Jojje OlssonPå senare tid har jag ofta fått frågan om vad det allt närmare samarbetet mellan Kina och Ryssland egentligen innebär, samt hur det påverkar säkerhetsläget i Europa.
Denna fråga behandlas regelbundet i Kinamedia nyhetsbrev. I maj i fjol publicerade Kinamedia dessutom texten ”Analys av relationen mellan Kina och Ryssland”, en översättning av en text av Ali Wyne, säkerhetsanalytiker vid Eurasia Group.
Men eftersom ämnet är så angeläget och så mycket har skett sedan förra våren, så tänkte jag här återge några observationer kring de viktigaste beståndsdelarna i närmandet mellan Kina och Ryssland, samt den geopolitiska betydelsen av detta för andra länder i närområdet.
När ryska förband nu omringar Ukraina, så kan det vara på sin plats att friska upp minnet angående hur Kina agerade när Ryssland invaderade Krim 2014.
Peking fördömde förvisso de internationella sanktioner som då infördes mot Ryssland. Man tecknade även flera energi- och handelsavtal med Moskva, samt genomförde ett för Ryssland välbehövligt valutautbyte värt ett par hundra miljarder dollar.
Men samtidigt rättade sig kinesiska banker efter de ovannämnda sanktionerna, då man inte ville riskera att bortkopplas från USA:s finansmarknader eller det internationella banksystemet.
Vidare var Peking ytterst försiktigt även i sitt retoriska stöd av Moskva, för att undvika en stämpel som gemensam angripare vilket i sin tur skulle ha kunnat påverka relationen med Europa negativt. Exempelvis så stödde inte Kina ens det ryska förslaget om en folkomröstning på Krim 2014; man lade istället ned sin röst i FN:s säkerhetsråd.
Men nu, åtta år senare, ser Pekings prioriteringar helt annorlunda ut. Detta märktes inte minst under mötet mellan de två presidenterna Xi Jinping och Vladimir Putin i samband med invigningen av den pågående vinterolympiaden i Peking.
Som jag skrev på Kinamedia för en dryg vecka sedan, så ställde sig Xi under detta möte bland annat bakom Putins krav på att NATO inte ska expandera till fler medlemsländer. Något som i praktiken alltså innebär att världens största diktatur nu vill diktera svensk utrikespolitik, genom att motsätta sig Sveriges medlemskap i en viktig västerländsk försvarsallians.
Putin uttryckte å sin sida stöd för den så kallade ”ett Kina-politiken”, vilket är en politisk formulering som Peking använder för att rättfärdiga sitt anspråk på Taiwan.
Med andra ord så backar Kinas nu upp Rysslands säkerhetspolitiska krav i Europa, samtidigt som Moskva backar upp Pekings krav på Taiwan. Innan mötet mellan de två presidenterna i början av februari, hade dessa positioner aldrig tidigare uttalats så klart och tydligt.
Russian President Vladimir Putin and Chinese President Xi Jinping unveiled a global alliance with an anti-Western tilt, just hours before the grand opening of the Olympics in Beijing https://t.co/QkYaKi98MY pic.twitter.com/GblHVGFW8v
— Reuters (@Reuters) February 4, 2022
Last week, Vladimir Putin and Xi Jinping declared a “new era” in the global order, and, at least in the short term, endorsed their respective ambitions in Ukraine and Taiwan. https://t.co/MQ6Dno9kCm
— The New Yorker (@NewYorker) February 7, 2022
De diplomatiska försäkringarna har redan fått praktiska konsekvenser. Exempelvis framhålls i Foreign Policy hur Ryssland har kunnat flytta stora mängder trupp från sitt östra militärdistrikt till Europas närhet. Enligt uppgift är den ryska militära närvaron vid gränsen till Kina och Mongoliet nu lägre än någon gång sedan 1922.
Vid sidan av de rent säkerhetspolitiska åtgärderna och uttalandena, så presenterades under presidentmötet tidigare denna månad nya omfattande avtal om rysk export av olja och gas till Kina.
Dessa avtal är värda över 1 000 miljarder kronor, och innefattar byggnationen av nya gasledningar från ön Shakalin i östra Ryssland som varje år ska pumpa in tio miljarder kubikmeter naturgas i Kina.
Den nya överenskommelsen innebär att den ryska gasleveransen till Kina ska tiodubblas jämfört med nuvarande nivåer. Ändå står olja för en ännu större del av värdet på de nya avtalen, då ryska oljebolaget Roseneft under de tio kommande åren ska förse Kina med 100 miljoner ton olja via Kazakstan.
Meanwhile in the far east, China signs another gas supply deal with Russia, Power of Siberia 2 gets a boost that will allow Gazprom to choose between western and eastern buyers pic.twitter.com/YZWsqyuSm8
— Ashank (@SinhaAshank) February 4, 2022
De nya energiavtalen tjänar viktiga syften för båda sidor. För Ryssland utgör intäkterna en försäkring mot minskad gasexport till Europa om Nord Stream 2 skulle hotas, eller andra störningar av gasleveransen västerut skulle uppstå vid en upptrappad militär konflikt kring Ukraina.
Likaledes så är det stadiga inflödet av rysk olja och gas via landvägen en säkerhet för Peking i händelse av en konflikt om Taiwan.
Den japanska tidningen Nikkei Asia är inte sena med att dra en parallell till andra världskriget. Då bidrog ju nämligen ett västerländskt oljeembargo till en situation som i Tokyo upplevdes så desperat att kejsardömet började expandera söderut. I Peking vill man undvika att behöva ta samma beslut på grund av externa faktorer.
För Japan finns även andra skäl till oro. Vid sidan av en territoriell konflikt med Kina kring ögruppen Senkaku, så har Japan sedan andra världskrigets slut även territoriella dispyter med Ryssland om fyra öar utanför den japanska prefekturen Hokkaido allra längst upp i norr.
Nikkei Asia framhåller hur Peking sedan Mao Zedong tog emot en besökande delegation från det japanska socialistpartiet 1964, stödjer Japans krav på att öarna ska återlämnas – en position som även hängde samman med rivaliteten mellan Kina och Sovjetunionen.
Men när Peking och Moskva nu istället närmar sig varandra så kan Kina – särskilt i ljuset av den försämrade relationen med Japan – ändra denna hållning, vilket skulle ge Ryssland större handlingsutrymme till vapenskrammel även i sin östra landsände.
Det är ju just kring Japan som vi har sett ett av de allra tydligaste tecknen på ett ökat militärt samarbete mellan Kina och Ryssland.
I oktober i fjol seglade tio stridsfartyg från de båda länderna för första gången någonsin tillsammans genom det blott 20 kilometer smala sundet Tsugaru, som skiljer den japanska huvudön från ön Hokkaido i norr. Fartygen rörde sig sedan i riktning mot den ögrupp söder om huvudön som Kina gör anspråk på.
The joint flotilla consisting of 10 Chinese and Russian warships could encircle Japan or approach the US in their first joint maritime patrol, Chinese experts predicted, after the vessels sailed into the Pacific Ocean via the Tsugaru Strait on Monday.https://t.co/W617WOXWSF https://t.co/5nnIoZQ045 pic.twitter.com/qQUl65WnlF
— Global Times (@globaltimesnews) October 19, 2021
Här snuddar vi vid en mycket viktig fråga. Nämligen huruvida vi kan förvänta oss militärt samarbete mellan Kina och Ryssland i händelse av skarpt läge.
Ett allt närmare samarbete med större och mer koordinerade gemensamma militärövningar har observerats på senare tid. Som Bonnie Glaser vid German Marshall Fund framhåller i Foreign Policy, så går det inte längre att utesluta att de båda länderna kan komma att backa upp varandra även militärt.
Mycket talar dock emot detta. Förtroendet de båda auktoritära jättarna emellan är inte direkt enormt, då de utkämpade regelrätta gränsstrider så sent som i slutet på 1960-talet.
I dagsläget pågår något av en tävling om inflytandet i Centralasiens tidigare sovjetrepubliker. Vidare är det tveksamt om Peking egentligen skulle vilja se någon militär konflikt kring Ukraina, där man har utbredda kommersiella intressen.
Kinesiska aktörer skulle också påverkas av nya västerländska sanktioner mot Ryssland, även om den ryska ambassadören i Peking har uppgett att de båda länderna tillsammans utarbetar metoder för att minska konsekvenserna av eventuella västerländska sanktioner.
Mycket tyder dock på att det nu – i klar kontrast mot för åtta år sedan – är viktigare för Kina att konsolidera sin relation med Ryssland, än att undvika att trampa ledare i Washington och EU på tårna.
Relationen beskrivs dock ofta i termer som ”transaktionell” eller en slags lös vänskap främst baserad på gemensamma intressen, snarare än att det är någon riktig allians som råder mellan Kina och Ryssland.
Men det är i så fall illa nog. För även om de båda ländernas militärer inte är redo att slåss sida vid sida, så har vi alltså redan sett flera tecken på hur ökat ekonomiskt och politisk samarbete ger de båda länderna ett mycket större handlingsutrymme i sina redan pågående omvärldskonflikter.
Det är sannolikt att de båda länderna just nu testar sig fram. Därför är det överraskande att Pekings uppbackning av de ryska kraven på att omforma europeisk säkerhetspolitik inte har skapat större reaktioner i städer som Stockholm eller Bryssel.
En tänkbar förklaring, som Axios torgför från ett amerikanskt perspektiv, är det helt enkelt inte finns nog med säkerhetspolitiska experter som fokuserar på både Kina och Ryssland.
Att studera och analysera några av dessa två jätteländer ses ofta som ett slags särintresse till den grad att de båda sfärerna av experter sällan arbetar tillsammans, vilket resulterar i en begränsad förståelse av hur relationen Kina-Ryssland utvecklas samt hur detta påverkar förutsättningarna kring konflikter som Ukraina eller Taiwan.
