Jojje OlssonFör exakt ett år sedan skrev jag här på InBeijing artikeln ”Trump mer omskriven i media än alla svenska partiledare tillsammans”. Detta med anledning av en årlig undersökning av medieanalysföretaget Retriever, som gav vid handen att Trump nämnts i drygt 227 000 artiklar i svenska tidningar under 2017.
En stor anledning till detta var givetvis att Trump i januari 2017 tillträdde som president, samtidigt som det var ett relativt händelsefattigt år i svensk politik.
Hur ser det då ut under 2018, ett år som i Sverige präglats av valår och regeringskris? Det fick vi reda på för en knapp vecka sedan, då Retriever publicerade samma undersökning för 2018.
Trots att Trump nu varit president i snart två år, i kombination med händelserika året i Sverige, så omnämndes Trump under 2018 i fler svenska artiklar och inslag än Stefan Löfven och Ulf Kristersson tillsammans.
Trump dominerade alltså inte svenska medier i samma utsträckning som under 2017, vilket även kan ses att antalet artiklar som nämner honom minskat till drygt 165 000. Icke desto mindre är han ohotad etta, och omskriven mer än de två svenska statsministerkandidaterna någonsin – under ett valår!
I artikeln jag skrev här för ett år sedan så yttrade jag återigen mitt missnöje över vilken blind fläck Kina är för svenska medier. På den lista med 20 personer som Retriever publicerade förra året, fanns Xi Jinping inte ens med, vilket betydde att Kinas president hade nämnts mindre än 12 000 gånger i svenska medier.
I denna aspekt är årets lista ännu mer oroande. Den innehåller nämligen 30 personer, och Xi Jinping finns inte med på listan detta år heller, vilket innebär att hans namn nämnts mindre än 9 500 gånger i svenska medier under 2018.
Se nedan den kompletta topp 30-listan av de personer som under fjolåret omnämndes i svenska medier, så som den presenteras på Retrievers hemsida:
1) Donald Trump, 165 015
2) Stefan Löfven, 90 157
3) Ulf Kristersson, 48 708
4) Annie Lööf, 39 953
5) Jimmie Åkesson, 34 401
6) Vladimir Putin, 32 744
7) Jan Björklund, 28 769
8) Janne Andersson, 28 112
9) Theresa May, 24 104
10) Zlatan Ibrahimovic, 22 766
11) Kim Jong-Un, 22 518
12) Emmanuel Macron, 22 339
13) Charlotte Kalla, 21 537
14) Ebba Busch Thor, 20 267
15) Angela Merkel, 19 910
16) Margot Wallström, 19 848
17) Magdalena Andersson, 18 348
18) Jonas Sjöstedt, 17 560
19) Recep Tayyip Erdoğan, 17 261
20) Isabella Lövin, 15 604
21) Gustav Fridolin, 15 117
22) Andreas Norlén, 14 936
23) Jean Claude Arnault, 13 114
24) Rakhmat Akilov, 12 791
25) Sara Danius, 12 437
26) Tim ”Avicii” Bergling, 12 076
27) Ingmar Bergman, 10 076
28) Hanna Öberg, 9 836
29) Alice Bah Kuhnke, 9 640
30) Jamal Khashoggi, 9 592
Det förhåller sig alltså så att skidskytten Hanna Öberg – vars namn jag tvungen att googla – under 2018 nämndes fler gånger i svenska medier än Xi Jinping(!)
Detta trots att Xi Jinping under den nationella folkkongressen i år påbörjade sin andra mandatperiod som Kinas president, och dessutom avskaffade tidsbegränsningen för presidentämbetet. En världsnyhet som de facto innebär att världens största land gått från ett mer kollektivt ledarskap, till att centralisera makten hos en ensam ledare med en växande personkult omkring sig.
Med tanke på svenska mediers pinsamt sparsamma rapportering om Kina, är det inte särskilt lustigt att vare sig svenska politiker eller näringsliv har den kunskap som behövs för att bemöta landets ökande inflytande globalt.
Det är heller inte lustigt att många svenskar inte förstår hur pass allvarligt övertramp mot internationella lagar som Kina har gjort i och med kidnappningen av Gui Minhai, eftersom många svenska medier inte klarar av att rapportera ordentligt om saken.
Och då ska vi inte ens börja tala om stora viktiga geopolitiska företeelser som de nya sidenvägarna eller Kinas expansion i Sydkinesiska havet, som kommer forma framtiden på den världspolitiska arenan.
Inte ens är det lustigt att till och med svenska journalister låter sig luras genom att acceptera inbjudan att åka till Kinas ambassad för att intervjua ambassadören, och sedan själva utnyttjas på ambassadens hemsida i propagandasyfte.
Svenska medier måste – för hela samhället skull – snäppa upp sig vad gäller kunskap och rapportering om Kina. Särskilt med tanke på att landet just nu expanderar sina statliga medier och dess propaganda i Europa.
Samtidigt är det svårt att se hur detta skulle ske. Trots att Kina är de senaste fyra årtiondenas kanske mest intressanta historia i världen, så verkar ointresset och okunskapen om landet sitta i den svenska journalistkårens rötter.
Som jag noterade förra månaden så fanns inte ett enda stipendium med relation till Kina, när Svenska Journalistförbundet delade ut 113 stycken stipendier för utveckling och kompetensarbete.
