Miljö och klimat är ett ämne som blir alltmer aktuellt, särskilt efter FN-panelen ICPP:s nya nedslående rapport. Där fastslås bland annat hur en uppvärmning på 1,5 grader eller mer från förindustriella temperaturnivåer skulle få katastrofala följder, och att vi har väldigt knappt med tid för att förhindra detta.
Rapporten är neutral på så vis att den inte pekar ut några särskilda länder som syndabockar. Den ger dock en ödesdiger framtidsutsikt för världshaven. Korallreven kommer nästan garanterat att dö ut helt om uppvärmningen når två grader, samtidigt som havet surnar vilket hotar fiskebeståndet och annat liv i havet.
Något annat som samtidigt hotar världshavens fiskebestånd är Kinas ökande industriella fiske över i princip hela världen undantaget norra Atlanten. Artiklar om detta har dykt upp i olika sammanhang de senaste åren, men uppmärksammas sällan då det är en ”icke-nyhet” eftersom det ökade fisket är något som sker gradvis och inte över en natt.
Dessutom kan det vara svårt att begripa varför just Kina ska ges skulden för överfiske när det är något som verkar ske globalt?
En anledning till detta kan ju vara att Kina nu drar upp mer fisk från havet än de fem kommande nationerna i världen. Samt att detta är något som sker med hjälp av statlig uppbackning. Asian Sentinel skrev närmare om detta nu i veckan i en artikel med rubriken ”China Empties the Seas”. Texten inleds på följande vis:
China takes more fish out of the world’s seas than the next five countries combined, in fleets underwritten by government agencies. In fact, China is collapsing the world’s fish stocks. The fish populations that once abounded along the country’s vast coastline have now all but vanished.
Nor is this scouring taking place only along the Chinese coastline. Today thousands of Chinese ships are trawling international waters from Guinea to Liberia and Senegal to Taiwan, Palau and Fiji and beyond to Chile and even beyond that, Chinese fishing vessels are scouring the seas for anything that swims, vastly underreporting their catches to the UN Food and Agriculture Organization.
Artikeln framhäver även hur Kina anser att Sydkinesiska havet är eget territorium, och nu genom sina nya utposter och sin ökade närvaro där fiskar ut havet på samma vis som man under de senaste årtiondena gjort med sin egen kustlinje.
Samtidigt vänder man sig till världens alla hörn och kanter för nya fiskevatten. USA, Kanada och Europa kan förvisso fortfarande hålla kinesiska fiskebåtar borta från Nordatlanten.
Men i exempelvis korrupta länder i Afrika görs den kinesiska tillgången större genom mutor eller andra ekonomiska samarbeten. Detsamma gäller nationer som Sri Lanka, Pakistan och Kambodja som antingen är i ekonomisk beroendeställning till Kina eller hem åt kinesiska hamnar eller andra utposter.
Vilka tecken ses då på att denna aggressiva fiskeriverksamhet har stöd från statligt håll? Bland annat så fortsätter statliga kinesiska varv att expandera landets fiskeflotta. Vidare så får kinesiska fiskebåtar ofta assistans av landets kustbevakning när de fiskar på omstridda territorium i Sydkinesiska havet.
Artikeln påpekar också hur Kina officiellt sett lovar att motverka överfiske och reformera sin flotta. Men som på så många andra punkter, så finns här en stor diskrepans mellan retorik och verklighet.
Fiske sker tvärtom i en skala så stor att det inte finns någon möjlighet för de redan skadliga bestånden att återhämta sig. Det verkar, framhåller artikeln, som att kinesiska myndigheter bestämt sig för att lägga beslag på så mycket fisk som möjligt innan fiskebåtar från något annat land drar upp dem.
Som jag tidigare har skrivit här på InBeijing så hör det också till vanligheterna att kinesiska fartyg medvetet förstör korallreven i Sydkinesiska havet för att kunna fånga jättemusslor som gömmer sig där.
I vår omsorg om klimatet och världshaven får vi inte glömma bort det överfiske som hotar de redan utsatta bestånden. Som Asia Sentinel understryker har mängden fisk i have på bara några årtionden gått från massvis till oroväckande låg, på grund av ny teknik som fartyg med stora kylanordningar.
Vi får heller inte glömma bort eller blunda för att det är kinesiska fiskeflottor som med myndigheternas goda minne tömmer världshaven på fisk. Om bestånden ska kunna räddas, måste mer press sättas på Kina i denna fråga.
Fler artiklar i samma ämne:
”From Africa to South America, China’s fishing fleet outstrips the competition” (South China Morning Post)
”Why are Chinese fishermen destroying coral reefs in the South China Sea?” (BBC)
”Chinese trawlers travel farthest and fish the most: study” (Reuters)
”China has fished itself out of its own waters, so Chinese fishermen are now sticking their rods in other nations’ seas” (Quartz)
