Jojje OlssonKinas nya ambassadör Gui Congyou har varit pigg på att ge intervjuer till svenska medier sedan han tillträde i augusti 2017. Syftet med detta är tvådelat.
Dels vill kinesiska myndigheter få ut sin propaganda på svenska plattformar, dels kan ambassadören själv visa upp intervjuerna för sina överordnade i Peking som ett kvitto på att han gör ett bra jobb för att nå ut med kommunistpartiets budskap till den svenska befolkningen.
Inte någon gång har Gui Congyou lyckats lika bra med detta som när Svenska Dagbladet under gårdagen publicerade en intervju med ambassadören under rubriken ”Kina om kritiken: Lögner med politisk agenda”.
I denna artikel tillåts Gui Congyou att helt oemotsagd sprida lögner om såväl Gui Minhai, som de politiska fångläger i regionen Xinjiang där cirka en miljon muslimer sitter inlåsta utan föregående rättsprocess.
Artikeln inleder med att Svenska Dagbladet rakt upp och ner konstaterar att Gui Minhai tidigare dömts till två års fängelse för olovlig körning och rattfylleri. Denna ”trafikolycka” var svepskälet som kinesiska myndigheter använde för att kidnappa Gui hösten 2015, och det finns ingenting alls som tyder på att en sådan rättegång har ägt rum.
”Sanningen är att Gui Minhai sysslade med olagliga verksamheter i Kina”, citeras ambassadören vidare i Svenska Dagbladet, och tilläger att Gui ”uppmuntrad av vissa svenska personer” samlat hemlig information i Kina.
Vidare menar ambassadören att den negativa publiciteten kring Gui Minhai ”grundar sig i en politisk agenda”, och upprepar sedan flera av de lögner som kinesiska myndigheter tidigare framfört om den svenska förläggaren.
”Jag kan inte förstå hur vissa svenska politiker och en del media bara kan bortse från hans brottslighet och dåliga personlighet”, är ett av citaten som – liksom lögnerna om Gui Minhais påstådda brottsliga verksamheter i Sverige – får stå helt oemotsagt.
Vad gäller situationen i Xinjiang så citeras ambassadören i Svenska Dagbladet enligt följande:
När det gäller den andra heta frågan i de svensk-kinesiska relationerna, anklagelserna om att hundratusentals eller fler uigurer i västra Kina placerats i fängelseliknande omskolningsläger, menar ambassaden att de bygger på rena felaktigheter.
– När Sovjet föll samman kunde man öppna gränserna mellan Xinjiang regionen och andra länder i Asien. Men det har också fört med sig att utländska extremister och terrorister kan komma in i regionen. Hittills har det lett till tusentals terrorattacker i Kina.
Det stämmer enligt ambassadören att medborgare utbildas, men enligt honom är syftet att ge dem en yrkesutbildning och därmed bidra till en snabb ekonomisk utveckling i regionen.
– Vi vet alla att terrorism har sina rötter i fattigdom och okunnighet. Den kinesiska staten är mycket bestämd över att det här är en situation som måste tas hand om. Det vi gör nu är att utbilda personer som har påverkat genom att ge dem en utbildning som kan ge dem arbete i framtiden.
Artikeln innehåller inte ett ord om hur Kina nyligen grillades i FN för den skoningslösa repressionen mot uigurer och andra etniska muslimer. Eller om hur femton ambassadörer – inklusive Sveriges – förra veckan krävde ett möte med ansvariga politiker för en förklaring angående de övergrepp som nu pågår i Xinjiang.
I texten finns heller inget av alla de fruktansvärda vittnesmålen från lägren, eller forskningen kring deras storlek och omfattning. Faktum är att den största inlåsningen av en etnisk minoritet som pågår i världen just nu beskrivs i Svenska dagbladet med ett enda ord: ”anklagelser”.
För den oinsatte läsaren framstår ambassadörens röst här som sanning, vett och reson. Faktiskt hade nog inte Kinas propagandamyndigheter på egen hand kunnat skriva en artikel för publicering i svenska medier som man hade varit lika nöjd med.
Det är därför heller inte så lustigt att intervjun redan används i propagandasyfte på den kinesiska ambassadens hemsida, på såväl engelska som kinesiska.
Den kinesiska ambassadens återgivning av intervjun inledds med att Mikael Törnwall – reportern bakom artikeln som intervjuade ambassadören – citeras vara ”väldigt imponerad” av det stora landet Kina.
Då jag under gårdagen påpekade det bedrägliga med allt detta på Twitter, fick jag via Svenska Dagbladets ansvarige för sociala medier ett svar förmedlat Törnwall. Det lyder som följer:
1) Det kommer en debattartikel som bemöter det han säger. Han får alltså inte alls vara oemotsagd.
2) Vi inser att vi riskerar kritik varje gång vi låter Kina ge sin bild av vad som händer. Men vi tycker det är intressant att ta del av hur Kina ser på de här frågorna och vi vet att våra läsare är tillräckligt smarta för att läsa deras påståenden med kritiska ögon.
Törnvall utvecklar även resonemanget på sitt eget Twitter-konto:
Jag är fullt medveten om att jag skulle få kritik om jag lät Kinas ambassad ge sin version av händelserna. Men jag är också övertygad om att ska vi förstå Kina måste vi också lyssna till dem. Sen är mina läsare smarta nog att inte svälja allt okritiskt.
— Mikael Törnwall (@MikaelTornwall) November 21, 2018
Argumenteringen kan ju vid första anblick anses ha sina poänger. Men vid närmare eftertanke är det extremt märkligt hur en reporter från Svenska Dagbladet Näringsliv kan falla i en sådan tankevurpa.
Låt oss se närmare på Törnwalls resonemang, och börja med punkt ett. Där har Törnwall helt enkelt fel – Gui Congyou är visst oemotsagd.
Artikeln ”Kina om kritiken: Lögner med politisk agenda” publicerades nämligen såväl online som i papperstidning, utan hänvisning till en kommande debattartikel.
För alla som läst artikeln – på nätet eller på papper – framkommer endast ambassadörens argument. Det finns ingen garanti att dessa läsare även kommer läsa den debattartikel som det refereras till, eller att denna alls publiceras i papperstidningen.
Vad gäller punkt nummer två, så är problemet att det här inte handlar om Kinas ”bild” eller ”version”. Det handlar om propaganda, som används för att rättfärdiga solklar repression och tydliga övertramp.
Att brott mot mänskliga rättigheterna och internationell lag begåtts vad gäller Gui Minhai, och framför allt situationen i Xinjiang är fakta, är fakta. Så fort dessa fakta börjar debatteras så har den kinesiska ambassaden redan vunnit, ungefär som förintelseförnekaren vinner då någon ger sig i en diskussion huruvida förintelsen ägt rum.
Eftersom de politiska lägren i Xinjiang ofta jämförs med koncentrationslägren i Centraleuropa på 1930-talet (innan de blev utrotningsläger), så kan vi dra en parallell på samma tema. Hade Svenska Dagbladet funnit det oproblematiskt att publicera en intervju med Nazitysklands ambassadör, där denne oemotsagt får försvara inlåsning av judar i läger och getton?
Eller, för att dra en mer aktuell parallell: skulle Svenska Dagbladet publicera en intervju där den ryska ambassadören utan följdfrågor eller förklaringar får argumentera för Krimkriget? Eller en intervju där en burmesisk toppdiplomat ostört propagerar för den etniska rensningen av rohingyas?
Problemet med all propaganda är att den lätt kan upplevas som sanning i alla sammanhang där den – likt i Svenska Dagbladet – får stå oemotsagd. Törnwalls hänvisning till att läsarna skulle vara smarta nog att förstå detta är antingen illa uttänkt eller bara urdum.
Sanningen är att majoriteten av alla svenskar inte ens kan nämna namnet på Kinas president. Hur förväntar sig Törnwall då att dessa läsare skulle vara insatta i vad som sker i regionen Xinjiang? Och för den oinsatte låter ju ambassadörens visioner om utbildning och ekonomisk utveckling helt rationell.
Vad sedan gäller Gui Minhai, så har jag svårt att se hur Svenska Dagbladet 2012 skulle kunnat ha publicerat en intervju där Etiopiens ambassadör utan mothugg får förklara inlåsningen av journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Varför går det då bra med Gui Minhai?
Lyckligtvis var det under gårdagen fler som reagerade över detta haveri på Twitter.
”Men snälla Svenskan, man kan inte hänvisa till en kommande debattartikel som ursäkt för en obalanserad nyhetsartikel där någon får stå oemotsagd”, sade redaktören och författaren Patrik Oksanen.
”Ja, herre min skapare”, nöjde sig kolumnisten Csaba Bene Perlenberg med att konstatera.
”Vad hände?”, frågar sig Sveriges Radios Kinakorrespondent Hanna Sahlberg och efterlyser journalistik med begriplig bakgrund. Hon frågar sig även om nyhetsartikeln i själva verket är ett debattinlägg eller en annons.
Det är i sammanhanget också värt att notera hur Svenska Dagbladet som första och mig veterligen enda svenska tidning har tagit emot pengar från den kinesiska ambassaden för att prångla ut dess propaganda.
Sommaren 2016 köpte Kinas ambassad en helsida i Svenska Dagbladet med rubriken ”Sanningen om problemet i Sydkinesiska havet”. Där framfördes lögnen att detta hav historiskt sett varit en ”oskiljaktig del av Kina”, samt att Kina alltid försvarat fred och stabilitet i området.
