Äntligen får svenska medier upp ögonen för klimathotet från Kina

Den kinesiska propagandan är på många vis överraskande effektiv. Tack vare den har Kina under de senaste åren ofta framhållits internationellt som en slags förebild vad gäller klimatet.

Inget kunde dock vara längre från sanningen, vilket jag bland annat skrev för Expressen i oktober i artikeln ”Varken flygresan eller Trump är stora miljöboven”. Där understryker jag bland annat hur Kina nu släpper ut mer koldioxid än USA och EU tillsammans, samt att landet fortsätter öka sin användning av fossila bränslen.

Reaktionerna på den artikeln blev relativt stora, och att intresse finns för blev också tydligt efter att jag skrivit inlägget ”Kina kan bygga upp till 500 nya kolkraftverk innan år 2030” här på InBeijing för en knapp månad sedan. Inlägget har fått över 18 000 sidvisningar och cirka 9 000 ”like” på Facebook.

En annan svensk journalist som uppmärksammat det hot som Kina utgör på klimatområdet är Ola Wong, som bland annat förra månaden påpekade att Greta Thunberg hade blivit inlåst om hon varit kines, eftersom landets regim inte accepterar miljöprotester. Därför förblir Greta nästan helt och hållet okänd i det land som släpper ut mest växthusgaser i hela världen.

Wong artiklar i SVD ligger dock bakom betalvägg och har därför inte fått så stor spridning som de borde på nätet. Detta verkar dock ha åtgärdats efter att han börjat skriva för tidskriften Kvartal, vars format också tillåter längre och mer djupgående texter än SVD.

Förra veckan skrev Wong nämligen en lång text för Kvartal med rubriken ”Jag tvivlar inte på klimatkrisen, men jag tvivlar på mediabilden”. Där framhålls den stors diskrepansen mellan verkligheten och kinesiska myndigheters retorik när det kommer till klimatpolitiken.

Tack vare regelrätt propaganda har Peking lyckats övertyga stora delar av omvärlden att det är Donald Trump och inte Kinas kommunistparti som utgör den största faran för global uppvärmning.

Expressens ledarsida plockade snart upp detta och skrev med utgångspunkt i Wongs text en artikel med rubriken ”Diktaturen Kina kan inte lösa klimatkrisen” tidigare denna vecka.

I stora delar av världen är kolen på väg att slås ut av rent marknadsmässiga skäl. Men i Xi Jinpings diktatur känner kolet inte sådana begränsningar. En förklaring är att partiadeln berikar sig på utbyggnaden.
– Xi har en kommandoekonomi som ungefär som Sovjetunionen en gång i tiden kan rulla ut saker som är helt kontraproduktiva både ekonomiskt och miljömässigt, säger Karl Hallding, forskningsledare vid Stockholm environment institute, i en intervju med Wong.

(…)

Grafström och Wong slår effektivt hål på drömmarna om att Kina – med sin hårt styrda ekonomi – skulle kunna ta ledningen i klimatarbetet. Tvärtom kan landet med sin huvudlösa kolutbyggnad vara på väg att stjälpa klimatmålen. Ola Wong har rätt i att det har fått för lite uppmärksamhet i Sverige.

Den intervju med Karl Hallding som Expressen hänvisar till finns att lyssna på i sin helhet via Sidenvägspodden. Där diskuteras Kinas ambitiösa initiativ med de nya sidenvägarna ur olika perspektiv.

Även vad gäller de nya sidenvägarna har Kinas propaganda varit extremt effektiv. Svenska medier och organisationer har ofta – bländade av stora siffror och skrytsam statistik – framhållit detta projekt som en enorm möjlighet för andra länder att genom samarbete dra nytta av Kinas ekonomiska utveckling.

Intervjun med Karl Hallding är dock ord och inga visor när det gäller att belysa de stora utmaningar som de nya sidenvägarna utgör, särskilt på klimatområdet. Medan Wong agerar djävulens advokat förklarar Hallding metodiskt hur Kina på egen hand riskerar omöjliggöra att de globala klimatmålen uppnås.

Framför allt beskriver Hallding de nya sidenvägarna som ett realpolitiskt projekt utan hänsyn till miljön, där Kina försöker expandera sitt globala inflytande bland annat genom att exportera billig och smutsig kolkraft till andra länder i regionen.

Han uttrycker även hur omvärlden har fallit för Kinas tomma retorik om de nya sidenvägarna som ett ”grönt” projekt. När Hallding själv frågar kinesiska tjänstemän vad detta innebär, har de dock inga bra svar på hans frågor:

Denna intervju är obligatorisk lyssning för alla som är intresserade av skillnaden mellan Kinas retorik och verklighet vad gäller såväl klimatet som de nya sidenvägarna.

Likaledes är intervjun ett bevis på att svenska medier, organisationer, akademiker och kanske även politiker börjar få upp ögonen för det hot som Kina med sin expansiva kolkraft de facto utgör för klimatfrågan.