevde en enorm tillströmning av subventionerade kinesiska solpaneler, startade den europeiska industrin en mål om anti-dumpning gentemot Kina. EU-kommissionen tog så småningom ställning för dem, men det var för sent – de en gång så framstående europeiska tillverkarna av solpaneler hade i princip redan utplånats.

”Vi försöker undvika att gå samma öde till mötes,” säger Pedersen. ”Det finns ingen anledning att Kina ska tillåtas utplåna den europeiska vindindustrin, och sedan utöva kontroll av tillgången på grön energi i Europa.”

Vindindustrin förväntas växa betydligt under de kommande åren då många länder ökar sina ansträngningar för att motverka klimatförändringarna. Den globala marknaden för vindkraftstorn uppgick till nästan 25 miljarder dollar 2019 och förväntas överskrida 45 miljarder dollar år 2027.

För att bidra till uppfyllandet av Parisavtalets klimatmål, måste andelen vindenergi öka från 6 procent av den globala energiförsörjningen år 2018 till 35 procent år 2050. De årliga investeringarna i såväl onshore- som offshore-turbiner måste tredubblas till över 200 miljarder dollar per år fram till 2030, för att därefter växa med över 300 miljarder dollar per år under återstoden av perioden fram till år 2050.

Med andra ord kommer de företag – och nationer – som driver förnyelsebar teknik och industriell utveckling framåt kunna skörda stora ekonomiska fördelar, samtidigt som de på köpet får betydande geostrategiskt och geopolitiskt inflytande. Kina har givetvis för avsikt att leda den gröna revolutionen. Landet må vara den största utsläpparen av koldioxid på planeten, men är också det land som investerar mest i förnyelsebar energi – man passerades Europa 2013 – samt världens största producent av vind- och solenergi.

Dessutom förväntas Kinas produktion av förnyelsebar energi öka ytterligare efter att president Xi Jinping meddelat ambitionen att skapa en ”ekologisk civilisation”, och utfärdat löften om att Kina ska vara koldioxidneutralt år 2060. Kinesiska myndigheter höjer samtidigt blicken och vill förvandla Xis utrikespolitiska prestigeprojekt, de nya sidenvägarna, till ett grönt projekt. Detta ska ske genom att Kinas fördelar inom vind- och solkraft används som hävstång för omfattande projekt inom infrastruktur och förbindelser.

Enligt internationella analytiker så handlar de europeiska vindtorntillverkarnas klagomål om mycket mer än bara de 4 000 jobb man hoppas kunna rädda. Om europeiska tillverkare går under, betyder det att ännu en länk i den gröna leverantörskedjan tas över av Kina. Somliga menar att stora europeiska aktörer som Vestas och Siemens Gamesa står på tur. Frågan som hänger i luften är om EU kan skapa en gemensam strategi för att bemöta Pekings stöd till landets statsägda och privata företag – som växer sig starkare för varje dag som går –för att på så vis förbli konkurrenskraftigt i den framtida globala ekonomin.

”Detta är ett mönster som upprepats inom flera branscher,” säger Seung-Youn Oh, docent som forskar på kinesisk näringslivspolitik vid Bryn Mawr College. ”Kinas regering väljer inte bara ut en handfull företag och ger dem allt. Dessa nya vindtorns- och turbintillverkare överlevde den stenhårda konkurrensen mellan hundratals vindföretag på den inhemska marknaden. Varje kinesiskt storföretag har vuxit fram på bekostnad av tusentals konkurrenter som tvingats i konkurs. Men Kina kan ta kostnaden som dessa misslyckanden innebär, och kan så småningom ställa in siktet på den globala marknaden.”

Kinas medvind

Det tros ha varit under Qin-dynastin (221 f.Kr. till 206 f.Kr.) som Kina uppfann den första enkla väderkvarnen, avsedd för jordbruk. Tekniken kom senare till det medeltida Europa, via Persien, på 1100-talet. Ursprunget bakom den moderna multimegawatt-vindturbinen kan däremot spåras till den danska landsbygden. Under tidigt 70-tal gick en grupp danska lärare, som ville uppvisa ett alternativ till kärnkraft, ihop för att designa och uppföra en vindturbin på två megawatt som de kallade Tvindkraft.

Danmark utvecklades till en ledande aktör inom vindkraft under större delen av 1900-talets andra hälft. Men Kinas rekordsnabba tillväxt inom sektorn har dragit till sig uppmärksamhet.

”Det är extraordinärt,” säger Rasmus Lema, docent i utvecklingsekonomi vid Aalborg University i norra Danmark. ”Inom loppet av tio år gick Kina från att inte alls kunna tillverka turbiner, till att kunna producera en som håller världsstandard.”

Enligt Bloomberg New Energy Finance har den kinesiska vindindustrin vuxit så snabbt att Kinas ledande vindturbintillverkare, Goldwind, under 2020 för första gången passerade danska Vestas i färdigställd kapacitet räknat i gigawatt.

Andra rankningar placerar fortfarande Vestas som på en förstaplats – med amerikanska General Electric tätt bakom. Men efter att knappt ha märkts bland världsledande aktörer för tio år sedan, innehar kinesiska vindturbintillverkare nu 10 av 15 platser på den globala topplistan för installerad vindkraftkapacitet.

Förklaringen är Pekings beslut att ge vindindustrin strategisk prioritet, menar Feng Zhao, strategidirektör vid Global Wind Energy Council, en branschorganisation med säte i Bryssel.

”2004 var över tre fjärdedelar av alla turbiner som installerades i Kina producerade av västerländska turbintillverkare,” säger han. ”Men en dramatisk ändring har ägt rum från och med 2008, när kinesiska myndigheter började främja lokalproducerade turbiner och komponenter genom subventioner.”

För att stärka den egna marknadens position, överlät Kinas regering ansvaret för regleringar till myndigheter på provinsnivå och delade ut omfattande subventioner tillsammans med anslag för forskning och utveckling. Än viktigare så främjades den inhemska industrin genom utländska samarbeten tack vare krav på samriskbolag och andra regler som gynnade lokala aktörer.

”Kina är inte unikt i att använda krav som gynnar lokala aktörer,” säger Lema, ”men de införde dem vid exakt rätt tidpunkt med extra initiativkraft och extra kapacitet för att utveckla marknaden.” Det var en skicklig kombination och gemensam utformning av miljö- och näringspolitik.

2010 sjönk europeiska och amerikanska tillverkares marknadsandelar i Kina till att bli ensiffriga. Samma år blev Kinas vindkraftsindustri störst i världen. Förra året stod den för över hälften av världens nybyggda kapacitet av vindkraft.

Tack vare en kombination av reverse engineering och internalisering av teknik genom utländska licenser och förvärv, besegrade Goldwind, Envision och andra kinesiska turbintillverkare inte bara de utländska konkurrenterna på hemmaplan. Kina lyckades dessutom etablera en stark position i utvecklingen av komponenter som används genomgående i vindindustrins försörjningskedjor – från turbinblad till vindtorn.

Samtidigt är det viktigt att notera en sak gällande den kinesiska vindkraftens framväxt.

”Det kan se ut som om de kinesiska bolagen tar över,” säger Ilaria Mazzocco, forskare vid tankesmedjan MacroPolo. ”Men det beror mycket på att de växer i takt med den kinesiska marknaden.”

Jan Hylleberg, VD för den danska branschorganisationen Wind Denmark, håller med: ”Om man gör en global rankning i dag utan räkna med Kina, så skulle de kinesiska turbintillverkarna hamna väldigt lågt.”

Faktum är att utan Kina så kontrollerar de ledande amerikanska och europeiska vindturbintillverkarna över 90 procent av den globala marknaden. Såväl Mazzocco som Hylleberg gör bedömningen att kinesiska vindturbintillverkare kommer fortsätta växa utomlands, men inte nödvändigtvis komma att dominera globalt på samma vis som inom solkraftsindustrin.

”Solpaneler är i princip bara en handelsvara,” säger Mazzocco. ”De produceras i stor skala i fabriker och fraktas över hela världen, där utvecklare – inte tillverkare – installerar dem. Vindkraft är ett helt annat paradigm. Det är en utvecklad industri med sofistikerad teknologi där en stor del av tillverkningen redan sker utanför Kina.”

Hon tillägger att med tanke på hur andra marknader växer i storlek – till exempel Indien och Sydamerika eller offshore-marknader i Europa och USA – så är det möjligt att den kinesiska andelen av den globala marknaden inte förblir densamma.

Men eftersom hela marknaden förväntas växa så kraftigt tror Feng, vid Global Wind Energy Council, att kinesiska tillverkare av vindkraft kommer drivas till framgång av kinesiska aktörer inom energiutveckling och kinesiska policybanker, som China Development Bank, en ledande aktör i utrullningen av Kinas nya sidenvägar.

”Om de går samman och konkurrerar som en enhet, så är Kinas företag och banker mycket mäktigare än de europeiska vindturbintillverkarna som kämpar ensamma, särskilt på tillväxtmarknader” säger han.

Goldwinds vd Wu Gang har sagt att han är beredd att ge allt för att hans företag ska bli ”internationellt ledande”, samtidigt som närvaron av kinesiska tillverkare av vindkraft stadigt ökar runtom i världen: Goldwind och Envision har exempelvis redan nu en finansiering god nog för att kunna ge sig in i Argentina och Brasilien.

Bortom konkurrensen på tillväxtmarknaderna menar internationella analytiker dessutom att Kina kan vinna mark i den globala vindindustrin tack vare sina teknologiska framsteg.

”Fram till i dag har tävlingen i stort sett handlat om vem som kan bygga den största turbinen,” säger Stine Haakonsson, docent vid Copenhagen Business School. ”Men nu rör vi oss nedströms i värdekedjan, till teknologier bortom turbinen.”

Detta återspeglas klarast i det pågående skiftet från onshore- till offshore-turbiner, som förlitar sig mer på big data och smart styrning av vindparker för att sänka kostnaderna för turbinunderhåll. Haakonsson menar att Kinas framstående position inom artificiell intelligens och maskininlärning ger dem ett potentiellt försprång.

”Om du har den rätta mjukvaran kan du nästan höra avvikelser i en turbin och omedelbart förstå vad som är fel,” säger hon. ”Du kan vara proaktiv snarare än reaktiv.”

Agatha Kratz, biträdande ordförande vid analysföretaget Rhodium Group, och Janka Oertel vid tankesmedjan European Council on Foreign Relations, menar att den här sortens teknologiska försprång är inbakade i den kinesiska affärsmodellen.

Genom att använda ”hemmamarknadens fördelar” som hävstång, kan kinesiska storbolag som Huawei och järnvägsgiganten CRRC skapa ekonomiska ekosystem i en skala som genererar omfattande intäkter. Dessa möjliggör i sin tur för bolagen att genomföra tunga investeringar i forskning och utveckling. Så småningom leder det till att de utvecklar högkvalitativa produkter och vinner trovärdighet, samtidigt som kinesiska företag underminerar sina utländska konkurrenter genom lägre prissättning.

”Europeiska beslutsfattare fokuserar i hög grad på subventioner i Kina som en avgörande faktor för snedvridning [av marknaden],” säger Kratz. ”Men även om man räknar bort alla subventioner så befinner vi oss fortfarande i knipa.”

”Död genom tusen skärsår”*

De kommande striderna om vindkraften är inte första gången som europeisk industri ställs inför svår konkurrens inom den globala ekonomin. Under våren 1983 samlades sjutton av Europas mäktigaste företagsledare i Paris för att diskutera hotet från amerikanska och japanska konkurrenter. Mötet organiserades av Peter G. Gyllenhammar, dåvarande vd för Volvo. Deltog gjorde även ledare från bolag som Siemens, Philips och Royal Dutch Shell. Sammankomsten markerade grundandet av det informella forumet European Round Table of Industrialists (ERT).

Trots att ERT inte är särskilt välkänt i Europa, blev forumet en av de mest inflytelserika intressegrupperna för affärsvärlden inom europeisk politik. Då den ofta stod i tät kontakt med politiska och byråkratiska ledare i Europa, omformade gruppens ståndpunkter inom näringspolitik Europas ekonomiska landskap – särskilt genom att verka för bildandet av den europeiska inre marknaden samt fri rörlighet för varor, tjänster och personer.

I dag ingår över 50 av Europas största bolag i ERT, som representerar fem miljoner jobb och över två biljoner dollar i intäkter. Men Kina innebär en alldeles ny utmaning för Europas industrimagnater. Till att börja med leds ERT återigen av en Volvo-ordförande, men Volvo Cars har sedan dess köpts upp av den kinesiska biltillverkaren Geely. För många europeiska företag är den kinesiska marknaden dessutom oupplösligt förbunden med tillväxt.

”Vi är övertygade om att vi måste få de pågående affärsförbindelserna med Kina att fungera,” säger Jacob Wallenberg, ordförande för ERT:s kommitté för handel och marknadstillträde samt ordförande för Investor AB, ett svenskt konglomerat med andelar i Ericsson, ABB, AstraZeneca och andra europeiska multinationella bolag. ”Alla medlemmar i ERT som leder ett globalt bolag finns på plats i Kina. De har Kina som sin största alternativt näst största eller tredje största marknad. De är fullständigt indragna.”

Jacob Wallenberg, med betydande affärsintressen i Kina, är i dag ordförande för ERT. (Bild: VisbyStar, CC BY-SA 4.0 , via Wikimedia Commons)

Detta stämmer särskilt på senare tid, i och med den ekonomiska chock som COVID-19-pandemin skapat. Då Peking snabbt fick kontroll över viruset, blev Kinas ekonomiska återhämtning en välsignelse för europeiska företag. Europeiska handelskammaren i Kina fann att över 40 procent av dess medlemsföretag såg en ökning av sina intäkter under 2020, och över hälften uppgav att vinstmarginalen i Kina låg över deras globala genomsnitt.

”Europeiskt näringsliv har en extrem positivt syn på Kina,” säger Jens Eskelund, medlem av verkställande utskottet vid EU:s handelskammare i Peking. ”När man pratar med många företag här så framhålls Kina som en ljuspunkt i deras verksamhet, och har så varit under ett bra tag.”

Ändå, noterar Eskelund, är europeiska multinationella företag inte naiva vad gäller de utmaningar som de ställs inför i Kina. Hinder för marknadstillgång, påtvingade tekniköverföringar och intrång i immateriella rättigheter fortsätter. Forskning och analyser visar att Kina upprätthåller, och i vissa sektorer utökar, restriktioner och kontroller kring utländska investeringar vilka i dag är tre och en halv gånger värre än genomsnittet i OECD och det tredje högsta bland alla G20-länder.

”Det är sannerligen död genom tusen skärsår,” säger Eskelund angående europeiska företags nackdelar gentemot Kina. ”Det finns inget enskilt politiskt initiativ som subventioner, utan sett över hela värdekedjan kan det röra sig om en rad olika mindre initiativ som sammantaget skapar en väldigt betydelsefull konkurrensfördel.”

EU har å sin sida försökt nagga dessa problematiska företeelser i kanterna. Det numera politiskt stoppade investeringsavtalet mellan EU och Kina var ett drag för att tackla åtminstone några av de utmaningar som europeiska företag i Kina ställs inför, genom att ge nytt marknadstillträde och luckra upp krav för joint ventures inom nyckelindustrier så som bilindustrin.

På hemmaplan införde EU 2019 nya hinder för utländska förvärv av högteknologi och avancerad tillverkning. Bryssel arbetar också på att utöka sin försvarsrepertoar med nya verktyg för att stå emot utländska subventioner och påtryckningar, samt regler för offentlig upphandling på EU:s marknader.

”I framtiden kommer historiker betrakta dessa defensiva åtgärder som ett första steg i insikten att vi står inför en utmaning från Kina,” säger Patricia Schetelig, biträdande chef för internationella marknader vid Federation of German Industries. ”Nästa steg är att fundera på hur vi kan agera proaktivt för att främja konkurrenskraften hos EU och våra företag.” Hon nämner strävan efter nya handels- och investeringsavtal i Asien och Stillahavsområdet samt EU:s industripolitiska agenda som två exempel.

Men bara historikerna kommer veta om dessa åtgärder implementerades i tid för att ge Europas industrier en ärlig chans. När det kommer till att följa internationella handelsregler, visar exempelvis Ohs arbete vid Bryn Mawr College att Kina ofta respekterar Världshandelsorganisationens regler gentemot nationen – men att det handlar om en ”bekvämlighetens följsamhet”. Under den flera år långa övergångsperiod som råder innan en handelsregel införs, så bidrar Kina genom subventioner och annat statligt stöd till att öka konkurrenskraften hos kinesiska företag och underminera dess internationella konkurrenter.

Som Pedersen vid Welcon menar: när EU:s regler för kinesiska vindtorn väl träder i kraft kan det redan vara för sent.

”Vi är för långsamma i Europa,” säger han. ”Kina ligger ett steg före oss när de säljer sin stålplåt till tredje länder.” Med andra ord, även om fallet om prisdumpning som Welcon och European Wind Tower Association driver röner framgång, så ställs de europeiska företagen inför vindtorn byggda av billig kinesisk stålplåt som kommer in i EU från Sydostasien och Turkiet. Detta form av ekonomisk press, menar Pedersen, är ett tydligt tecken på att EU behöver utveckla en mer holistisk förståelse för vad ekonomisk framgång betyder när det kommer till unionens relation med Kina.

De affärsmässiga uppfattningarna hos Europas storföretag står sannerligen i kontrast mot de mindre bolagens, vilka tillsammans står för över hälften av den europeiska ekonomins BNP. Eskelund, vid EU-kammaren, förklarar att beroende på vilken bransch ett europeiskt företag verkar inom – och huruvida det rör sig om ett stort, börsnoterat bolag eller ett mindre, privatägt familjeföretag – så ser balansen mellan möjligheter och utmaningar från Kina olika ut.

”Det är det geniala i den kinesiska modellen,” säger han. ”Vissa europeiska bolag tillåts blomstra, men en hel del närstående företag och förmåner – som anställningar, skatter och utvecklingsfrämjande faktorer – stannar i Kina.”

Denna klyfta inom europeisk industri är tydlig i striden om vindkraft. Europeiska tillverkare av vindturbiner som Vestas och Siemens Gamesa – vilka fortfarande dominerar i stora delar av världen – har dragit fördelar av inflödet med billigare torn. Deras branschorganisationer, så som Wind Europe, arbetar aktivt emot Pedersen och vindtorntillverkarnas sak.

”Vi motsätter oss åtgärder mot prisdumpning riktade mot importen av kinesiska vindtorn av stål,” säger Joshua Gartland, senior rådgivare vid Wind Europe. Gartland menar att det snarare är generellt försämrad lönsamhet i branschen, utmaningar kring leveranstider samt kapacitetsproblem som ligger bakom svårigheterna för tillverkare av vindkraftstorn. ”Jag tror inte att det är så enkelt som Wind Tower Association säger.”

Den rådande situationen där Europa skyddar sin industri på hemmaplan och samtidigt tävlar med Kina utomlands är allt annat än enkel. Europeiska beslutsfattare måste finna balansen mellan att försvara och främja intressen hos såväl industrimagnater som småföretagare.

Men när det kommer till Europas revolution inom grön energi, så vidhåller Pedersen att vindtorntillverkarnas öde kan innebära början på slutet. Om de går under, kommer Vestas och Siemens Gamesas vara några av ytterst få kvarvarande bolagen som ställs inför den kinesiska konkurrensen.

”Vad som sedan kommer ske är att Kina börjar subventionera hela projekt,” säger Pedersen. ”Då kommer du få se de europeiska turbintillverkarna komma klagandes.”

* ”Död genom tusen skärsår” är en metafor med den gamla kinesiska avrättningsmetoden 凌遲, som ofta används för att beskriva en långsam och plågsam död.

Luke Patey är forskare vid Danish Institute for International Studies och institutet för energistudier vid Oxford University. Han är författare till boken How China Loses: The Pushback Against China’s Global Ambitions, och har tidigare skrivit för bland annat The New York Times, Financial Times, The Guardian, The Hindu, Foreign Affairs and Foreign Policy.

Texten är översatt av Petra Lindblom och redigerad av Jojje Olsson.