Denna artikel publicerades 3 oktober i The Wire China under rubriken ”The Party Politics Driving Xi Jinping”. Den är skriven av Barry Naughton och Jude Blanchette, och översatt till svenska enligt avtal med The Wire China.
Varför lanserar Xi Jinping ett batteri av ekonomiska reformer just nu? Svaret finns att hitta i Kinas politiska kalender.
Vad är det egentligen Xi Jinping håller på med?
Denna fråga finns på snart sagt alla utländska investerares, företags, regeringstjänstemäns och analytikers läppar, då de – med en blandning av oro och fascination – betraktat blitzkriget av regulatoriska åtgärder som Peking släppte loss denna sommar.
Vad som började med en utredning av säkerheten för användardata och personlig information hos taxiappen Didi Chuxing utökades till att även omfatta data- och videospel, utbildning, finansteknik, hemkörning av mat, kryptovaluta och, senast i raden, fastighetsmarknaden.
Som om inte detta vore nog så offentliggjorde Xi en ny slogan – ”allmänt välstånd” – som ledde till ytterligare regeringsåtgärder för att minska landets växande inkomstklyftor och andra sociala problem; sidoeffekter av en ohämmad ekonomisk tillväxt som pågått i decennier.
Det kommer att ta tid innan vi kan få en övergripande bild av Xis egentliga syfte, särskilt med tanke på att regleringskampanjen fortfarande pågår. Men det finns en relaterad frågeställning som vi kan behandla omedelbart: varför händer allt detta precis nu? Som flera analytiker varit snabba att påpeka, så ligger en sund logik av regleringar bakom nästan alla de åtgärder som vidtagits på sistone.
Från oro kring datasäkerhet och konsumenters integritet, till en tydlig frustration över teknikjättarnas alltmer monopolliknande ställningar, så agerar Peking nu för att hantera underliggande utmaningar som på många vis påminner de som regleringsmyndigheter i utvecklade ekonomier står inför. Men medan lagstiftare i EU och USA är obeslutsamma och hålls tillbaka av komplicerade juridiska begränsningar och lobbyverksamhet, så skrider Peking till verket i en rasande hastighet.
Luckorna som finns i lagstiftningen inom dessa sektorer har dock varit kända i åratal. På samma vis fokuserar Xis kampanj för ”allmänt välstånd” på att minska inkomstskillnaderna, trots att denna ojämlikhet knappast heller är ett nytt fenomen.
Nya uppgifter visar att inkomstklyftorna i Kina nådde sin topp kring 2008 och att de sedan dess planat ut eller till och med minskat en aning. Vissa menar att Xi upplever en tilltagande brådska efter den senaste folkräkningen, som gav vid handen att Kinas befolkningstillväxt nu är den lägsta på flera årtionden. Men återigen så har Peking länge varit medvetet om landets dystra demografiska framtid.
Så hur kan tidpunkten för den nya kampanjen förklaras? Det mest övertygande svaret på frågan ”varför nu?” hittas i Kinas politiska kalender, närmare bestämt den 20:e partikongressen som ska äga rum hösten 2022.
Vanligtvis betraktas en partikongress eller viktiga plenum (där Kommunistpartiets centralkommitté samlas i sin helhet) som kritiska milstolpar eller vändpunkter i kinesisk politik. Genom hela Folkrepubliken Kinas historia har dessa toppmöten verkligen varit viktiga milstolpar, där avgörande strategiska beslut och stora politiska förändringar cementerats.
Allra mest välkänt är hur Kinas skifte från centralplanering mot marknadsreformer påbörjades efter det tredje plenumet vid den 11:e partikongressen, som hölls i december 1978. Även den kommande 20:e partikongressen ser ut att markera en viktig historisk händelse, eftersom Xi Jinping med största säkerhet kommer begära en tredje mandatperiod som Kommunistpartiets generalsekreterare, och därmed kora sig själv till något som liknar ”en livslång ledare”.
Men än är det långt kvar till partikongressen. Varför skulle den ge upphov till detta virrvarr av regleringar över ett år i förväg? Om nu Xi Jinping redan säkrat ledarrollen, varför skulle han behöva lansera denna plötsliga och mångfacetterade politiska regleringskampanj?
Forskare som studerat tidigare kongresser är i regel överens om att ingenting faktiskt beslutas under själva mötet. Vid kongresserna antas och offentliggörs snarare beslut som redan fattats mestadels bakom stängda dörrar under perioden som föranleder sammankomsten. Denna enkla insikt ger en fingervisning om vad som pågår just nu.
Faktum är att partikongressens sammanträde utgör kulmen på en byråkratisk process rörande politik, personal och lagstiftning som pågått i nätan ett år. Hela det pyramidformade tjänstemannasystemet vänds upp och ner, när nya ledare tillsätts i städer och samhällen (i början av året), sedan i provinser och ministerier, och slutligen i det översta centrala ledarskiktet.
Förhandlingar om viktiga frågor och tillsättning av tjänstemän pågår parallellt under den tolv månader långa upptakten inför en kongress eller ett plenum, och presenteras därefter för allmänheten vid själva mötet. Ingenting avgörs alltså under en kongress, snarare så tillkännages resultatet av den föregående processen vid kongressen.
Tidsperioden inför en kongress innefattar samtidigt valet av nya befattningshavare och utarbetandet av Kommunistpartiets program för de kommande fem åren. För att kontrollera processen trycker ambitiösa ledare regelmässigt på för att återställa partiets propaganda och politiska program redan ett år innan partikongressen.
På så vis skaffar man sig fördelar i den strid som personaltillsättningen utgör: tydliga politiska riktlinjer gör det enklare för en ledare att få sina egna anhängare och allierade befordrade. Han kan genomföra vad som i praktiken blir lojalitetstest för tjänstemän från botten och hela vägen upp till toppen: står du bakom det nya programmet eller inte? Tåget avgår nu och du måste komma ombord. Kandidaten stiger därefter in på en partikongress i starkast möjliga ställning, med ett nytt kotteri av anhängare och en ny politisk linje som passar honom.
Denna dynamik har blottlagts upprepade gånger under Kommunistpartiets historia. Det tydligaste exemplet var Deng Xiaopings berömda ”södra turné” 1991-1992, under vilken han återupplivade de ekonomiska reformerna, efter tre år av stagnation efter massakern vid Himmelska fridens torg.
Även om Deng, då 87 år gammal, definitivt hade som målsättning att befästa en agenda av ekonomiska reformer innan han ”lämnade för att träffa Marx”, så var hans kortsiktiga mål att kratta manegen inför den 14:e partikongressen i slutet av 1992.
I själva verket offentliggjordes ramverket för en ”socialistisk marknadsekonomi” för första gången vid den kongressen, och en grupp tjänstemän som stödde de ekonomiska reformerna befordrades på nationell och provinsiell nivå. Mindre positivt var att Deng sparkade förnyaren Hu Yaobang från dennes position som generalsekreterare i januari 1987 – exakt tio månader innan den 13:e partikongressen – istället för att invänta Hus avgång vid själva kongressen.
På senare tid har vi kunnat se hur Xi Jinpings väg till den 19:e partikongressen kortades ner tolv månader vid det sjätte plenumet år 2016, där han utnämndes till partiets ”kärna”, ett symboliskt men konkret steg i ledet att samla kraft inför kongressen året därpå.
Med hjälp av denna historiska bakgrund går det att ana den byråkratiska och politiska logiken bakom Xis pågående kampanj för att reglera utvalda sektorer i det ”allmänna välståndets” namn. Genom att dra upp linjerna för ett ambitiöst – om än aningen otydligt – övergripande mål, så har Xi försett partikadrer med riktmärken för hur de kan visa sin lojalitet och kompetens inför den 20:e partikongressen.
Genom initiativ som innefattar en korrekt tolkning av Xis vision, kan politiska tjänstemän under de kommande månaderna öka sin chanser att befordras. Samtidigt skapar detta ett kraftfullt verktyg, som Xi kan använda för att bygga upp politiskt momentum som sedan kan kanaliseras rakt in i partikongressen, och således proaktivt forma den dominerande politiska inriktningen för perioden 2022-2027.
Nu kanske vissa invänder mot denna hypotes baserat på att Xi redan är så mäktig att han kan klara sig utan att följa normala politiska spelregler. Men då missar man poängen: det viktiga är inte att Xi går upp till val nästa år, det viktiga är att alla andra också gör det.
Dessutom är nästa års partikongress inget vanligt möte för Kommunistpartiets centralkommitté. Xi Jinping har siktet inställt på något som saknar tidigare motstycke: en tredje mandatperiod som ledare för Kinas kommunistparti, och sin kröning till positionen som den mäktigaste partiledaren sedan Mao Zedong, med möjligheten att regera på livstid.
Visserligen besitter Xi redan en unik och dominerande position i den statliga partihierarkin, men samtidigt är insatserna för honom nästa år mycket höga. Även om Xi känner sig säker på att bli ”omvald”, så kommer han icke desto mindre vilja bygga upp och forma en legitimering av historiska proportioner för sitt fortsatt maktanspråk. Här ser Xi ut att inspireras av grundläggande maoistisk strategi: Undvik strid och bevara din styrka tills du är redo att gå på offensiven och utkämpa ett förintelsekrig.
Från det perspektivet är den pågående kampanjen av reguljära åtgärder från Pekings håll precis vad vi borde vänta oss: Xi agerar planenligt. Han måste försäkra sig om att denna höst lansera en agenda, ett politiska riktlinjer och en propagandakampanj som är tillräckligt ambitiösa för att under upptakten till partikongressen motivera sin fortsatta dominans.
Denna dynamik får signifikanta följder. För det första kommer de som väntar på att nuvarande politiska och regleringsmässiga trender ska stanna av att bli besvikna. Den sprida blandningen av åtgärder är inslag, inte en miss, i Xi Jinpings strategi inför den 20:e partikongressen.
Makt är också performativ. För att respekteras, behöver den emellanåt utövas. Genom att fatta tag om de politiska och reguljära tyglarna så pass hårt och bestämt, visar Xi vem det är som bestämmer.
Vi kan vänta oss en upptrappning av politiska och ideologiska kampanjer från och med nu fram till det sjätte plenumet i november, som markerar den formella inledningen på planeringsprocessen inför partikongressen. Det spekuleras på goda grunder att Xi kommer offentliggöra en ny ”resolution om partiets historia” vid mötet, vilket i så fall skulle vara blott tredje gången sedan 1945 som partiet tar sig för detta.
För det andra går det tydligt att utröna en ny fas i Xi Jinpings ledarskap, där han intar en mycket mer aktiv daglig roll vad gäller politikens innehåll, riktning och omfattning. Växande spänningar mellan Kina och USA bidrar utan tvivel till Xis ökade inblandning, då alltför mycket nu står på spel för att Peking ska kunna ”outsourca” politiken till den formella byråkratin.
I praktiken betyder detta att den framväxande statligt drivna ekonomiska modellen med ”storslagen styrning” är här för att stanna. Xi är nu säker på att partiet har resurserna, verktygen och erfarenheten som krävs för att övergripande styra ekonomin. Han är vidare av uppfattningen att motståndet som entreprenörer som Jack Ma kan bjuda upp till är minimalt, och att regeringen kan driva marknadsekonomin i vilken riktning man än önskar.
Analysen ovan bör inte likställas med en förklaring om att den senaste tidens händelser i Peking som normala eller förutsägbara. Sammantaget markerar omfattningen och graden av allvar ett nytt kapitel i Kinas politiska och ekonomiska utvecklingsmodell.
De trender som synts en tid börjar nu stråla samman: Kommunistpartiets ökade kontroll över ekonomin, strävan efter teknologiskt oberoende, rädslan för att omringas utifrån, ett utvidgat synsätt på nationell säkerhet och ett politiskt system som i allt högre grad kontrolleras av en man: Xi Jinping.
Barry Naughton är ordförande för kinesisk utrikespolitik vid lärosätet So Kwan Lok.
Jude Blanchette forskar om Kina vid tankesmedjan Center for Strategic and International Studies.
Texten är översatt av Petra Lindblom och redigerad av Jojje Olsson.
