Denna artikel publicerades först 22 mars i Asia Times med rubriken ”China fully militarizes key South China Sea features”. Den översatt med medgivande av artikelförfattaren Gabriel Honrada.
Medan världens uppmärksamhet är fast riktad mot kriget i Ukraina, har Kina färdigställt militariseringen av tre stycken öar som man ockuperar i omtvistade delar av Sydkinesiska havet.
Från ett spaningsflygplan av modell P-8 Poseidon, på patrull i i Sydkinesiska havet, sade befälhavaren för USA:s flotta i regionen Indo-Pacific John Aquilino 20 mars: ”Kina har fullt militariserat minst tre av det flertal öar som landet byggt i Sydkinesiska havets omtvistade områden, och beväpnat dem med robotar mot mål till sjöss och i luften, laser- och störningsutrustning samt stridsflygplan i åtgärder som blir alltmer aggressiva och hotar alla nationer med närvaro i området.”
Enligt Aquilino verkar Kinas anläggningar vid reven Mischief, Subi och Fiery Cross redan ha färdigställts. Han sade vidare att det återstår att se huruvida Kina kommer påbörja byggnationer av ytterligare militära anläggningar vid andra ockuperade områden i detta hav.
Amiral Aquilino tillade att ”funktionen av dessa öar är att utöka det kinesiska kommunistpartiets stridsförmåga bortom Kinas fastlandskust”, och att Kina från dessa ockuperade områden ”kan flyga stridsflygplan, bombflygplan plus nyttja missilsystemens offensiva kapacitet.”
Aquilino påpekade även att kommersiella och militära flygplan som flyger nära dessa ockuperade öar kommer att vara inom räckhåll för kinesiska vapen, vilket han menar innebär ett hot för alla länder med närvaro i dessa områden.
Under P-8 Poseidons patrullering rapporterades upprepade kinesiska radioanrop, som gav stränga varningar om att ”Kina har suveränitet över Spratlyöarna, liksom de omgivande vattnen. Avvik omedelbart för att undvika felbedömningar.”
Besättningen på P-8 Poseidon svarade, ”Jag är ett flygplan från amerikanska flottan som utför lagliga militära aktiviteter utanför det nationella luftrummet tillhörandes något stat vid kusten, och är immun mot åberopad suveränitet.”
Även om Kina vidhåller att landets militära expansion i dessa omstridda vatten främst är defensiv och ämnad att slå vakt om landets suveränitet, så står den senaste tidens militarisering i skarp konstrast mot Xi Jinpings tidigare löften om att inte omvandla de ockuperade områdena till militärbaser.
Kinas målsättning i Sydkinesiska havet kan sammanfattas i tre huvudpunkter. För det första vill Kina göra Sydkinesiska havet till en fristad för landets flotta av ubåtar utrustade med ballistiska kärnvapenrobotar, som måste utgå från västra Stilla havet för att kunna fungera i avskräckande syfte mot USA.
För det andra vill Kina omvandla Sydkinesiska havet till en buffertzon mellan sig och USA, i händelse av en konflikt i Taiwansundet. För det tredje vill Kina kontrollera resurserna under Sydkinesiska havets yta, det vill säga olja, gas och fiske, samt säkra sina egna handelsvägar för sjöfart.
Kina betraktar traditionellt Taiwan som det mest omedelbara hotet mot de egna kärnintressena, och dess blotta existens visar upp ett alternativt Kina som inte styrs av kommunistpartiet. Kina betraktar Taiwan som en utbrytarprovins som för eller senare ska återförenas med fastlandet.
Taiwans höga levnadsstandard utmanar också det kinesiska kommunistpartiets ekonomiska politik och regeringsduglighet, eftersom upp till 600 miljoner kineser fortfarande anses leva i fattigdom, trots omfattande ekonomisk tillväxt under de senaste decennierna.
Kina började militarisera de områden man kontrollerar i Sydkinesiska havet för två årtionden sedan, till stort förtret för USA och dess allierade i Stilla havet, samt för de sydostasiatiska stater som omfattas av de territoriella tvisterna i detta område. Medan USA och dess allierade genomför regelbundna så kallade ”navigationsfrihetsuppdrag” (FONOPS) i Sydkinesiska havet, så har dock svaret från länderna i Sydostasien varierat.
Brunei och Malaysia har intagit en mjukare hållning med tyst diplomati mot Kinas långtgående territoriella anspråk, och föredrar att hålla låg profil i konflikterna med Peking. Vietnam har konsekvent strävat efter att balansera upp Kinas överlägsna militära förmåga till sjöss genom att modernisera sin flotta och etablera en egen sjömilis.
Även om Indonesien inte direkt gör anspråk på områden i Sydkinesiska havet, så har kinesiska intrång i landets ögrupp Natuna, som ligger längst söderut på den så kallade ”linjen av nio sträck” som utgör Pekings anspråk, lett till att Indonesien anammat en hård linje vad gäller kinesiska trålares illegala fiske i området. Man har också moderniserat sin militär och möjligheten till maktutövning i området.
Filippinerna förlitar sig till stor del på ett ömsesidigt försvarsavtal med USA från 1951 för att hävda sina territoriella anspråk och utmana Kinas. 2016 inledde Manilla ett rättsfall mot Kina som drevs av Haagtribunalen, en FN-stödd skiljedomstolen, och avgjordes till Filippinernas fördel. Peking har dock ignorerat beslutet, som saknade mekanismer för implementering.
Gabriel Honrada är militär- och säkerhetsanalytiker, som tidigare jobbat för den filippinska flottan.
Artikeln är översatt av Petra Lindblom och redigerad av Jojje Olsson.
