Kan COP26 sparka igång klimatsamarbetet mellan Kina och USA?

Denna text publicerades först 17 oktober på engelska i The Wire China under rubriken ”Can COP Kickstart U.S.-China Climate Action?”, och är översatt till svenska i överenskommelse med The Wire China.

Det viktigaste internationella mötet om klimatförändringarna på sex år inleds i Glasgow om mindre än två veckor, men det finns många oklarheter rörande Kinas förhållningssätt. Ingen vet ens med säkerhet huruvida Xi Jinping kommer att dyka upp.

Xi har inte lämnat Kina på närmare två år, främst på grund av pandemin, och de senaste rapporterna från Storbritannien hintar om att han inte kommer närvara vid mötet. Men även om hans frånvaro från COP26, som väntas föra samman över 100 globala ledare – inklusive USA:s president Joe Biden – vore märkbar, så kommer deltagare ändå vilja höra om Kinas intentioner i egenskap av världens största utsläppare av växthusgaser.

Alok Sharma, den brittiska politiker som är ordförande för COP26, har redan gjort ett uttalande till Sky News om att ”bollen till stor del ligger på [Kinas] planhalva” gällande hur framgångsrikt mötet kan bli.

COP26 är ett två veckor långt FN-toppmöte där nära 200 länder samlas för att diskutera åtgärder för att minska koldioxidutsläppen globalt. I år har deltagarna som uppgift att bygga vidare på resultaten av Parisavtalet, det klimatfördrag som undertecknades vid 2015 års COP-konferens.

Kina har redan utfärdat flera anslående åtaganden. Förra året offentliggjorde Xi att landet siktar på att vara koldioxidneutralt år 2060 och nå toppen av sina koldioxidutsläpp år 2030.

I ett tal till FN:s generalförsamling i september i år så meddelade Kinas ledare vidare att man ska upphöra med byggnationen av kolkraftverk utomlands. Kina är för närvarande den största finansiären av koleldade kraftverk globalt: statliga policybanker har öst in över 51 miljarder dollar i projekt i länder som Pakistan, Indonesien och Turkiet, enligt statistik från Boston University’s Global Development Policy Center (GDP Center).

”Det var ett anmärkningsvärt offentliggörande vid en läglig tidpunkt före COP-mötet, och ett år efter offentliggörandet av koldioxidneutralitet,” säger Joanna Lewis, programdirektör för Science, Technology and International Affairs Program vid Georgetown University. ”Det var en konstruktiv signal.”

Men det saknas fortfarande detaljerad information om hur Kina har tänkt uppnå sina långsiktiga klimatmål. Landets pågående energibrist har samtidigt visat hur svårt det är för Kina att vänja sig av med elektricitet från kolkraft, vilken fortfarande står för 60 procent av landets energiframställning.

Bristen på el beror på en ökad efterfrågan från energiintensiva industrier, i kombination med kolkraftverkens ovilja att fortsätta verksamheten med förlust när kolpriserna stiger. Fram till denna vecka har myndigheter på provinsnivå satt ett tak för hur mycket producenterna tillåts höja sina priser. Som svar har tjänstemän i stora kolproducerande områden som regionen Inre Mongoliet och provinsen Shanxi beordrat kolgruvor att öka sin produktion, samtidigt som centralregeringen också vidtagit åtgärder som ska stödja kolproduktionen.

Redan före den nu pågående krisen hade Kina bara under fjolåret påbörjat nya kolkraftprojekt motsvarande 73 gigawatt – det är fem gånger så mycket som alla andra länder tillsammans, enligt forskningsinstitutet Centre for Research on Energy and Clean Air (CREA). Dessutom innehöll landets nyligen offentliggjorda 14:e femårsplan inga åtaganden för att minska den inhemska kolanvändningen.

Många befarar att den rådande energikrisen kommer försvåra varje försök att begränsa kolproduktionen inom den närmaste framtiden. ”Det är definitivt ett bekymmer,” säger Lauri Myllyvirta, ledande analytiker vid CREA. ”Kinesiska medier skyller energibristen på klimatmålen, eller förnybar energi. Det kan påverka hur villig ledningen är att utfärda nya målsättningar.”

Kina förväntas inför COP-mötet lämna en plan, inom ett ramverk vid namn ”1+N”, med detaljer om hur landet ska uppnå sina mål. ”Målsättningarna kommer från den politiska toppen och detaljer måste utarbetas,” säger Cecilia Han Springer, forskare hos the Global China Initiative vid GDP Center. Hon tillägger sin förhoppning om att Kina kommer presentera handlingsplaner för specifika industrier, exempelvis aluminium och stål, samt mål för växthusgaser vid sidan av koldioxid, exempelvis HFC-gaser och metan.

Det övergripande målet för 2015 års Parisavtal var att med bred marginal begränsa den globala temperaturökningen till 2 grader celsius jämfört med förindustriella nivåer. Sedan dess har det ställts utom rimligt tvivel att allt som överskrider en ökning på 1,5 grader innebär katastrof för stora delar av världen.

Många länder har därför justerat sina klimatmål, särskilt efter att en FN-rapport i augusti gav vid handen att världen redan blivit 1,2 grader varmare. Dock har kinesiska myndigheter, som länge velat mena att det framför allt är de utvecklade ländernas ansvar att fixa klimatproblemen, inte gjort detta.

För att Kina ska ligga i linje med det nya 1,5-gradersmålet menar experter att landets regering måste vidta mer drastiska åtgärder, inklusive att tidigarelägga målsättningen för sin utsläppstopp till innan 2030. ”Kina skulle behöva stoppa utsläppsökningen så snart som möjligt och sedan snabbt minska utsläppsnivåerna efter toppen,” säger Myllyvirta. ”Det finns inte utrymme för att fastna i höga utsläppsnivåer under flera år.”

Mycket hänger på huruvida USA och Kina kan sätta sina övriga meningsskiljaktigheter åt sidan och arbeta tillsammans kring klimatförändringarna. Tecknen är inte särskilt uppmuntrande: Kinas utrikesminister Wang Yi sade nyligen till USA:s särskilda klimatsändebud John Kerry att klimatfrågan inte kan vara en ”oas” mellan de båda länderna som ”separeras” från relationen i övrigt.

Kerry, som har rest till Kina två gånger under det senaste året, berättade i veckan för AP att han är pessimistisk angående konferensens kommande resultat. ”När mötet i Glasgow är över kommer vi veta vem som gör sin del, och vem som inte gör det,” sa han.

”En stor variabel, som skulle förändra allting, vore ett gemensamt engagemang på toppnivå mellan USA och Kina. Urvalet av möjligheter skulle då breddas,” säger Li Shuo, rådgivare vid Greenpeace baserad i Peking. ”Sådana engagemang inte bara spelar roll; de fungerar.”

USA:s förändrade ståndpunkt i klimatfrågan – särskilt Trump-administrationens kungörelse 2017 om att dra sig ur Parisavtalet – kan ha minskat trycket på Kina, menar Kelly Sims Gallagher, professor vid Tufts’ Fletcher School, som bevakade kinesisk klimatdiplomati under president Obama.

”Dynamiken under perioden mellan 2014 och 2017 präglades av en tävling mot toppen. Bägge länderna försökte vara globala ledare inom klimatpolitiken,” säger Gallagher. ”Om de hade varit i en cykeltävling, så cyklade bägge riktigt snabbt. Sedan hoppade Trump av cykeln och försökte vända den. Kina slutade trampa och började rulla.”

Ett potentiellt samarbetsområde är klimatfinansiering för utvecklingsländer. Vid UNGA meddelade Biden att USA vid 2024 ska bidra med över elva miljarder dollar årligen, för att hjälpa låginkomstländer att övergå till ren energi och mildra effekterna av klimatförändringarna. Vid ett internationellt toppmöte för biodiversitet nu i veckan utlovade Xi 232,5 miljoner dollar för att hjälpa utvecklingsländer att skydda biologisk mångfald.

Laura Edwards vid Kinaprogrammet i tankesmedjan Center for American Progress med säte i Washington säger: ”Jag är försiktigt hoppfull till att vi åtminstone eventuellt kommer att få se ett absolut minimum av åtgärder. Tills vi ser en helomsvängning i Kinas energipolitik ser det dock som helhet inte ljust ut för klimatet. Jag är inte säker på att COP-mötet kommer åstadkomma en sådan förändring.”

Ovanstående analys är skriven av Katrina Northrop för The Wire China. Den är översatt av Petra Lindblom och redigerad av Jojje Olsson.

Katrina Northrop är journalist baserad i Washington. Hon har tidigare skrivit för The New York Times, The Atlantic, The Providence Journal och SupChina.