Ryssland och Kina delar missnöje och oro över vad man anser vara ett överdrivet västerländskt - och särskilt amerikanskt - inflytande i den internationella politiken. (Bild: The Kremlin Presidential Press and Information Office, 4.0 International, Creative Commons)

Analys av relationen mellan Kina och Ryssland

Denna text publicerades först 25 april på engelska i The Wire China under rubriken “Assessing the Sino-Russian Entente“, och är översatt till svenska i överenskommelse med The Wire China.

Den goda relationen mellan Peking och Moskva kan orsaka betydande problem för USA, men partnerskapet kantas av gränser.

Den 22 mars införde USA, EU, Storbritannien och Kanada gemensamma sanktioner mot kinesiska tjänstemän som ansågs ansvariga för övergrepp mot mänskliga rättigheter genom behandlingen av uiguriska muslimer i Xinjiang. Kort därefter uppmanade Kinas utrikesminister Wang Yi, tillsammans med sin ryska motsvarighet Sergei Lavrov, Washington att “upphöra med unilateral mobbning, sluta blanda sig i andra länders inre angelägenheter och stoppa bildandet av grupperingar i syfte att bedriva konfrontation mellan olika block.”

Detta uttalande var bara det senaste exemplet på det momentum som det kinesisk-ryska relation just nu åtnjuter. I september 2018 deltog Kina för första gången i Rysslands årliga militärövning Vostok. I december 2019 öppnade de två länderna en gasledning som årligen ska leverera 38 miljarder kubikmeter naturgas till Kina, med början 2024. Och förra månaden kom de överens om att bygga en ny månbas tillsammans.

Internationella observatörer har använt ett stort antal fraser för att beskriva relationen mellan Peking och Moskva, bland annat “faustisk uppgörelse”, “opportunistisk mésalliance” och “morganatiskt äktenskap.” Men även om relationen inte enkelt låter sig definieras på ett entydigt sätt, så verkar det som att den kinesisk-ryska relationen efter kalla kriget har två kärnegenskaper: avsiktlig anpassning och strategisk flexibilitet.

De två auktoritära staterna har varit förankrade i sitt motstånd mot västerländskt – och då särskilt amerikanskt – inflytande ända sedan Sovjetunionen upplöstes, vilket både förödmjukade Moskva och förnyade Pekings oro rörande det kinesiska kommunistpartiets motståndskraft.

De båda har funnit ett gemensamt intresse i att bestrida den ordning som uppstod under efterkrigstiden och som, enligt deras uppfattning, är alltför centrerad kring betydelsen av allianser, främjandet av demokrati och den amerikanska dollarns inflytande. Ju mer Washingtons relation till Peking respektive Moskva försämras, desto mer kommer troligtvis Pekings och Moskvas relation att förbättras.

Det är dock osannolikt att de två länderna skulle ingå en formell allians. Den kinesisk-sovjetiska splittringen, som var nära att kulminera i öppet krig 1969, utgör fundamentet till de bådas nuvarande ovilja att eftersträva en typ av relation som skulle kunna begränsa respektive lands handlingsfrihet. Även om de två länderna inte kritiserar varandra offentligt, uttalar de heller inte stöd för varandras handlingar. Peking har inte tagit ställning till Moskvas annektering av Krim, och Moskva har inte tagit ställning till Pekings omfattande territoriella anspråk i Sydkinesiska havet.

Samtidigt som de gör stora ansträngningar för att måla upp en bild av att agera i samförstånd, skiljer sig deras utrikespolitiska förhållningssätt åt väsentligt.

Peking angriper ofta efterkrigstidens världsordning, och har startat infrastrukturprojektet de nya sidenvägarna för att utvidga sitt inflytande utanför det systemet. Men samtidigt som man drar stora fördelar av starka positioner lokalt, så strävar Kina också efter att höja sin ställning inom långvariga internationella strukturer.

Kina har den tredje största andelen röster i både Världsbanken och Internationella valutafonden. Man är den näst största bidragsgivaren till FN:s budget för fredsbevarande insatser perioden 2019-2021, och tog därmed över andraplatsen från Japan. Dessutom lämnar Kina aktivt in förslag till organ som påverkar standardisering och styrning av nya teknologier.

Däremot, förklarar Bobo Lo, en oberoende australiensisk analytiker, så “ser Moskva ingen mening i att försöka bearbeta efterkrigstidens ordning inifrån.” Man har förvisso en permanent plats i FN:s säkerhetsråd, men i övrigt begränsade möjligheter att strukturera om centrala internationella institutioner. De utövar istället i stor utsträckning sitt inflytande genom påverkan och insatser som belyser det bräckliga i efterkrigstidens ordning – genom att annektera delar av Georgien och Ukraina, stötta en brutal regim i Syrien, eller sprida desinformation i syfte att undergräva västerländska demokratier.

Liknande skillnader märks om man undersöker hur Kina och Ryssland interagerar med USA. Samtidigt som man förbereder sig för att intensifiera konkurrensen med Washington, så värdesätter Peking fortfarande en grundläggande nivå av stabilitet i den bilaterala relationen. Man är införstådd med USA:s förmåga att uppfinna sig på nytt, samt inser att ökad samordning mellan USA och dess allierade och samarbetspartners skulle kunna utgöra ett hot mot Kinas fortsatta återfödelse.

Ryssland, däremot, rimliga utsikter att bli en jämbördig konkurrent till USA, och är därför sannolikt av uppfattningen att man har mindre att förlora på ett omfattande avbrott i den bilaterala relationen.

Den amerikanska underrättelsetjänsten hintade den skillnaden i sin rapport om utländsk inblandning i det amerikanska presidentvalet 2020. Den drog slutsatsen att Moskva troligen “gör bedömningen att fortsatta påverkansoperationer gentemot USA innebär en hanterbar risk för bilden av Ryssland i Washington, eftersom relationerna mellan Ryssland och USA redan är extremt dåliga.” Peking, däremot, “betraktade inte någotdera utfall av valet som tillräckligt fördelaktigt för att Kina bör riskera ett avslöjande [av sina försökt till påverkan] som skulle kunna slå tillbaka mot dem själva.”

Flexibiliteten i den kinesisk-ryska relationen gör det möjligt för de två länderna att stärka sitt partnerskap utan att behöva gå i takt – en entent som skulle kunna resultera i betydande huvudvärk för USA. De två länderna har, till exempel, gemensamt främjat konspirationsteorier om coronavirusets ursprung.

Förekomsten av 220 kinesisk fartyg med militära inslag vid Spratlyöarna tidigt förra månaden och den senaste tidens ryska truppbildningar längs Ukrainas östra gräns, tyder emellertid på en oroväckande möjlighet: att de två länderna samverkar i genomförandet av destabiliserande aktiviteter i sina respektive gränsområden. I vissa fall kompletterande dess styrkor dessutom varandra: Rysslands militära närvaro i och kulturella band till Centralasien kan exempelvis hjälpa Kina att utvidga de nya sidenvägarna regionen.

Relationen mellan Kina och Ryssland saknar inte utmaningar. Den har en komplex historia, och Moskva kan inte förväntas att alltid att vara så bekvämt med den underordnade status man har i dag. I nuläget kommer deras partnerskap sannolikt att fortsätta utvecklas i snabb takt, och amerikanska försök att slå in en kil mellan de båda länderna skulle istället få dem att närma sig varandra. Kina har ingen anledning att äventyra sin relation till en pålitlig energi- och vapenkälla. Anslutningen till ett Peking på uppgång tjänar samtidigt Ryssland i strävan att betraktas som en stormakt.

Det finns dock gränser, både vad gäller ideologisk attraktionskraft och den geopolitiska potentialen i deras partnerskap.

För det första innebär undermålig utveckling i demokratier inte nödvändigtvis per automatik en preferens för ett mer auktoritärt styre. Samtidigt som Kina tack vare robusta tillväxt åtnjuter ett visst ideologiskt momentum, så har den kommande vinterolympiaden i Peking 2022 fört med sig att granskningen av deras brott mot mänskliga rättigheter tilltagit. Dess “vargkrigardiplomati” spär samtidigt på oron bland industrialiserade demokratiska nationer rörande Pekings beteende och strategiska ambitioner.

Ryssland å andra sidan kan knappast kritisera västerländska demokratiers socioekonomiska utmaningar på ett trovärdigt vis genom att peka på sin egen inkomst: landets reella disponibla inkomst sjönk under fem av sju år mellan 2014 och 2020, och BNP per capita är nu 30 procent lägre än 2013.

Det bästa sättet för USA att minska attraktionskraften för ett auktoritärt system är att visa att demokrati återigen kan verka som ett instrument för förnyelse på hemmaplan. USA och dess allierade och partners bör fokusera på att bygga upp ett mer motståndskraftigt samhälle efter Covid-19 – en som inte bara är bättre förberedd på att hantera kortvariga nödsituationer som en pandemi, utan även framgångsrikt mildrar långsiktiga, ökade effekter av gränsöverskridande utmaningar som klimatförändringar. Peking och Moskva har anledning till oro för förlorat inflytande om de inte agerar konstruktivt inom dessa områden.

På samma sätt har svagheterna i efterkrigstidens världsordning ännu inte resulterat i något sammanhållet kinesiskt-ryskt alternativ. Tvärtom – som ordförande för utrikesutskottet i Kinas nationella folkkongress lade Fu Ying till en talande brasklapp i utvärderingen av den egna politiken: “Vi är missnöjda och redo att kritisera. Men ändå är vi inte redo att föreslå någon ny utformning.”

Så länge den kinesisk-ryska ententen är mer baserad på gemensamt missnöje än överensstämmande visioner, borde USA betrakta den som ett utmanande element snarare än ett systemiskt hot.

Ovanstående är en opinionstext skriven av Ali Wyne, senior analytiker vi Eurasia. Den är översatt av Petra Lindblom och redigerad av Jojje Olsson.