Efter att Post- och teletyrelsen i slutet av oktober bannlyste Huawei från det svenska 5G-nätet så har flera aktörer uttryckt sina åsikter i frågan. En av dem är Jacob Wallenberg, företagsledare och finansman i Sveriges mäktigaste familj.
Detta i form av en intervju som publicerades i Dagens nyheter i helgen. Där beskriver Wallenberg det som ”angeläget” att Huawei tillåts verka i Sverige – att stoppa företaget ”är absolut inte bra”.
Det är i sammanhanget givetvis relevant att Jacob Wallenberg är vice styrelseordförande i Ericsson samt ordförande i Investor, som är Ericssons största ägare.
I intervjun med DN säger Wallenberg att Ericsson och Huawei har ett ”historiskt intresse” av att samarbeta, för att utveckla olika standarder så att samma teknik kan användas globalt. Därför, fortsätter Wallenberg, ”måste vi ha en relation med Kina”.
Nu är det förvisso ingen som har sagt att Sverige ska klippa sin relation med Kina. Det handlar snarare om att undvika att upplåta kontrollen av viktig infrastruktur till ett bolag med nära koppling till militären och staten i världens största diktatur, som dessutom är på expansionshumör.
Detta är dock något som Wallenberg inte är särskilt intresserad av, bokstavligen talat. På en direkt fråga vad han tycker om att SÄPO anser att Huawei bedriver cyberspionage, svarar Wallenberg: ”Det får stå för dem. Jag vill inte gå in och kommentera nationella säkerhetsfrågor.”
I och med detta blir Wallenbergs utspel irrelevant och oseriöst. Nationell säkerhet är ju den främsta för att inte säga enda anledningen till att förbjuda Huawei i Sveriges 5G-nät. Genom att undvika att alls kommentera denna egentliga anledning till förbudet, så faller argumentationen platt.
För inte ska det väl vara så att SÄPO eller ens Post- och telestyrelsen ska fatta beslut i nationella säkerhetsfrågor efter vad som är ekonomiskt gynnsamt för Wallenbergstiftelserna eller Ericsson, vars verksamhet i Kina hotas av hämndaktioner om Huawei inte tillåts bygga 5G i Sverige.
Utdrag från Jacob Wallenbergs intervju med Dagens Nyheter.
Vid sidan av eventuella repressalier mot Ericsson, så kan någonting annat anas i bakgrunden när man läser intervjun med Jacob Wallenberg i DN. Nämligen konceptet ”elite capture”, som ofta diskuteras internationellt i medier och bland analytiker när det kommer till Kina.
Begreppet innebär kinesiska myndigheters bearbetning av viktiga personer inom näringslivet, aktiva eller före detta politiker, eller för den delen kändisar med stor kulturellt inflytande.
Genom olika former av gåvor, fördelar, smicker, titlar eller annat som innebär personlig vinst eller får enskilda individer att känna sig viktiga och utvalda av den mäktiga och svårgenomträngliga regimen i Peking, förväntas vederbörande – medvetet eller omedvetet – agera på ett vis som tjänar regimens intressen utomlands.
På grund av sina affärsintressen besöker Jacob Wallenberg regelbundet Kina och har träffat många högt uppsatta tjänstemän inom kommunistpartiet personligen. Han är medlem i internationella rådet i Shanghai (IBLAC) som tillhör stadens borgmästare, och styrelseledamot i Tsinghua University School of Economics and Managements Advisory Board, vid ett av landet toppuniversitet.
Fenomenet elite capture förklarats på ett ingående vis av Sinopsis i texterna ”United Nations with Chinese Characteristics: Elite Capture and Discourse Management on a global scale” (2018) och ”Lost in translation: ‘Economic diplomacy’ with Chinese characteristics” (2019).
I den sistnämnda artikeln finns flera exempel på hur tjeckiska politiker med nära personliga kontakter i Kina argumenterat för just Huaweis inkluderande i Tjeckiens 5G-nät. Alltså precis samma sak som Wallenberg gör i sin intervju med Dagens nyheter, och som Ericssons vd nyligen gjorde i kinesiska och sedan internationella medier.
Att det enligt myndigheter och säkerhetspolis utgör fara för den nationella säkerheten, eller att mindre än en femtedel av Sveriges befolkning vill se kinesiska aktörer i vårt 5G, spelar mindre roll i sammanhanget för den som blivit hänryckt av de personliga möjligheter som samarbetet med Kinas regim innebär.
Denna hänryckning kan även ses i andra delar av Wallenbergs intervju med DN. Förutom att alls vilja kommentera den avgörande säkerhetsaspekten, viftar han undan den oroande politiska utvecklingen i Kina med att hundratals miljoner kineser lyfts ur fattigdom samt påståendet att svenska företag i landet nu behandlas mer rättvist än tidigare.
Alltså en kombination av den kinesiska regimens retorik och den egna möjligheten till att personligen tjäna på utvecklingen, tillsammans med en häpnadsväckande bagatellisering av det större sammanhanget.
I ett ytterligare ett exempel på detta sade Jacob Wallenberg att Sverige har ”inget att vinna på konfrontation med Kina”, i Expressen för ett drygt år sedan. Tidningen noterade vidare att sex av Wallenberggruppens största industriföretag 2018 hade intäkter på över 130 miljarder i Kina, vilket var en ökning med 80 procent sedan 2010.
Nu är det visserligen osannolikt att Jacob Wallenbergs senaste uttalanden kommer förändra situationen för Huaweis status vad gäller 5G i Sverige. För en dryg vecka sedan beslutade sig Kammarrätten för att gå på Post- och telestyrelsens linje och bannlysa Huawei från 5G-nätet, trots att Förvaltningsrätten tidigare hävt förbudet efter en överklagan från Huawei.
På ren svenska betyder det att budgivningen på det svenska 5G-nätet kommer påbörjas efter långhelgen, utan Huawei men något försenat på grund av företagets överklagan.
Icke desto mindre sår uttalanden från en så framgångsrik och mäktig person som Jacob Wallenberg tvivel bland delar av allmänheten. Inte kan väl kinesiska företag mena så illa, om en så pass skicklig affärsmän som Wallenberg argumenterar för att de ska utgöra en viktig del av svensk ekonomi och infrastruktur?
Men istället borde Wallenbergs utspel tjäna som en påminnelse om den kinesiska regimens förmåga att få mäktiga aktörer att springa dess ärenden i utlandet. För den som vill förstå mekanismerna bakom detta, är ”elite capture” ett nyckelbegrepp.
Borde man inte klippa all handel med Kina för att följa konceptet att man inte ska handla med diktaturer, eller hade det skadat Sveriges ekonomi för mycket?
Varfor Kina specifikt? I sa fall borde man ju ocksa stoppa handeln med Ryssland, Turkiet, Thailand och manga andra i dagslaget. Vem gor den bedomningen? Pa regeringsniva i olika lander i Europa och i koordination med EU?
Da det galler Kina specifikt, sa har ju redan EU och en rad Europeiska lander infort restriktioner pa vissa Kinesiska investeringar i individuella lander och vissa exporter till Kina. Men ar det verkligen rimligt att foretag som t.ex. Ikea eller H&M inte skall kunna salja varor och produkter in i den Kinesiska marknaden?
Ja, det blir ju knepigt när man i så fall också måste sätta sig ner och utvärdera vilka andra länder man ska handla med eller inte. Debatter kommer uppstå. Det var ju inte längesedan som exempelvis Annie Lööf ifrågasatte i radio huruvida Kina är en demokrati eller diktatur. Det var givetvis fånigt och okunnigt, men sätter icke desto mindre fingret på ett problem – det handlar inte om svart eller vitt utan om en gråskala. Det blir ju svårt att avgöra exakt när man ska avbryta all handel med exempelvis Thailand, som ju har utvecklats från en demokrati till i princip ett juntastyre genom en process på flera år.
Däremot tycker jag det är vansinne att göra sig ytterligare ekonomiskt beroende av Kina när utvecklingen ser ut som den gör. Det nya avtalet om handel och investeringar som EU just ingick med Kina är otroligt naivt. Det ligger i Sveriges intresse att minska sitt ekonomiska beroende av Kina, så länge som den politiska utvecklingen där går åt fel håll. Men även det måste ske genom en gradvis process, snarare än ett plötsligt hugg.