Utrikesminister Wang Yi tog under gårdagen emot nio stycken talibanledare i Tianjin. (Bild: Kina utrikesministerium via Twitter)

Talibaner i Tianjin

I måndags tog utrikesminister Wang Yi emot USA:s vice utrikesminister Wendy Sherman, i ett allt annat än hjärtligt möte som Kinamedia skrev närmare om för ett par dagar sedan.

Bara 48 timmar senare satt talibanernas medgrundare och vice ledare Mullah Abdul Ghani Baradar i samma stol som Sherman, då Wang Yi välkomnade en delegation av nio ledare från den islamistiska organisationen som sannolikt snart återtar makten i grannlandet Afghanistan.

Kinamedia har tidigare skrivit närmare om den komplicerade relationen mellan de båda parterna, bland annat i artikeln ”Talibanerna välkomnar Kina med öppna armar” tidigare denna månad.

Där framhölls hur talibanerna lovade att skydda Kinas intressen i Afghanistan, med ökade kinesiska investeringar i sikte.

I artikeln ”Kina kan komma att skicka in trupper när USA lämnar Afghanistan”, skrev jag i maj närmare om hur Kina kan komma att fylla upp det vakuum som uppstår när USA drar tillbaka sina trupper från Afghanistan.

Även om Kina och talibanerna haft officiella kontakter och utbyten även tidigare, så var gårdagens möte i Tianjin, som avslutade i dag, det främsta tillfället för detta hittills.

Wang Yi gav talibanerna ett visst mått av legitimitet genom att beskriva gruppen som ”en central militär och politisk kraft i landet, som kommer spela en viktig roll för processen att skapa fred, försoning och återuppbyggnad” i och av Afghanistan.

Mötet blottlade de viktigaste beståndsdelarna i det kommande samarbetet mellan talibanerna och regimen i Peking.

Som ovanstående tweet från Kinas utrikesministerium ger vid handen, så ser kinesiska myndigheter sig själva i en roll som medlare mellan talibanerna och den nuvarande regeringen i Kabul, även om det är osannolikt att de förra skulle vara intresserade att dela makten med den senare.

Oavsett vilka som har makten i Afghanistan, så har Kina två stycken huvudsyften i sitt utbyte med landet.

Dels vill man skydda sin nuvarande investeringar i Afghanistan, samt utöka dessa genom att göra landet än mer involverat i de nya sidenvägarna.

New York Times noterar i samband med mötet att Kina har genomfört flera investeringar i landet, inklusive ett löfte att spendera närmare 30 miljarder kronor på att utveckla en koppargruva i landets östra delar.

Samtidigt har många kinesiska investeringar avstannat på grund av våldsamheterna i landet. Givet Afghanistans rikliga naturresurser och viktiga geografiska position, vill Kina trappa upp sina investeringar här.

Dels vill Peking – och detta är mycket viktigare – försäkra sig om att Afghanistan inte blir någon fristad för missnöjda uigurer att använda som bas för väpnad eller annan uppviglande verksamhet i regionen Xinjiang.

Afghanistan delar en närmare 80 kilometer lång gräns mot Xinjiang. Talibanerna har tidigare tagit emot uigurer som flytt förtrycket i regionen, beväpnat dem och erbjudit militär utbildning för deltagande i konflikter i bland annat Syrien.

Kinas främsta prioritet är att uigurer inte ska kunna mobilisera i talibanernas Afghanistan, något som man åtminstone har fått muntliga löften om att så inte ska ske.

Bland andra Wall Street Journal citerar Mullah Abdul Ghani Baradar säga att ingen utomstående aktör ska få använda Afghanistan för att hota Kinas intressen:

Before Wednesday’s meeting, the Taliban already sought to assuage Beijing’s concerns about its historical connections with Uyghur militants in Xinjiang by pledging not to interfere in China’s internal affairs. The Taliban’s Mr. Baradar on Wednesday reiterated that pledge to China’s foreign minister, saying the group would never allow forces to use Afghanistan to endanger China.

Wang Yi uppmanade talibanerna att helt klippa banden med East Turkistan Islamic Movement (ETIM), med argumentet att organisationen är terrorklassad av FN – vilket för övrigt även talibanerna är.

Talibanerna – som vidare lovade att inte bland sig i Kinas inre angelägenheter – har också att vinna på samarbetet med Peking.

Vid sidan av hägrande kinesiska investeringar, innebär uppbackningen från Kina att talibanerna legitimeras och kan utvecklas från en terrorgrupp i periferin till en internationellt accepterad maktfaktor.

Wang Yi uttryckte redan i juni sin målsättning att föra talibanerna tillbaka till ”the political mainstream”, i hopp om att organisationen ska kunna hjälpa Kina att kontrollera grupperingar av uigurer reda att ta till vapen på grund av förtrycket i Xinjiang.

På pappret finns alltså förutsättningar för ett riktig så kallat ”win-win-samarbete” mellan Kina och talibanerna, låt vara på bekostnad av civilbefolkningens rättigheter i Afghanistan och Xinjiang.

Dock har vare sig regimen i Peking eller de religiösa extremisterna i talibanernas ledning gjort sig kända för någon särdeles stor tillförlitlighet i internationella relationer.

Ingen av dem är heller kända för att ge med sig då konflikt uppstår. Därför ska det bli högintressant att följa hur samarbetet dem emellan utvecklar sig.