Jojje OlssonKnappt hann 2019 börja innan spänningarna över Taiwansundet ökade rejält. Detta främst på grund av ett tal ”till taiwanesiska landsmän” som Xi Jinping höll under gårdagen, då det var exakt 40 år sedan Kina officiellt bytte strategi från militär konfrontation med Taiwan till att eftersträva en så kallad återförening på fredlig väg.
Talet var fullt av såväl villfarelser som illa förtäckta hot. Bland annat garanterade Kinas president att ”alla nödvändiga medel” kommer användas för att bringa Taiwan under kinesiskt styre, och underströk att man inte utesluter användningen av militär.
Morot och piska stod på menyn. Xi lovade att man kommer tillgodose sina taiwanesiska landsmäns ”intressen och välmående”, genom en lösning vid namn ”ett land, två system” som redan har implementerats i Hongkong. Den kinesiska nationens återfödelse, sade presidenten, kommer även gagna Taiwans befolkning.
Samtidigt framhöll han att det inte finns något utrymme för separatistiska aktiviteter på Taiwan, samt nödvändigheten av att alla taiwaneser inser att det vore ”katastrofalt” om landet rörde sig i riktningen mot självständighet.
Xi använde sig också av de sedvanliga nationalistiska känsloargumenten. Landsmännen på båda sidorna sägs vara en enda stor familj, vars släktskap och nationella identitet inte kan negligeras av någon. Faktumet att de båda sidorna ännu inte är fullt återförenade beskrevs som den kinesiska nationens ”historiska sår”.
Vidare klargjorde presidenten att de militära hoten inte riktar sig mot ”de taiwanesiska landsmännen”, utan blott mot utomstående krafter och ”det mycket lilla antal” så kallade självständighetsseparatister och deras aktiviteter.
Kina har länge försökt måla upp en bild av att det stora flertalet taiwaneser vill se sitt land styrt från Peking, och att detta blott förhindras av utländska makter samt lokala politiker som antingen utnyttjas eller är ute efter egen vinning.
Men som bland annat New York Times påpekade efter talet, så är sanningen att bara en bråkdel av Taiwans befolkning vill se en så kallad återförening materialiseras:
Virtually no section of the electorate in Taiwan would find “one country, two systems” an attractive goal, said Jonathan Sullivan, an associate professor at the University of Nottingham in Britain who studies the island’s politics. “Taiwan is not a colony à la Hong Kong, and it has everything to lose and nothing to gain from agreeing to it,” Professor Sullivan said.
(…)
Mr. Xi portrayed Taiwanese as generally favoring unification with China. But only 3 percent of Taiwanese respondents in a survey published last August by National Chengchi University said they wanted unification now. An additional 12.5 percent said they preferred the status quo and eventual reunification.
Visserligen var talet i mångt och mycket en återupprepning av vad Xi Jinping vid tidigare tillfällen redan sagt. Men Deutsche Welle – som nyss har öppnat en byrå här i Taipei – intervjuade en forskare som noterade att detta var första gången som Xi konkret föreslog att en återförening nu bör ske under ”ett land, två system”.
Samma forskare menade också att Xi denna gång lade större tonvikt på själva återföreningen, vilket kan ses som att han börjar bli allt mer otålig i denna fråga, som presidenten personligen investerat mycket politiskt kapital i. Att på något vis säkra Kinas styre över Taiwan skulle garantera Xi den plats i historieböckerna bredvid Mao Zedong och Deng Xiaoping som han så tydligt eftersträvar.
Dock avstod Xi Jinping även denna gång från att lägga fram en tidsplan för återförening, vilket enligt New York Times flera hökar inom såväl kommunistpartiet som Kinas militär vill se. Och som Xi Jinping därmed förr eller senare kan tvingas till för att inte framstå som svag.
Låt oss först stanna ett tag vid begreppet ”återförening”. Denna term är tagen direkt från kommunistpartiets eget narrativ, på samma vis som partiet kallar Taiwan för den kinesiska nationens ”heliga mark”.
Det är dock viktigt att påpeka hur Taiwan aldrig någonsin har styrts av Folkrepubliken Kina, samt att kommunistpartiet inte en endaste dag har regerat över någon del av Taiwan. Det handlar helt enkelt – som så ofta annars – om att Peking förvrider historien till sin egen fördel.
Taiwans president Tsai Ing-wen var heller inte sen med att utmana flera aspekter av Xi Jinpings tal. Redan under gårdagskvällen avfärdade Tsai en förening med Kina under ”ett land, två system” som omöjlig.
Spänningarna mellan Kina och Taiwan har inte varit såhär stora på över ett årtionde, och krigsretoriken inte lika påfallande sedan 1979.
Detta i ett tv-sänt tal, där Tsai också underströk att den taiwanesiska allmänheten helt enkelt var emot förslaget. Hon framhöll vidare att hennes administration inte godkänner ”1992 års konsensus”, vilket har varit den största källan till konflikt mellan Taiwan och Kina sedan Tsai blev president våren 2016.
Förenklat så innebär detta så kallade konsensus att det bara finns ett Kina, men att det står fritt för regeringarna i Peking respektive Taipei att definiera innebörden av detta Kina.
Avtalet ingicks dock mellan två diktaturer – innan Taiwan blivit en demokrati – och har i dag inte stöd av vare sig befolkningen eller den sittande administrationen, som gick till val på att kasta 1992 års konsensus över bord. Icke desto mindre kan Peking inte acceptera att detta konsensus skrotas, eftersom det innebär ett rejält kliv bort från såväl kinesiskt inflytande som en potentiell återförening.
Tsai Ing-wen menade vidare att Taiwans 23 miljoner invånare vill behålla sin självstyre, samt att demokrati har blivit en värdering och en livsstil som öns befolkning värdesätter högt. Hom uppmanade samtidigt Kina att vara modigt nog att också utveckla sig i en demokratisk riktning.
Kina vägrar konsekvent att föra dialog med Tsai Ing-wen innan hon erkänner 1992 års konsensus. Tsai återupprepade dock under gårdagen sin vilja att tala med Peking, så länge dessa samtal hålls som en dialog mellan två självständiga stater.
Hon uttryckte även hopp om att Kina ska visa intresse för att lösa de båda sidornas meningsskiljaktigheter på ett fredligt sätt snarare än att försöka framtvinga det taiwanesiska folkets kapitulation genom att hota och skrämmas.
Taiwans utrikesministerium skredde heller inte med orden under gårdagen. Här ett ställningstagande via Twitter:
Forced unification is a folly. #Taiwan is a free & democratic country where #HumanRights are protected. Only its 23 million people can decide their own destiny. The leader of #China must join the rest of the global community & respect this reality.
— 外交部 Ministry of Foreign Affairs, ROC (Taiwan) ?? (@MOFA_Taiwan) January 2, 2019
Det taiwanesiska utrikesministeriet uppgav även för New York Times att man inte var intresserad av ”ett land, två system” med tanke på alla vis som Kina har ignorerat denna överenskommelse i Hongkong, sedan systemet infördes där 1997.
Tsai Ing-wen befinner sig dock under stor press. Hennes parti Democratic Progressive Party drabbades under mellanårsvalet i november av stora bakslag, vilket jag skrev närmare om i inlägget ”Val i Taiwan: Storförlust för regeringspartiet, storslam för Kinavänliga KMT”.
Det förra regeringspartiet Kuomintang (KMT) kammade bland annat hem borgmästarposten i Taiwans tre största städer, inklusive den viktiga hamnstaden Kaohsiung där DPP tidigare styrt oavbrutet i 20 år.
Resultatet skylldes av många – med rätt eller orätt – på att konflikten mellan Tsais administration och Kina har drabbat den taiwanesiska ekonomin negativt. Andra pekade på kinesisk inblandning i valprocessen, vilket också bevisades genom flera fall av finansiering till oppositionskandidater.
Den balans Tsai Ing-wen nu tvingas gå är sannerligen inget av avundas. Förutom press från Peking och en allt starkare opposition, har hon även dragit på sig stark kritik från tunga inom DPP som vill se ännu tydligare ställningstaganden emot Kina och en snabbare rörelse mot taiwanesisk självständighet. Något som givetvis också skulle vara riskabelt med tanke på den hotfulla retoriken från andra sidan sundet.
Men även Xi Jinping är under press, och har i många avseenden tiden emot sig. Enligt den forskare som Deutsche Welle intervjuar, är Xi orolig över faktumet att antalet taiwaneser vilka ser sig själva som kineser, samt själva aptiten för en återförening, enligt flera undersökningar minskar.
Om KMT lyckas vinna presidentvalet 2020, är det sannolikt att Xi kommer kräva konkreta åtgärder från den nya regeringen för att materialisera en återförening med Kina.
Och sannolikt kommer Pekings – innan militära ingrepp övervägs på allvar – att använda sin väloljade påverkansmaskin för att utnyttja Taiwans öppna system i syfte att så politisk splitt och ersätta president Tsai Ing-wen med en ny och mer lydig ledare.
