Bild från premiären av den nationalistiska filmen "1921" tidigare denna sommar. Trots att filmen var menad att hylla kinesiska ledare, så drabbades den av en bojkott från nationalister som tyckte att skådespelarna var för unga för att kunna porträttera ledarna på ett bra vis.

Hur mår egentligen kinesisk film?

I dag för 70 år sedan pågick Koreakriget för fullt. I dag för 110 år sedan hade Xinhairevolutionen pågått i några dagar, och skotten i Wuchang som initierade denna händelse blev början på slutet för Qingdynastin och den definitiva ändpunkten för det kinesiska kejsardömet.

I dag för…

Det eviga sökandet efter ett starkt IP-värde (Intellectual Property) för en filmserie verkar äntligen ha burit frukt inom Kinas filmindustri. Ett datum inom en snar framtid används för att se om man kan göra en film för att hylla en händelse som tidigare har inträffat på samma datum.

Vem kunde ana att det skulle bli de “röda filmerna”, de filmer som betecknas “main melody” (主旋律), de så kallade propagandafilmerna som utgör den nya kinesiska filmvågen?

Den senaste kinesiska krigsfilmen “The Battle at Lake Changjin” ligger redan på fjärde plats på listan över filmer med största intäkter någonsin i Kina. Med tanke på att filmen hade premiär för bara drygt två veckor sedan, så finns det fortfarande en en möjlighet att den klättrar ännu högre upp på denna lista.

Den nya krigsfilmen “The Battle at Lake Changjin” innehåller förutom nationalistisk propaganda en historieskrivning av Koreakriget som inte riktigt sammanfaller med bilden i väst eller i Sydkorea.

På elfte plats ligger “My People, My Country”, som redan har fått två uppföljare med likartat ideologiskt och tematiskt innehåll. Dels “My People, My Homeland” som ligger på plats 15 gällande intäkter och som jag recenserade på Kinamedia, dels “My Country, My Parents” som ligger kring plats 50 på listan över inspelade intäkter.

Vad beträffar de två nya filmerna “Wolf Warrior 2” och “Operation Red Sea” – som ligger på första respektive åttonde plats i intäkter – kanske dessa två inte kan räknas som renodlade så kallade main melody-filmer, även om det nationalistiskt präglade innehållet helt klart påminner om denna kategori.

Krigsfilmer och main melody-filmer är populära, men ibland dyker det upp en komedi som gör stor succé. Speciellt om Shen Teng (沈腾) spelar huvudrollen som i “Hi Mom” (nummer 2 på den historiska intäktslistan) och “Hello Mr.Billionaire” (nummer 18 på samma lista).

Det här med att vara skådespelare är dock inte alltid det lättaste, framför allt inte i Kina. Filmen “1921” fick kritik för att vara alldeles för kommersiell. Exempelvis skapade användningen av unga stjärnor i filmen reaktioner över porträtteringen av Kinas forna ledare, vilket ledde till krav på bojkott från nationalistiska internetanvändare.

Vidare har det varit helt tyst kring en av landets allra största skådespelerskor, Zhao Wei (赵薇), även känd som Vicky Zhao, sedan i augusti. Hennes filmer har försvunnit från tv-tablåer och streamingtjänster, och hon står dessutom åtalad för ekonomisk brottslighet.

Dessutom har Zhao misstänkliggjorts för sina nära band till Alibabas ägare Jack Ma.

Privatlivets inverkan på kinesiska skådespelares karriärmöjligheter och framtid syntes dock ännu tydligare i fallet med Zheng Shuang, som i slutet av sommaren dömdes till över 400 miljoner kronor i böter för skattebrott.

Zheng är ökänd för sina stökiga privata relationer, vilka innefattar såväl skilsmässor som resor till USA för att skaffa barn med hjälp av surrogatmammor. Beteenden som går stick i stäv mot de moraliska förebilder som det styrande kommunistpartiet vill att dagens skådespelare ska vara.

Skådespelerskan Zheng Shuang dömdes nyligen till 400 miljoner kronor i böter, vilket sannolikt hänger samman med att myndigheterna ogillar hennes stökiga privatliv.

De senaste analyserna av biljettförsäljningen i Kina från Nikkei Asia och South China Morning Post (SCMP), visar att detta inte är något bra år för Hollywood och att marknadsandelarna för utländska filmer på kinesiska biografer minskar för varje år.

De senaste två åren går förvisso att skylla på den världsomspännande pandemin. Men Hollywoods nedåtgående trend i Kina märktes även tidigare än så. Från att ha haft cirka 46 procent av marknaden 2017, stod Hollywood i fjol för endast 20 procent av de sålda biobiljetterna i Kina.

Men av allt att döma verkar den kinesiska filmmarknaden ändå må bra utifrån ett marknadsperspektiv. Och om man ska tro den kinesiska filmbyrån (China Film Administration, 中国电影局) har årets sommar varit den näst bästa sommaren någonsin när det kommer till hur nöjd publiken har varit med de filmer som visats.

Tre av de filmer som finns bland publikens fem favoriter är “1921”, “The Pioneer” och “Chinese Doctors”.

“The Pioneer” och filmens inslag av propaganda har jag tidigare nämnt här på Kinamedia.

“Chinese Doctor” är rent konceptuellt rätt lik nationaldagsfirande-trilogin, som ovannämnda “My People, My Country” med uppföljare kallas av nyhetsbyrån Xinhua, eftersom filmtitlarna påminner om varandra och samma skådespelare dyker upp i de olika filmerna.

Först kom “Chinese Pilot” och sedan “Chinese Doctors”, som båda har Zhang Hanyu i huvudrollen. Båda filmerna målar ut det vanliga folket som en massa vilken får panik och blir våldsamma, men sedan vaggas till ro och räddas av filmens protagonister. “Chinese Doctors”, som handlar om Wuhan under lockdown i januari 2020, är en röra av brandtal, slowmotion-scener och otaliga positivt laddade klimax som pågår i två timmar.

I “Chinese Doctors” kan kinesiska doktorer som agerar efter myndigheternas direktiv ses rädda en uppskrämd allmänhet som röds det nya coronaviruset.

Nu när vi har tagit tempen på den populärkulturella filmen är det läge att fråga sig vad som sker med den smalare filmen, eller den så kallade arthouse-filmen.

Nu i helgen hade faktiskt filmen “Saturday Fiction” av Lou Ye (娄烨) premiär i Kina, trots att den först visades på Venedigs filmfestival för två år sedan. På tre dagar spelade filmen in cirka 16 miljoner kronor. Detta kan jämföras med “My Country, My Parents” som spelade in ca 1,7 miljarder kronor på mindre än tre veckor.

Lou Ye har inte ens fått tillstånd att visa hälften av sina filmer i Kina, då innehållet i många av dem bedömts vara för känsligt. Bland annat visade han “Summer Palace” utan tillstånd på Cannes filmfestival 2006, vilket ledde till att filmen blev censurerad i Kina och Luo Ye själv belades med tillfälligt yrkesförbud.

Många av de stora regissörerna från förr som utgör en del av den så kallade femte generationens regissörer, har på grund av rådande politiska förhållanden ändrat inriktning på sina filmers tematiska innehåll under de senaste årtiondet.

Chen Kaige (陈凯歌), som regisserade “Farväl, min konkubin” (1993), var med och regisserade den redan nämnda krigsfilmen “The Battle of Lake Changjin”. Huang Jianxin (黄建新) har i princip varit med på ett hörn på alla de senaste tio årens stora main melody-filmer.

Man kan hoppas att Lou Ye bryter mot denna trend, men annars verkar det som att endast Jia Zhangke (贾樟柯), bland annat känd för “A Touch of Sin” (2013) som nominerades till Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes, är sann sin auteur-anda.

Det värsta som kan hända är nog att göra en Li Yang (李杨), regissören bakom “Blind Shaft” (2003) “Blind Mountain” (2007), två av de bästa kinesiska filmerna som producerats.

När han sedan skulle avsluta sin Blind-trilogi så gjordes detta i total besvikelse. Hans sista film “Blind Road” (2021) var den absoluta motsatsen till de första två, där det bara fanns totalt förblindande mörker. Nu trädde istället Kinas statliga institutioner fram och räddade dagen.

Så nu när nationaldagsfirande-trilogin är inne på sina sista dagar, vilka slags filmer kan man då förvänta sig bli populära bland kinesiska biobesökare framöver?

Just nu verkar väldigt många kineser se fram emot att titta på Hollywoodfilmer. “Dune”, “Venom” och “James Bond: No Time to Die” har alla höga siffror i “vill-se” (想看) kategorin på kinesiska filmsidor.

Desto mer överraskande är att den japanska filmen “Departures” (2008) är den film som medlemmarna på Douban – ett socialt närverk med inriktning på film, musik och böcker – ser fram emot mest.

Det må vara för tidigt att förkunna Hollywoodfilmens kommande död i Kina. Men det kan vara värt att peka på hur problematiskt det är för amerikansk film att kräla i stoftet endast för att blidka det kinesiska kommunistpartiets vilja. Det är inte första gången vi köper villfarelsen att partiet kommer att reformera sig självt, så länge vi ger varandra tillgång till respektive marknad.

Men det finns uppenbarligen vinnare även i denna utveckling. Skådespelaren Shen Teng är som sagt en av dem. Shen Teng kommer också att dyka upp på nytt under Kinas största filmvecka, den kinesiska nyårsveckan (春節) i början av februari, en vecka då nya rekord vanligtvis sätts vad gäller biljettförsäljning.

Shen Teng är med i två filmer som har premiär denna vecka i februari. Den numera utfrysta Zhao Wei är dock inte med i en enda.

Rekommenderad läsning:

What blockbuster? China spurns Hollywood’s advances” (Nikkei Asia)
China’s box office is becoming a multimillion-dollar headache for Hollywood studios as US-China relations show no improvement” (South China Morning Post)