Slogans och slagord från hösta ort är något mycket viktigt inom kinesisk politik. Så var fallet när Kina för drygt fyra årtionden sedan öppnade sin ekonomi mot omvärlden, och landets ledare Deng Xiaoping förklarade att det är ”ärofyllt att bli rikt” samt att en del av befolkningen måste tillåtas ”bli rika först”.
Så är också fallet när Xi Jinping nu ser till att frasen ”allmänt välstånd” (共同富裕) sprids i olika politiska sammanhang. En fingervisning om hur betydande denna fras faktiskt tycks vara, gavs i veckan då den var fokus när centrala kommissionen för finansiella och ekonomiska frågor sammanträdde.
Xi, som är ordförande i denna viktiga kommission, höll själv i mötet. Det var det första politiska mötet som presidenten offentligt medverkade i sedan partitoppens årliga, slutna överläggningar i badorten Beidaihe tidigare denna månad.
Termen ”allmänt välstånd” är förvisso inte ny – den har under sommaren gradvis fått fäste på olika nivåer. Men att Xi Jinping själv använder den allt oftare och i allt viktigare sammanhang, ger vid handen att den tidigare eran av vårdslös statskapitalism håller på att nå vägs ände, noterar bland andra Nikkei Asia:
State media reported that a meeting of the Chinese Communist Party’s Central Financial and Economic Affairs Commission on Tuesday, chaired by Xi, had emphasized the need to ”regulate excessively high incomes and encourage high-income groups and enterprises to return more to society.”
The committee added that while the party had allowed some people and regions to ”get rich first” in the early decades of China’s reform and opening period, it was now prioritizing ”common prosperity for all.”
Det rör sig i detta fall knappast om tom semantik. Som bekant så har Xi Jinping redan kastat en annan mycket viktig av Deng Xiaopings politiska termer över bord, nämligen att Kina borde ”gömma sin styrka” och ”bida sin tid”.
På samma vis som utrikespolitiken under Xi Jinpings ledning har förändrats i grunden, så kommer fördelningspolitiken nu sannolikt att stå inför stora ändringar.
Och det behövs. För som Wall Street Journal framhåller, så har de ekonomiska klyftorna i Kina ökat dramatiskt under de två senaste årtionden. Landet, som till namnet är en socialistisk folkrepublik, är nu en av världens allra minst jämlika samhälle:
Unequal wealth distribution is now a major concern. While living standards have risen dramatically in China, the country’s Gini-coefficient, a measure of inequality, widened to 70.4 in 2020 from 59.9 in 2000, making China one of the world’s most unequal major economies, according to data from Credit Suisse.
Premier Li Keqiang made a stir last year when he revealed that more than 600 million people, or over 40% of China’s population, had monthly income under $140, while many Chinese complain privately about the sway of rich business tycoons.
Likaledes har den senaste tidens imponerande utveckling inom framför allt internet- och tekniksektorn skapat en ny klass miljardärer, som kommunistpartiet finner all anledning att nu slå till kraftfullt mot.
Dels sticker dessa miljardärers ofantliga rikedomar i ögonen på vanligt folk, särskilt som de i statliga medier ofta fått tjäna som syndabockar för landets ekonomiska ojämlikheter.
Att ge sig på deras tillgångar är alltså ett vis på vilket partiet kan öka sin popularitet bland de breda folklagren.
Dels – och detta är mycket viktigare – så känner politikerna i Peking att denna nya klass, rik på pengar och information genom sina viktiga och ofta i det närmaste samhällsbärande tjänster, potentiellt kan utmana partiets absoluta maktmonopol.
Situationen är inte helt olika den klass av oligarker som växte fram i kölvattnet av Sovjetunionens upplösning, och vars rikedomar öven medförde politiskt inflytande. En trend som den kinesiska regimen nu avser att mota i grind.
Visst kan det låta sympatiskt att vilja införa ”allmänt välstånd”, och fördela skörden av fyra årtiondens ohämmad ekonomisk utveckling bland hela befolkningen. Men likaledes är det viktigt att sätta denna policyförändring i rätt kontext; initiativet bottnar utan tvivel i ett svartsjukt värnande om den egna makten.
Detta blir särskilt tydligt mot bakgrund av den senaste tidens tuffa regleringar och tillslag mot just internet- och tekniksektorn, som Kinamedia tidigare flera gånger skrivit närmare om.
Minst lika viktigt är att förstå hur detta de facto är ett steg i ledet i Xi Jinpings ambition att förvandla Kina till en så kallad modern socialiststat.
”Socialsim med kinesiska förtecken”, presidentens kanske allra viktigaste politiska ledord, är inte heller blott någon tom eller meningslös slogan. Xi Jinping avser verkligen – återigen i rak motsats till Deng Xiaoping – att göra Kina mer socialistiskt.
Den rådande socialistiska och marxistiska politiken har de senaste åren märkts tydligt i kulturliv och medier, som fått förnyade instruktioner att i första hand verka som partiets propagandaverktyg.
Den märks även i utbildningen, då staten stärkt sitt grepp om universiteten och flera grundskolor tagit bort engelska från läroplanen för att istället ägna mer tid åt ”Xi Jinpings tankar”.
Nu står liknande ändringar för dörren inom den ekonomiska politiken. The Economist noterade för ett par veckor sedan att ”marxistisk maktjakt övertrumfar marknadens logik”.
Inhemska företag har snabbt fattat såväl vinken som vikten av att rätta in sig i ledet.
Internetjätten Tencent, som blivit hårt ansatt av den senaste tidens kampanjer mot tekniksektorn, meddelade tidigare i dag att man kommer avsätta över 50 miljarder kronor till en särskild fond för just ”allmänt välstånd”.
The Economist varnade även i förra veckans ledarartikel och specialrapport att attacken mot entreprenörer och privat kapital riskerar bli kontraproduktiv, genom att hämma de senaste årtiondenas innovation och skrämma bort talangfull arbetskraft från landet.
I en artikel med den talande rubriken ”Xi’s tech crackdown preserves socialism with Chinese characteristics”, konstaterade den inflytelserika Kinakännaren Richard McGregor nyligen i Nikkei Asia vidare att Xi Jinping har en lång lista med prioriteringar – etableringen av ett socialistiskt återfinns på toppen av listan, i klar kontrast mot att göra utländska investerare nöjda och glada.
Utländska företag och investerare som förväntar sig att den kapitalistiska huggsexa som präglat en stor del av Kinas ekonomiska utveckling sedan Deng Xiaopings dagar riskerar därmed att bli gruvligt besvikna.
Stora förändringar är att vänta inom Kinas ekonomiska politik – från marknadsekonomi, till ytterligare ett försök att uträtta storverk med hjälp av ett socialistiskt ekonomiskt system.
