Denna text publicerades först 28 oktober på engelska i The Diplomat under rubriken ”If China Attacks Taiwan, What Will Europe Do?”, och är översatt till svenska i överenskommelse med The Diplomat.
Beslutsfattningen i händelse av en kinesisk attack mot Taiwan kommer sannolikt avgöra Europas plats i världen för årtionden framöver.
Föreställ er följande scenario: Det är 10 april år 2024 och klockan visar 02:30. Nederländernas premiärminister Mark Rutte sammankallar sin kabinett för att diskutera en amerikansk begäran om bistånd i en pågående nödsituation. Efter år av provokationer har president Xi Jinping nu skridit till verket: Kina attackerar Taiwan. President Joe Biden backar upp Taipei och skickar USA:s sjunde flotta till Taiwansundet.
Riskerna är enorma. Situationen är annorlunda jämfört med krisen 1996, då Bill Clinton beordrade två hangarfartygsgrupper – symbolen för USA:s militära dominans vid den tiden – att ta sig genom Taiwansundet för att avskräcka Kina. Den gången kunde Peking bara se på. Men nu har Kina en avsevärd fördel i form av hemmaplan och en sofistikerad missilarsenal, som hotar att sänka amerikanska hangarfartyg.
USA åberopar säkerhetspakten AUKUS, det försvarsavtal som ingicks mellan USA, Storbritannien och Australien tre år tidigare. Biden ber den brittiska hangarfartygsgruppen att genomföra en operation med relativt låg risk; en blockad av Malackasundet för att strypa Kinas tillgång till olja och begränsa landets handel med omvärlden. Den nederländska luftvärnsfregatten Zr.Ms. Evertsen ingår i den brittiska skvadronen. En fransk hangarfartygsgrupp och en tysk fregatt i närheten nås av samma förfrågan.
Britterna ansluter sig. Följer holländarna, fransmännen och tyskarna deras exempel?
”Damned if you do, damned if you don’t”
Rutte samtalar med ministrar och säkerhetsrådgivare och försöker nå Frankrikes och Tysklands ledare. Peking förväntas betrakta en blockad som en krigshandling. Kan europeiska hamnar och gasledningar stå emot hämndaktioner i form av omfattande cyberattacker? Befinner sig europeiska fartyg inom räckhåll för den kinesiska militärbasen i Djibouti och/eller fartyg tillhörande kinesiska flottan? Kommer holländska, tyska och franska medborgare i Kina att gå säkra? Får Nederländerna och Europa fortsatt tillgång till sällsynta jordartsmetaller och nödvändiga varor från Kina?
Å andra sidan, om holländarna, fransmännen och tyskarna nekar USA:s begäran så kommer den amerikanska reaktionen inte att bli nådig. Kommer Biden stå fast vid USA:s säkerhetsgaranti gentemot Europa? Kommer de över 60 000 amerikanska soldaterna bli kvar på den europeiska kontinenten? Med tanke på de europeiska styrkornas bedrövliga tillstånd råder viss oro för att Rysslands president Vladimir Putin kan utnyttja splittringen inom NATO för att återigen skapa en fait accompli vid Europas östra gränser, liksom vid annekteringen av Krim 2014.
Sammanfattningsvis: de beslut som Haag, Paris och Berlin fattar i händelse av en kinesisk attack mot Taiwan kommer sannolikt bestämma Europas plats i världen under flera årtionden framöver.
Taiwan-scenariot: Förmågor och avsikter
En direkt konfrontation mellan två kärnvapenstormakter är vår tids geopolitiska domedagsscenario. Det är tveksamt huruvida Kina skulle försöka annektera Taiwan med våld, trots varningar från den amerikanska amiralen Philip Davidson om att detta hot kommer verkställas ”inom sex år”. Det är heller inte självklart att USA skulle ingripa.
Krig framträder dock sällan som blixtar från en klar himmel; de föregås vanligtvis av uttalade avsikter om att bruka våld om så blir nödvändigt, tillsammans med en stadig militär upprustning. Det råder ingen tvekan om att Kina blir alltmer självsäkert på den globala arenan och alltmer aggressivt i sin närregion, samtidigt som USA agerar allt tydligare för att bromsa landets framfart.
Båda sidor lägger särskild vikt vid Taiwans öde. ”Återförening” med Taiwan är av högsta prioritet för Xi Jinping, med direkt koppling till hans uppdrag om att uppnå ”den kinesiska nationens återfödelse”. Under det kaotiska tillbakadragandet från Afghanistan nämnde Joe Biden USA:s ”okränkbara åtagande” gentemot Taiwan, i samma andetag som han talade om de amerikanska säkerhetsgarantierna till NATO, Sydkorea och Japan. Förra veckan sade Biden uttryckligen att USA kommer att ingripa om Taiwan attackeras.
Betänk sedan Kinas snabbt växande militära kapacitet. När USA:s militära övertag under Gulf-kriget 1991 och krisen i Taiwansundet 1996 blev uppenbart började Kina modernisera sin militär. Vid den 19:e partikongressen 2017 sattes år 2035 som officiell tidpunkt för att uppnå denna målsättning, och år 2050 ska Kina vara en ”världsledande militärmakt”. Det övergripande målet: att kunna vinna ett krig på Kinas egen bakgård.
Särskilt under de senaste tio åren har denna process fått luft under vingarna. Peking gjorde stora investeringar i att mekanisera sin armé och öka markstyrkornas rörlighet, samt utveckla världens mest sofistikerade missilarsenal. Kina besitter nu en gedigen kapacitet inom ”anti-access/area-denial”, vilket är militär jargong för vapen och strategier som hindrar motståndares (läs: USA och dess allierade) tillträde till en region (läs: Taiwansundet).
Tack vare landets formidabla industriförmåga kan Kina dessutom fortsätta sin snabba utveckling. År 2020 tillverkade man 40 procent av alla fartyg globalt, medan USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland tillsammans stod för mindre än 1 procent.
Scenariots implikationer: politiska rekommendationer för Europa
Hur kan Europa förbereda sig inför detta obehagliga dilemma? Först och främst måste europeiska ledare inse hur det internationella systemet återigen främst karaktäriseras av stormaktsrivalitet, precis som fallet var under kalla kriget.
Europa måste definiera hur ett kollektivt försvar utan USA skulle se ut, särskilt som USA inte längre har kapaciteten som krävs för att en ”tvåkrigs-strategi”, det vill säga att samtidigt utkämpa och vinna krig mot två stormakter på olika kontinenter.
Vad gäller Ryssland bör man sträva efter att hålla två politiska linjer. Å ena sidan krävs investeringar för att avskräcka Ryssland på konventionellt sätt. Rent konkret innefattar detta att öka truppers militära beredskap, snabba på initiativ för högre trupprörlighet, köpa in långdistansartilleri samt stärka lednings- och samordningsstrukturer för att kunna bedriva insatser även utan USA. Å andra sidan bör Europa göra ett nytt försök att minska spänningarna i relationen med Ryssland, vilket Frankrikes president Emmanuel Macron också har föreslagit. Till syvende och sist kan konflikter endast lösas med politiska medel.
Till skillnad från situationen under kalla kriget är världen nu ekonomiskt och teknologiskt sammanflätad. Europa kan inte ändra på Kinas avsikter. Men däremot kan Xi Jinpings hävstänger för inflytande över Europa reduceras. Genom att utöka exportkontroller och granskningar av investeringar med udden riktad mot produkter med dubbla användningsområden och högteknologi, kan Europa försvåra för Kina att med hjälp av europeiska resurser åtgärda brister i kapaciteten inom områden som ubåtsjakt och stridsflyg.
Beroendet av Kina inom strategiska sektorer måste minskas. Kepsar, byxor och soffor kan fortfarande importeras från Kina år 2024. Men det kan inte kärnkraftteknologi, 5G-nät och polisdrönare. Vidare måste Europa också förhindra att beroende uppstår inom kritisk infrastruktur i samband med överföringen till nästa generations energiframställning. Geopolitiska analytiker bör närvara när klimatpolitiken stakas ut för att förhindra att ett sådant beroende uppstår.
Även om Nederländerna och Europa vidtar alla dessa åtgärder så kommer valet mellan att antingen stödja USA eller undvika konfrontation att påverka Europas säkerhet och välstånd i årtionden framöver. Ett beslut i frågan måste därför fattas långt innan denna kris faktiskt uppstår, med brett politiskt och socialt stöd genom koordinering mellan europeiska stater. Som ett första steg måste frågan upp på Europeiska rådets dagordning inom en snar framtid. Ett beslut av den här magnituden är alltför viktigt för att lämnas åt politiker att fatta i elfte timmen.
Joris Teer är Kinaanalytiker och Dr. Tim Sweijs är forskningschef, båda vid The Hague Center for Strategic Studies (HCSS).
Deras artikel publicerades först för holländska tidningen NRC, och utvecklades sedan ytterligare för nypublicering i The Diplomat. Den är här översatt till svenska av Petra Lindblom och redigerad av Jojje Olsson.
