Förra veckan skrev jag här på InBeijing om det första telefonsamtalet mellan USA:s nya president Joe Biden och Kinas ledare Xi Jinping. Samtalet var ytterligare ett tecken på att det inte blir någon tillbakagång till Barack Obamas tillmötesgående och stundtals naiva politik gentemot Peking.
Många har frågat sig vad som nu väntar relationen mellan världens två mäktigaste länder, efter den konfrontation som kännetecknade Donald Trumps fyra år vid makten. En av de mest kontroversiella åtgärderna som Trump vidtog var en rad strafftullar på kinesiska importvaror, vilka många politiker och analytiker fördömde som början på ett globalt handelskrig.
Hur Bidens administration ska hantera dessa extra avgifter på importer från Kina har därför fått särskild uppmärksamhet. Under gårdagen meddelade USA:s nya finansminister Janet Yellen att tullarna kommer kvarstå, och att den nya regeringen ska ta sig för en grundlig undersökning av saken. Man kommer sedan hantera strafftullarna på ett vis man ”anser vara lämpligt”.
I egenskap av finansminister kommer Yellen spela en mycket viktig roll i relationen med Kina. Hon var också en av de ministrar som gav allra tydligast svar på tal, när Kina diskuterades under senatens utfrågning av de nya ministrarna förra månaden.
Yellen lovade senaten att hon avser använda hela den amerikanska verktygslådan för att bekämpa Kinas ”olagliga, orättvisa och kränkande” ekonomiska politik. Det rapporterade New York Times, och framhöll vidare stöld av immateriella rättigheter och statliga subventioner av kinesiska företag som två punkter vilka Yellen pekat ut som särskilt problematiska.
Strafftullarna och Yellens retorik mot Kina må vara ett av de tydligaste exemplen på att Joe Bidens administration kommer fortsätta på det spår av konfrontation som Donald Trumps administration slagit in på. Men det är långt ifrån det enda.
När avgående utrikesminister Mike Pompeo under sina sista dagar vid ämbetet såväl skrotade en rad begränsningar i den diplomatiska relationen med Taiwan, som klassificerade övergreppen mot etniska minoriteter i Xinjiang som folkmord, upplevde många analytiker även detta som provokativa och vårdlösa dödsryckningar, i hämnd.
Men Joe Bidens utrikesminister Anthony Blinken har uttryckt stöd och medhåll för båda dessa beslut, och dessutom sagt att Taiwan borde spela en större roll i internationella sammanhang. Under utfrågningen i senaten förra månade, beskrev Blinken å sin sida Kina som den allra största utmaningen mot USA.
Men för att återgå till tullarna, så var det just för handelskriget som Trump fick störst kritik internationellt gällande sin Kinapolitik. När nu Bidens administration har beslutat sig för att – åtminstone tillsvidare – behålla dessa tullar, kommer politiker och analytiker världen över även framställa honom som ett vårdslöst hot mot världshandeln?
Ett alternativ som politiker och analytiker bör överväga, är istället att titta närmare på anledningarna till varför Trump införde dessa tullar och varför Biden inte omedelbart gör sig av med dem.
Som en högt uppsatt tjänstemän i den nya administrationen sade till journalister innan förra veckans samtal mellan de båda presidenterna, så har synsättet på Peking förändrats dramatiskt de senaste 4-5 åren, inte bara i Washington utan även bland regeringarna i andra demokratier.
Vid sidan av folkmord i Xinjiang, utvecklingen i Hongkong och upptrappade militära hot så beror detta även på att Kina i allt större utsträckning använt sin handelspolitik för att tvinga bland annat Australien och Sydkorea till politisk underkastelse.
Varje analys av Bidens bibehållande av Trumps strafftullar – eller för delen andra åtgärder mot Kina – som inte innehåller ovanstående punkter, är helt enkelt ofullständig.
Som jag argumenterar i en kommande text för ett ledande svenskt nyhetsmagasin, så kommer Joe Bidens Kinapolitik bli mycket mer lik Donald Trumps än Barack Obamas. Och detta alltså av en god anledning.
Samtidigt tjänar strafftullarna även som exempel på den allra största skillnaden mellan Bidens och Trumps Kinapolitik. Nämligen att Biden prioriterar multilateralism. Förra veckan lät den nya administrationen veta att eventuella justeringar av Trumps tullar kommer ske först efter noggranna överläggningar med allierade demokratiska länder, särskilt i Europa.
Detta kommer vi alldeles säkert snart höra mer om, då Biden tidigare i dag närvarade i det första G7-mötet under sitt presidentskap. Reuters skriver följande om detta möte:
Group of Seven leaders, who control a little under half of the world’s economy, on Friday sought to look beyond the COVID-19 pandemic towards rebuilding their battered economies with free trade and to countering China’s “non-market oriented” policies.
(…)
In a clear reference to China, they said they “will consult with each other on collective approaches to address non-market oriented policies and practices”.
Det ska bli intressant och se huruvida samma europeiska politiker som fördömde Trump för att ha infört strafftullarna mot Kina, nu lika högljutt kommer kräva att Biden gör sig av med dem?
Eller kan Europa – med en ny amerikansk ledare vid rodret – komma till insikten att dessa och andra åtgärder mot Kina i själva verket inte bara beror på Trumps narcissism, utan även hänger samman med Pekings alltmer aggressiva framfart?
