Jojje OlssonNär den ökände Gui Congyou i slutet av september med mycket kort varsel plötsligt lämnade sin post som Kinas ambassadör i Sverige, så meddelades att en nya ambassadör skulle tillträda redan innan årets slut.
Det var en deadline som Peking höll med minsta möjliga marginal.
Först på nyårsafton uppgavs att efterträdaren Cui Aimin anlänt till Stockholm och först denna vecka påbörjade han sitt ämbete rent formellt, genom att överlämna en kopia på sina officiella referenser till företrädare för Sveriges utrikesdepartement.
Överlämningen skedde i tisdags och skildrades med text och bild på den kinesiska ambassadens hemsida under gårdagen.
Annars har ambassadens hemsida varit ovanligt inaktiv sedan Gui Congyou lämnade Stockholm. De enda lokala uppdateringarna som publicerades mellan 25 september och nyårsafton, var två notiser om att ambassadsekreteraren medverkade vid två videomöten för svenska små och medelstora företag samt en ”grön sidenväg”.
Nu undrar många huruvida de påträngande och hotfulla aktiviteter som den kinesiska ambassaden gjorde sig känd för under Gui Congyous ledning kommer fortsätta när Cui Aimin väl tillträtt. För att försöka svara på denna fråga, är det värt att ta sig en titt på vem Kinas nya ambassadör i Sverige egentligen är.
Cui (崔) är alltså ambassadörens efternamn, medan hans förnamn Aimin (愛民) rakt översatt betyder ”älskar folket”. Det är alltså en folkets tjänare vi har att gör med här, även om inte för stora växlar bör dras av själva namnet. Det sista tecknet i hans företrädare Gui Congyous namn betyder nämligen ”vänlig”.
Skämt åsido så är det första intrycket av Cui Aimin att vi nu har att göra med en mer världsvan och mångsidig diplomat än tidigare. Trots att Cui är lika gammal som Gui – de är båda födda 1965 – så är hans meritlista betydligt mer imponerande.
Gui Congyou hade en bakgrund med fokus på Ryssland och forna Jugoslavien. Innan flytten till Sverige så hade han aldrig tidigare levt och verkat i en demokrati, med alla de politiska och civila rättigheter som systemet innefattar.
Cui Aimin däremot placerades som diplomat vid Kinas konsulat i Los Angeles redan 1993, då han ännu inte ens var 30 år gammal.
Efter ytterligare ett par år vid det kinesiska generalkonsulatet i New York kring millenieskiftet, blev Cui Kinas yngste vice generalkonsul i USA någonsin, då han 2003 befordrades till denna position vid samma generalkonsulat i New York efter en mellanlandning som vice generaldirektör vid det kinesiska utrikesministeriets avdelning för konsulära affärer i Peking.
En lista över Cui Aimins alla befattningar, som finns att ta del av via den kinesiska ambassadens hemsida, ser ut på följande vis:
Som kan ses på listan ovan så har Cui Aimin tidigare varit ambassadör en gång, nämligen i Angola mellan 2015 och 2018. Angola kan möjligen vid en första tanke framstå som ett slags diplomatiskt bakvatten. Men så går tankarna knappast vid det kinesiska utrikesministeriet.
Tvärtom så har Angola varit ett av de allra viktigaste länderna i Kinas ambition att öka sitt inflytande i Afrika under de senaste årtiondena. Det oljerika landet har varit den allra största mottagaren av kinesiska lån till kontinenten, noterar bland annat South China Morning Post:
Angola has borrowed US$42.6 billion from Chinese lenders – around a third of China’s total lending to African countries between 2000 and 2019 – which it repays in the form of oil shipments.
Oil makes up 90 per cent of the country’s exports, which leaves it vulnerable whenever oil prices fall.
Artikeln skrevs för ett par månader sedan och har rubriken ”Why Angola struggles to shake off its economic dependence on China”. Där konstateras att kinesiska oljepengar har proppat upp hela landets ekonomi sedan dess långa och blodiga inbördeskrig slutade 2002.
Cui Aimin skickades alltså som ambassadör till det afrikanska land som tagit emot i särklass mest kinesiska pengar detta årtusende. När han sedan åkte tillbaka till Peking 2018, så väntade position som förste generaldirektör för den konsulära enheten vid Kinas utrikesministerium.
Det är aldrig helt lätt att ranka dessa befattningar i Kinas politiska hierarki. Till att börja med så står partiet över utrikesministeriet även vad gäller utrikespolitik.
Exempelvis är Kinas utrikesminister Wang Yi inte landets högsta utrikespolitiska företrädare; den statusen innehas istället av ordförande vid kommunistpartiets centralkommission för utrikesfrågor, som sedan 2013 heter Yang Jiechi.
Oavsett vilket så kommer positionen som chef vid utrikesministeriets konsulära avdelning givetvis med ett visst mått av prestige. En titt på det kinesiska utrikesministeriets hemsida ger vid handen att där finns 30 stycken avdelningar inom ministeriet.
Av dessa så rankas den konsulära någonstans i mitten av ministeriets olika avdelningar. I generaldirektörens arbetsuppgifter ingår bland annat att sköta Kinas konsulära relationer med andra länder, samt koordinera hanteringen av rättsfall som involverar utländska medborgare i Kina.
Cui Aimin är alltså en tjänsteman som tidigare sannolikt har arbetat en del med fallen Gui Minhai och Peter Dahlin. Detta kan dels ses som ett tecken på att Kina fortfarande fäster stor vikt vid Gui Minhai i den bilaterala relationen med Sverige. Dels kan det ses som att Cui genom sina erfarenheter på denna position har skaffat sig mer kunskap om Sverige än vad Gui Congyou någonsin hade.
Vidare är detta givetvis en anledning för svenska politiker att outtröttligt fortsätta fråga ut Cui Aimin om Gui Minhais tillstånd. För om det är någon vet vart Gui Minhai befinner sig och mår, så är det Cui Aimin.
Låt oss då återgå till frågan om huruvida den nya ambassadören kommer följa i sin föregångares fotspår vad gäller påtryckningar och hot mot politiker och civilsamhälle i Sverige.
Detta är mycket svårt att bedöma, då det inte alls finns särskilt mycket information att ta del av om Cui Aimins personlighet och stil ens via kinesiska källor. Han verkar heller inte ha utmärkt sig nog för att någon av mina kollegor eller andra kontakter som följer kinesisk utrikespolitik ska ha något särskilt att säga om honom.
En försiktig gissning är att Cui Aimin, i egenskap av en något mer sofistikerad diplomat än sin föregångare, inte kommer ägna sig åt ilskna utfall mot aktörer i värdlandet riktigt lika ofta.
Att Cui har roterats mellan och befordrats inom samma beskickningar och avdelningar – generalkonsulatet i New York, utrikesministeriets konsulära avdelning – tyder på att han är mer kompetent och beständig än Gui Congyou.
Med det sagt är dock sannolikt ingen kursförändring att vänta i Kinas politik gentemot Sverige. Den kinesiska utrikespolitiken avgörs inte av Cui Aimin. Den stakas av utrikesministeriet i Peking, och i ännu högre grad av kommunistpartiets centralkommitté och dess politbyrå under ledning av Xi Jinping.
Och där syns verkligen inga tecken på en förändring i nuläget.
