Jojje OlssonTidigare denna månad skapades rubriker världen över med anledning av att en kinesisk fiskeflotta på cirka 260 fartyg befann sig vid ögruppen Galapagos utanför Ecuador, tillika ett av UNESCO:s världsarv. Flottan i fråga verkade på internationellt vatten just mellan Galapagos och Ecuadors kust, precis i kanten på den så kallade exklusiva ekonomiska zon som enligt lag tillhör Ecuador.
Icke desto mindre är skadan som de kinesiska fiskefartygen orsakar Galapagos biologiska mångfald enorma. Ögruppens guvernör har uttryckt oro för de allt mindre arter och bestånd av fiskar som varje år återvänder till världsarvets känsliga ekosystem.
Årets kinesiska fiskeflotta utanför Galapagos sades vara den största på flera år utanför Sydamerikas kust til Stilla Havet. Men det är ingalunda den första. 2017 tog sig ett av de kinesiska fiskefartygen in på ecuadorianskt territorialvatten, vilket ledde till att landets kustbevakning tog sig ombord på skeppet.
Där väntade ”ett slakthus” med mer än 6 000 nedfrysta hajar, vilket även inkluderade utrotningshotade arter som hammarhaj och valhaj. Och detta alltså bara på en enda båt.
Tillslaget beskrivs i The Guardian i en artikel med rubriken ”’They just pull up everything!’ Chinese fleet raises fears for Galápagos sea life”.
Där framkommer även hur den kinesiska fiskeflottan i området rutinmässigt bryter mot internationella bestämmelser vad gäller exempelvis utrustning och lastning mellan fartyg.
Men eftersom de kinesiska fiskebåtarna befinner sig på internationellt vatten, så är det ingen som övervakar deras aktiviteter. För lokala fiskare är det dock tydligt vad som sker. En av dem berättar följande för The Guardian:
One captain of an Ecuadorian tuna boat saw the Chinese fishing boats up close in early July, before the end of the tuna season.
“They just pull up everything!” said the captain, who asked not to be named. “We are obliged to take a biologist aboard who checks our haul; if we catch a shark we have to put it back, but who controls them?”
He recalled navigating through the fleet at night, constantly changing course to avoid boats, as their lights illuminated the sea to attract squid to the surface.
“It was like looking at a city at night,” he said.
Fiskaren talar här om fiske av bläckfisk, vilket är avstampet i en ny och viktig artikel denna vecka från Yale School of Environment med rubriken ”How China’s Expanding Fishing Fleet Is Depleting the World’s Oceans”.
Texten uppmärksammar inledningsvis hur flera nordkoreanska så kallade ”spökskepp” med döda fiskare varje år spolas upp på den japanska kusten. Anledning till detta är en armada av kinesiska industriskepp på jakt efter bläckfisk i nordkoreanska vatten, som tränger undan lokala fiskebåtar vilka ofta hamnar ur kurs.
Fisket är i sig ett brott mot FN-sanktioner som förbjuder fiske i Nordkoreas territorialvatten. Men liksom är fallet med de kinesiska fiskeflottornas aktivitet vid Galapagos, så är dammsugningen av bläckfisk kring Nordkorea bara en liten del av vad Kinas statligt finansierade fiskeflottor tar sig för globalt.
Vad gäller just fisket av bläckfisk, så står Kina för mellan 50 och 70 procent av all fångst i internationella vatten. Detta sker i regel genom trålnät som placeras mellan två båtar, trots att denna form av fiske är extremt kontroversiellt eftersom det – förutom att skrapa området rent på bläckfiskar i alla storlekar – även resulterar i stora fångster av annan sorts fisk som därmed dör helt i onödan.
Vidare så står Kina för över hälften av allt fiske i hela världen. Dess fiskeflotta består enligt olika beräkningar av mellan 200 000 och 800 000 båtar. Enligt officiell statistik består dess ”distant-water fishing fleet”, alltså den den av flottan som tar sig ut på världshaven för att fiska, av cirka 2 600 fartyg.
Denna siffra är dock sannolikt mycket högre. Enligt tankesmedjan Overseas Development Institute så hög som 17 000 fartyg, av vilka många är ”osynliga” på grund av att de inte är registrerade. Som en jämförelse består USA:s ”distant-water fishing fleet” av knappt 300 fartyg.
På grund av Kinas efterfrågan på mar från havet – såväl av ekonomiska som gastronomiska anledningar – har denna flotta på senare tid enligt Yale School of Environment blivit alltmer aktiv på i fiskevatten världen över:
China is not only the world’s biggest seafood exporter, the country’s population also accounts for more than a third of all fish consumption worldwide. Having depleted the seas close to home, the Chinese fishing fleet has been sailing farther afield in recent years to exploit the waters of other countries, including those in West Africa and Latin America, where enforcement tends to be weaker as local governments lack the resources or inclination to police their waters. Most Chinese distant-water ships are so large that they scoop up as many fish in one week as local boats from Senegal or Mexico might catch in a year.
Rapporten framhåller också hur Kinas fiskeflotta inte vuxit till dessa proportioner på naturlig väg. Den har fått hjälp med finansiering och subventioner från staten.
Exempelvis tiofaldigades kinesiska myndigheters subventioner av diesel mellan 2006 och 2011, vilket gjorde det möjligt för landets fiskebåtar att färdas längre avstånd. Kritik ledde sedan till att myndigheterna 2011 slutade publicera denna statistik.
Under det senaste årtiondet har kinesiska myndigheter även hjälpt till med finansieringen av större och mer avancerade fisketrålare av stål, samt till och med sjukhusskepp som gör det möjligt för flottorna att stanna ute längre på främmande vatten. Data från satelliter och forskningsinstitut delas med fiskebåtarna för att de ska kunna maximera sin fångst.
Fenomenet med de kinesiska fiskeflottornas tömning av världshaven är ingalunda något nytt. Redan 2018 skrev jag här på InBeijing en text med en liknande rubrik, nämligen ”Statliga kinesiska fiskeflottor tömmer världshaven på fisk”. Detta efter en rapport som visade att Kina drar upp mer fisk ur världens hav en de nästkommande fem länderna tillsammans.
Problemet har nu förvärrats dels av Kinas framfart i Sydkinesiska havet, där fiskeflottornas ofta används som en slags förtrupp som åtnjuter direkt skydd av militära fartyg som i sin tur avancerar territoriellt med förevändningen att de skyddar fiskebåtarna.
Situationens allvar sammanfattas väl i slutet av texten från Yale School of Environment:
From the waters of North Korea to Mexico to Indonesia, incursions by Chinese fishing ships are becoming more frequent, brazen and aggressive. It hardly takes a great feat of imagination to picture how a seemingly civilian clash could rapidly escalate into a bigger military conflict. Such confrontations also raise humanitarian concerns about fishermen becoming collateral damage, and environmental questions about the government policies accelerating ocean depletion. But above all, the reach and repercussions of China’s at-sea ambitions highlight anew that the real price of fish is rarely what appears on the menu.
Med tanke på att denna ekologiska katastrof knappt uppmärksammas eller är känd i omvärlden, känns det extremt avlägset att något kommer göras för att stoppa den innan det är alldeles för sent.
