Jojje OlssonÄnda sedan utbrottet av COVID-19 har det käbblats över huruvida Kina utövat transparens och samarbetsvilja vad gäller information om viruset. Under gårdagen publicerade AP en lång rapport innehållandes konkreta bevis på att så inte är fallet.
I artikeln, med den talande rubriken ”China delayed releasing coronavirus info, frustrating WHO”, framgår hur kinesiska myndigheter i veckor undanhållit vital information som Världshälsoorganisationen (WHO) efterfrågat. Detta skedde dessutom samtidigt som WHO öppet berömde Kina för just dess transparens och samarbete.
Det handlar dels om hur kinesiska myndigheter vägrade släppa en viktig genetisk karta över COVID-19, som man höll från WHO i över en vecka efter det att tre olika statliga kinesiska laboratorium kartlagt viruset. Dels handlar det om hur Kina undanhållit detaljerad information om sjukdomsfall och patienter ”under minst två veckors tid”, i en tidsfas då spridningen av viruset kunde ha minskats betydligt.
AP baserar sin rapport på dussintals intervjuer och interna dokument från WHO, som höll flera möten om hur organisationen skulle kunna få Kina att samarbeta.
Där framgår en helt annan ton av oro än de officiella lovord som WHO sjöng över Kina under tiden som skandalen rullades ut. Jag har här på InBeijing bland annat skrivit om hur Michael Ryan, en av organisationens högsta chefer, sade att man aldrig tidigare kunnat bevittna den omfattning och hängivenhet med vilken Kina bemött viruset.
Men i interna möten förbannade han kinesiska myndigheters ovilja att samarbeta som långt mindre än andra länder:
Ryan also noted that China was not cooperating in the same way some other countries had in the past.
“This would not happen in Congo and did not happen in Congo and other places,” he said, probably referring to the Ebola outbreak that began there in 2018. “We need to see the data…..It’s absolutely important at this point.”
The delay in the release of the genome [den genetiska kartan] stalled the recognition of its spread to other countries, along with the global development of tests, drugs and vaccines. The lack of detailed patient data also made it harder to determine how quickly the virus was spreading — a critical question in stopping it.
Denna kommentar fälldes under andra veckan i januari, då Ryan sade till sina kollegor att det nu är dags att ”växla upp” och pressa Kina hårdare för att inte återupprepa fadäsen under utbrottet av SARS 2002, där kinesiska myndigheters mörkande resulterade i närmare 800 dödsoffer.
”Det här är exakt samma scenario, ändliga försök att få uppdateringar från Kina om vad som sker”, noterade Michael Ryan och påminde om den bristande transparensen även då.
Vid samma tidpunkt sade Gauden Galea, WHO:s högsta tjänsteman i Kina, att organisationen fick information 15 minuter innan den släpptes på statlig kinesisk tv. Maria Van Kerkhove, en annan chef inom WHO, sade enligt AP:s rapport att man endast fick ”mycket minimal information” som inte var tillräckligt för den planering som behövdes.
AP understryker hur denna information inte rättfärdigar anklagelser om hur WHO samarbetade med eller kontrolleras av Kina. Snarare ger det en bild av en organisation med små befogenheter, som förtvivlat försöker få information från ett land som inte vill samarbeta.
Hur kommer det sig då att WHO, medan allt detta pågick, konstant försvarade och berömde kinesiska myndigheter? Enligt AP:s rapport var detta en strategi för att få så mycket information som möjligt från Kina genom att, enkelt uttryckt, smöra för regimen.
Det pågick inom WHO en ”debatt” om hur man skulle gå till väga för att pressa kinesiska myndigheter dels för den genetiska kartan, dels för information om sjukdomsfall och patienter, utan att göra regimen arg. Detta medförde nämligen en risk att man helt skulle förlora tillgången till Kina, och istället inte få någon information över huvudtaget.
Då man efter mycket om och men fått den genetiska kartan över viruset, fortsatte WHO efterfråga information om sjukdomsfall och patienter, för att återigen hållas i mörkret av kinesiska myndigheter.
”Vi är två till tre veckor in på en händelse, vi har inga laboratoriediagnoser, vi har ingen information om ålder, kön eller geografisk spridning, vi har ingen epikurva”, beklagade sig Michael Ryan i interna möten.
Såhär gick tongångarna inom organisationen, enligt AP:s rapport:
WHO officials complained in internal meetings that they were making repeated requests for more data, especially to find out if the virus could spread efficiently between humans, but to no avail.
“We have informally and formally been requesting more epidemiological information,” WHO’s China representative Galea said. “But when asked for specifics, we could get nothing.”
Emergencies chief Ryan grumbled that since China was providing the minimal information required by international law, there was little WHO could do. But he also noted that last September, WHO had issued an unusual public rebuke of Tanzania for not providing enough details about a worrisome Ebola outbreak.
“We have to be consistent,” Ryan said. “The danger now is that despite our good intent…especially if something does happen, there will be a lot of finger-pointing at WHO.”
Man övervägde alltså inom WHO att, likt man gjort med Tanzania, officiellt klargöra den bristande samarbetsviljan inför omvärlden. Men istället så berömde man alltså Kina i bredast möjliga ordalag, vilket man fortsatt göra ända fram till i dag.
Vad blev då konsekvenserna av den kinesiska oviljan att dela med sig av vital information? Det är givetvis svårt att spekulera i, men AP noterar att COVID-19 till och med enligt kinesiska rapporter spreds med en faktor på 100-200 mellan 2 januari och 30 januari.
Detta är datumen då ett statligt kinesiskt laboratorium först kartlagt viruset, respektive då WHO hade nog med information för att utlysa globalt nödläge, först efter att Michael Ryan tillsammans med generaldirektör Tedros Ghebreyesus personligen besökte Peking, och fortsatte ösa beröm över president Xi Jinping personligen.
Vidare var det i ett tidigt skede omöjligt att identifiera viruset utomlands, då kinesiska myndigheter satt på såväl genetisk karta som annan avgörande information. I AP:s rapport noteras bland annat hur thailändska myndigheter omöjligt kunde upptäcka viruset i en kinesisk kvinna som 8 januari togs vid sidan med allvarliga symptom på flygplatsen i Bangkok, eftersom det inte fanns några sekvenser att jämföra med.
Således har den kinesiska oviljan att dela med sig av information även drivit på den globala smittspridningen, även om det som sagt är svårt att veta exakt till vilken utsträckning.
AP:s rapport innehåller mycket mer information om exempelvis varför kinesiska myndigheter inte delade med sig av informationen, samt en kronologisk berättelse av kartläggning av smittan från det att den först upptäcktes.
Rapporten bör således läsas i sin helhet, då det är det tydligaste beviset hittills på att Kina inte alls har uppvisat den samarbetsvilja och transparens som både regimen och WHO försökt ge sken av.
